Nu blir Zaragoza lite mer som alla andra
Titta ett till klassiskt lag som blev ett fotbollsföretag.
Nittio år tog det.
Nittio år och några veckor och så är Real Zaragoza, den autonoma regionen Aragóns krängande flaggskepp, plötsligt något som för första gången ägs av några långt bortifrån.
De kubanska bröderna Jorge och Jose Mas närmare bestämt. De har förstått att för sina plus 1000 miljoner dollar (det är så mycket de nya ägarna äger, enligt El Periodico de Aragón) kan de köpa den historia vi inte längre orkar lägga grunden till eftersom grunder tar tid och tid är pengar; nu när de alléer vi bygger som preludier till våra städer är enorma lagerlokaler istället för träd som behöver så många år och så mycket skötsel för att växa och bli magnifika och kanske ta andan ur oss; stora fula lådlador med företagens loggor i signalfärger som skriker. RUSTA står det i svart på argt gult, som på en varningsskylt; STADIUM på en annan. MARTIN & CERVERA på en tredje.
Det är vägen in till Norrköping där jag bor nu.
Det som brukade vara åker och herrgårdar och träd utmed Bråviken, då när det var ganska vackert att köra in till den här staden oavsett om man kom från söder från Linköping, eller från norr från Stockholm.
Vackert! Vilket slöseri va?
Nu ligger här lager. Lager på lager på lager på lager.
Det ska inte vara vackert, vill du ha vackert kan du sätta dig och gråta över en gammal dikt - vi säljer några diktböcker på den här hemsidan, de skickas till dig inom 1-3 arbetsdagar från ett av våra lager! För se - det ska vara effektivt!
Det ÄR effektivt!
Och den här effektiviteten behöver inte inspirera till något högre, för inspirationen till den skenande konsumtion som är allt som krävs för att de här lagren ska växa fram som tumörer över det som brukade vara fruktbar mark ofta, någons gård ibland- eller en skogsdunge här; en fotbollsplan som bara två lag spelar på nu där (de får flytta! de får hyra in sig någon annanstans!) behöver vi inte söka i det sköna vi ser när vi tittar upp eftersom vi ändå inte tittar upp längre.
Vi går med näsorna ner i våra telefoner oavsett om vi ser en fotbollsmatch - det vet väl alla att det bästa sättet att se den på även om du är på plats på arenan är att se vad alla andra skriver om den på sociala medier?- eller om vi går på stan. I Tyskland har de gjort övergångsställen som signalerar rött eller grönt nere i marken så man ska slippa behöva titta UPP på några stolpar innan man vet om man kan gå över.
Men!
Är man bara rik kan man köpa herrgården där bakom lagerlådorna
Den är vänd bort från dem, från den ser man ut över havet.
Och den går inte i arv längre. Den är: till salu.
Klirr klirr klirr swish swift swish swift och så äger man något som inte kan byggas längre.
Ett gammalt herresäte kanske, eller varför inte Real Zaragoza. Spaniens sjunde, åttonde största klubb.
Att skapa ett nytt Real Zaragoza från grunden går såklart inte.
På samma sätt som det går att skapa något som är vackert på riktigt om det inte är det.
Nittio år av storhet, att hela tiden nästan vara med högst upp, att få sin Champions Leagueplats stulen av Real Madrid med motiveringen "de spelade där förra året", sex Copa del Rey-titlar, en cupvinnarcupvinst 1995, tvåa i ligan då och då går inte.
Nya lag blir som Malaga. De blossar upp och försvinner, för ingens farfar minns dem.
De är helt enkelt inte intressanta.
För det blir rätt tråkiga historier när ingen kommer ihåg hur han som rätt ung 1941 såg det vackraste han någonsin sett på La Romareda och bredvid honom råkade den han skulle gifta sig med också sitta och se detsamma och så hade de det gemensamt.
Det blir rätt tråkiga historier av sådant som inte tröstade när det rasade krig eller när facister tog makten och så också. Tomt, platt, glättigt. Man halkar av i allt det blanka, som ett ansikte fullproppat med fillers som du inte kan fota för det blir vitt överallt man brett på highlighter för att "lyfta fram" något som inte finns där. Som tillslut inte ens en iPhones ansiktesigenkänning känner igen som ett ansikte men som ser ut som allt annat omkring som också ser ut som ansikten.
Kan man välja kommer det aldrig vara det man väljer.
Måste man nöja sig får man nöja sig med det och "göra det bästa" av det.
Herrarna Jorge och José Mas Santos med sina tusen miljoner dollar behöver förstås inte nöja sig.
De köper herrgården nu.
Efter nittio år och några veckor är Real Zaragoza plötsligt inte ett lag från Aragón, utan ett aragonesiskt lag som ägs av en grupp investerare.
