Och varje match nu gör det svårare för den som vill komma efter
Alberto Zapater föddes den 13 juni 1985, i Ejea de las Caballeros utanför Zaragoza.
Han säger att allt han minns från när han var liten var att han ville var att bli en Luis Cuartero; högerbacken vars karriär förkortades rejält på grund av flera allvarliga knäskador, men som förblev Real Zaragoza trogen så länge den varade, trots lukrativa erbjudanden från huvudstadslag från här och där.
Luis Cuartero var Zapaters förebild, sa han, det var den sortens fotbollsspelare han beundrade - det var här själva sportens "kärna" fanns, i alla fall var det här han själv hittade den. Att älska Laget (och inte tanken på vad laget skulle kunna vinna) - och få vara ett med det. Framgången betydde bara något om den nåddes med Laget, kom den inte där kunde den låta bli att komma vad honom anbelangade; han illustrerade uppfattningen om känslan av hur det skulle vara att vinna något "någon annanstans" med den nötta men ändå sorgliga bilden av någon som uppnår sitt livsmål - vinner miljarder, skriver en bok, lär sig gå efter en förlämaning - och inte har en enda människa där att dela det med.
Det var Real Zaragoza för Zapater -den "människan", eller familjen.
1997, tolv år gammal, drogs han in i ungdomsverksamheten och A-lagsdebuten kom 2004 mot Valencia i Spanska Supercupen. (En match som Zaragoza förvisso förlorade med 0-1. Ett underläge man hämtade upp i returen på Mestalla, där Zapater satte spiken i kistan med sitt 3-0 mål och så var Zaragoza vidare med 3-1. Aja.)
Det var början på livet så som det skulle vara, tänkte han - men även om livet de facto har en början struntar det i vilken du tycker det är, och så börjar det om och om och om igen.
- Jag ville aldrig något annat än att vara här, lyckades han pressa fram på sin avskedskonferens efter att Marcelino Garcia Toral mer eller mindre tvingat fram en försäljning av Zaragozas lagkapten till Genoa 2009.
Det enda jag velat är att leva mitt liv i Zaragoza.
(Vi skrev om det här, då när det hände.)
Nå det där var ändå en omväg förbi bakgrunden
Vad jag egentligen skulle säga var att Alberto Zapater (som kom tillbaka till Zaragoza 2016, och välkomnades av 6000 personer på La Romareda) i och med segern mot Mirandés i måndags tagit sin egen plats i klubbhistoriken.
Trots sin 7-åriga exil så är han i skrivande stund innehavare av tiondeplatsen på den ärorika listan över spelare som gjort flest matcher i Real Zaragoza.
Och här finns visst klättringspotential.
Ikväll möter Zaragoza Logroñes borta, och givet att Zapa startar kommer han gå upp på lika många framträdanden som Reija som ligger nia.
Det återstår tolv omgångar av Segundan (hu), och Alberto Zapaters formkurva har pekat uppåt den senaste tiden. Det är alls inte omöjligt att han kommer kunna spela alla dessa - och i så fall hamnar han på 358 matcher innan säsongen är till ände. Klarar vi kontraktet utgår jag ifrån att Zapater blir kvar. Äldre (och långt mer stelbenta) spelare än han lyckas fortfarande bra i Segunda, och han har en aura som inverkar på laget på ett sätt som bäst beskrevs av Sebastian Månsson här om veckan då vi pratade Zaragoza och World of Warcraft Classic.
Zapaters närvaro och det som klubben är för honom liksom strålar ut ur honom och påverkar medspelarna på ett sätt som är svårt att beskriva eftersom det inte går att komma åt "rent vetenskapligt". Att bara ha honom på planen ger så mycket mer än det som kan "ses" genom att räknas i sprungna kilometer och antal passningar, det är som att plötsligt få en paldinbuff på hela laget (det är för den oinsatte en väldigt "stark klass" i det där eländiga spelet, som då man går i grupp med den kan sätta en buff på alla gruppmedlemmar som både förstärker styrka och uthållighet, utan att de egentligen ser det eller ens tänker på det eftersom deras egenskaper inte förändras, de kan vad de alltid kunnat - fast mer). Du ser det på alla, hur de lyfter.
Får Zapater fortsätta efter i sommar kommer han snart gå om målvaktsikonen Andoni Cedrun och Aragón, och någon gång nästa höst (kanske lagom till att vi får åka ner igen) kanske han sprungit om trion Pardeza, Señor och Casuco.
Det är kanske inte viktigt.
Inte egentligen.
Men det känns som det alldeles oavsett.
