La Batalla de Aragón: Och nu då?
I korthet:
Det är den 23 april, det är dagen efter Jordens dag och dagen efter att Real Zaragozas tåg till sist anlände och bromsade in vid den plats i tabellen på vilken vi de senaste åren kommit att känna oss som mest hemmastadda; den sista.
I och med gårdagens nederlag mot Celta Vigo ligger Real Zaragoza för första gången 2012/13 där allra längst nere, sist, vilket hur det än må låta gör att allting på sätt och vis (även om det är länge sedan vi vann to say the least) känns "som det ska".
Vi är försenade, det är aningen oroande.
För såhär ser det ut: Vi befinner oss alltså nästan i slutet av månaden som är årets fjärde, och Real Zaragoza står ännu utan seger. Det återstår sex omgångar.
Sist, lite skrattade åt, lite uträknade igen - äntligen.
Jag vet att det är en trött klysha, men den blev inte en trött klysha utan anledning: man behöver något, en botten, att ta sats ifrån.
Och det är så vi klarat oss tidigare år. Inte undra på att tabellplaceringen och omständigheterna ("spelet", den knappa tiden, inställningen) inger visst hopp; vår erfarenhet av liknande situationer säger oss ju att vi löser det. Det behöver förstås inte bli så bara för det, men de senaste fem åren är svåra att argumentera mot.
Manolo Jimenez säger att fotbollen är grym mot Real Zaragoza. Det låter som att han avsäger sig sin makt, sin roll, i det hela. Möjligheten att vara och att göra skillnad. Eftersom det är grymhet och inget annat som placerat Zaragoza sist. Det är lika banalt som att prata om tur.
Det var tur att vi vann. Det var otur att vi förlorade; det var det och det var allt. Vi hade inget med saken att göra.
Vi var knappt där.
Är det verkligen vad han säger?
Si se puede?
Förra säsongen flyttade Manolo Jimenez och Real Zaragoza gränsen för vad som tidigare varit möjligt ifråga om överlevnad. Vi fick inte nog med erkännande för det vi faktiskt åstadkom, de flesta tittade åt annat håll men det intressanta är det som sker utanför strålkastarljuset, det är sedan gammalt.
Människor som sitter runt elden i mörkret och tittar in i den blir blinda för allt runt omkring. Jag vet av erfarenhet, hur Ola och jag brukade smyga oss på campare från sjön. Vi åkte kanot, de hörde oss aldrig komma. Vi klev i land, vi cirkulerade runt dem, vi skrämde dem och försvann.
Vi sitter utanför elden men i samma mörker och vi ser dem och vi ser allt annat.
Ett bra bevis på det här är hur alla och envar nu efterapar Zaragozas "Si se puede", det skanderas runt och omkring som vore det något som gällde alla, detsamma gäller Nunca se rinde - ett uttryck som till och med har en historisk anknytning till Zaragoza och blir totalt ogiltigt i alla andra sammanhang.
Jag tar tillfället i akt att citera mig själv för att upplysa och påminna:
"Zaragoza no se rinde
På vägen till Delicias lyser Puerta del Carmen upp morgonmörkret. Längre än dit kom aldrig fransmännen för bakom den porten höll Zaragoza stånd mot omvärlden under Guerra de la Independencia 1808.
Bakom den här härjade, magiska staden stod ett land så enat ett land med denna brokiga historia kan vara.
Zaragoza no se rinde, sa man i söder, Zaragoza no se rinde sa man i öst och väst och i norr och Zaragoza vek sig aldrig."
Nu kan Manolo Jimenez timmar som tränare för Real Zaragoza mycket väl vara räknade. Besked lär komma under dagen.
"Fotbollen är grym mot Zaragoza."
Envisheten, hans kanske främsta karaktärsrag och en av de anledningarna som gjorde att vi klarade det förra säsongen blir hans fall i år. För envis. För konsekvent. För ovillig att rucka på sina stadgar för att åstadkomma förändring. Jag beundrar alla som går ner med det de tror på så länge de inte drar med andra i fördärvet. Martyrskapet är en undergång som måste vara individuell, ett förfall i vilket man inte får dra med sig någon annan. För då blir det fundamentalism.
Jimenez har ett treårskontrakt. Det var hans villkor. Han ville ha grund för sitt projekt att gro i. Vilket projekt det nu var.
Att säga upp honom blir sålunda inte billigt. Det blir inte en degradering heller.
Lose- win, lose- lose, win- win.
It was the risk we all took.
Jag har sagt det här förr och jag är förmodligen ensam; men om det blir så - när - att Jimenez går önskar jag Gay och Nayim tillbaka. De känner färgerna, och ska man klara det ska man klara det med någon som känner färgerna för annars är det aldrig lika mycket värt. Ska man misslyckas ska man även då göra det tillsammans med någon som förstår vad Zaragoza eller vad det förlorande än kan tänkas heta är, som lider lika innerligt. Det finns få införstådda på planen (jag räknar till Roberto, Movilla, Paredes och sätter en parentes kring Abraham som mitt i allt elände valde att förlänga sitt kontrakt fram till 2017); en massa ungtuppar - föredetta "framtidslöften"- som vet att de alltid kan hitta någon nykomling att testa lyckan i skulle Zaragoza misslyckas. Och eftersom den inställningen i viss mån präglar Zaragoza behövs det någon av precis motsatt uppfattning utanför planen, som förklarar.
Här näst möter Real Zaragoza Mallorca - sexpoängsmatchernas sexpoängsmatch - och Rayo Vallecano på La Romareda. Två hemmamatcher i rad som kommer bli direkt avgörande.
Ska vi ändra på något är det nu.