De äger Inter Miami också, och de äger RC Lens i Frankrike, de äger Calcio Padova de Padua, de äger FC Millionarios i Colombia. Ett jävla massa ägande är det. Real Zaragoza är plötsligt del av ett fotbollskonglomerat och tillhör Jorge och José Mas Santos, Joseph Orghourlian, Gustavo Serpa, Jim Carpenter och Jim Miller.
Jorge Mas kommer presidera.
Från någon annanstans där det här ägeriet numera sker, skriver han i ett öppet brev att han hoppas att han snart kommer kunna besöka "den historiska staden Zaragoza" personligen, och att det är en stor ära för honom att få gå in i den här klubben med sin kunskap och - för han är i alla fall ärlig- med sina pengar.
"Med engagemang, ansträngning, entusiasm och investeringar går vi in här med ett enda mål för ögonen: att Real Zaragoza återigen ska vara med och konkurrera i toppen av ligan och liksom så många gånger tidigare i klubbens historia, vara med och utmana."
Det är såklart det alla vill höra. Jag med.
Jag bara önskar att det inte var från dem, från honom.
Jag hatar att jag tror att de här kapitalisterna kommer lyckas bättre än idealisterna - de gamla spelare och föreningsmänniskor som skrapade ihop det de ägde och det som var kvar av deras förhoppningar och bildade Fundaccion Zaragocista 2032- som tog över laget då de lokala domstolarna släppte på tvångsförvaltningen. För det gör jag, det tror jag, och den tron blir en sorg, en gruvsam en.
För världen är sådan nu.
Dina vackra tankar gör halt innan du nått in i staden, för där står RUSTA och skriker i sina varningsfärger och du blir avbruten. De bättre meningarna du tänkt ut blir en trött fråga som också är en sammanfattning: va fan är det här.
"Jag känner till klubbens nuvarande situation", skriver Jorge Mas och menar skulden. "Men jag känner också till din kärlek till sköldens färger."
Din.
Han säger i alla fall din och inte min.
Återigen, tänker jag. Han ljuger inte.
Jorge Mas är här för att kapitalisera på din kärlek till sköldens färger.
Han har en plan också, och den planen är en bra plan.
Han skriver: Det första vi kommer göra är att göra en investering som minskar klubbens skuld (för närvarande uppgår den till 68 miljoner, av dessa har Jorge Mas redan betalat av 16), som fungerar som ett sänke och håller fast Zaragoza i Segunda division. Den här skulden hindrar Zaragoza från att ha ett lag med tillräcklig ekonomisk och sportslig potential för att nå första divisionen och det här här vårt arbete börjar.
Med de här Mas-pengarna (Mas que un club och spyemoji) och rutinerade Raul Sanllehí som sportchef (PREFEKT, kallar Jorge Mas honom. Zaragozas prefekt, Zaragozas egen Julius Cesar, -sar. -kejsare,- kejsar Augustus, -Zaragoza) kommer Real Zaragoza säkert nå Primera inom en säsong.
Så skriver han: Jag ber er bara om en sak. Om lite tålamod. Jag känner fortfarande inte standen än. Jag känner inte klubben på djupet. Jag känner inte dig än.
Kram, och Aupa Zaragoza.
Först tänker jag att jag tycker det där första låtr rätt bra eftersom det inte är några lögner, ignet jag har älskat den här klubben från andra sidan havet sedan jag var en liten pojke, jag ville spela i den för att jag tyckte los cinco magnificos var så magnifika eller något sådant.
Sedan läser jag kram och ryser.
Jag tycker såklart att den här ärligheten låter bra eftersom Jorge Mas vet precis att det är det den här typen av ärlighet ofta gör: låter bra. Inger förtroende.
För några år sedan då jag var i Zaragoza åkte vi och tittade på muren i norra änden av staden, där Zaragoza höll de anstormande framsmännen (det här var på Napoleontiden) stångna.
Det står ett monument där, från den där platsen de aldrig tog sig vidare från och på grund av det invarderades Spanien inte.
Hela landet ropade Zaragoza nunca se rinde då.
Zaragoza ger aldrig upp.
När det var konstant kamp om Primerakontraktet mellan åren 2007 och 2013 fick det liv igen. Zaragoza nunca se rinde.
Det hamnade på halsdukar och plakat.
Och det dyker upp igen här nu, i mig, när "investeringsgruppen" köpt 51% av aktierna i Real Zaragoza och lägger fram sina fina planer, uträknade av pragmatiker istället för framdrömna i förtvivlan. När jag tänker på Jorge Mas och hur hans kärlek till pengars färger har fått honom att se min kärlek till klubbens färger som något som kan förvandlas till pengafärger det med och darrar för jag är rädd för att det ska funka då hör jag det med, det raspar av darrningar men det skriker i mig också. Zaragoza nunca se rinde.
Zaragoza nunca se rinde.
