Zaragoza - Ibiza0 - 0
Premiäromgång: Real Zaragoza - UD Ibiza 0-0
Fredagen den 13:e, vid 22.00, sparkades 22 spelare och 22 lag igång.
Man, jag, vi, borde ha förstått att - valfritt pronomen - inte skulle vinna eftersom det första som dök upp under morgonpromenaden igår var en svart katt som strök över vägen. Tre spottloskor över vänstra axeln senare var det nog egentligen för sent eftersom två oturliga tecken på en och samma dag borde ta ut varann, två minus blir ett plus och allt det där, och att gå in till match med en sådan lyckokänsla har enligt lagen om alltings jävlighet aldrig slutat väl.
Zaragoza är Segundans svarta katt. Om något lag, så är det Real Zaragoza. Det som tvingar fram vidskeplighet, som hittas överallt för den som (inte) letar - som i en modern värld med Moneyball, siffror och sterilt kunnande är nåt som inte går att veta eller räkna ut.
UD Ibiza kommer dras med feststämpeln, och så är det med den saken. Det var ett ganska vanligt lag som dök upp för en kväll på La Romareda, med folk så som de ser ut mest. En okänd kvantitet mot en slumrande jätte, en jätte i ringrostens nervösa men fasta grepp mot en sprallig nykomling.
Säsongspremiär, helt enkelt.
Elvan både gillades och diskuterades då den dök upp. Det fanns saker att säga, så som att Ivan och Narvaez gudskelov fortsätter starta på topp, att nyförvärvet Fran Gomez efter sin pigga försäsong ges möjligheten direkt ute på högerkanten (vart Vigaray, en av våra bästa ifjol håller hus kan jag inte svara på - den skadeförföljda säsongsavslutningen hänger troligtvis i). Mittfältet fortsätter formeras som ett block, och som pseudo-Zapater fungerar James Igbekeme helt okej bortsett att han tvunget blir oduglig bara genom att inte vara Zapater.
Francho, Eguaras, Bermejo - alla spelare jag vill ha på plan och det här fyrmannamittfältet kommer vi se ofta.
Backlinjen fortsatte som förr. Den är svajig då den glöms bort, den är inte smart men den har karaktär. Jair är yvig, Frances vek, men utanför våra båda mittbackar håller kanterna tätt. Pep Chavarria, evighetsmaskinen som spelat mest av alla i ligan tills han plötsligt inte gjorde det längre, var tillbaka och stod för en ganska fin match.
Ute till höger sprang Fran Gomez, ocb genom det kom han undan med ett godkänt.
I hettan lades avsparken till 22.00, något som givet hur påverkade spelarna trots tilltaget faktiskt var känns som en klok sak vi inte sett för sista gången den här sommaren.
Men, lagom tills visaren visat 10 visade matchen sig inte visas alls då kamerateamets vise män troligtvis inte köpt visan om betalning efter matchen.
Vad som hände vet vi inte, men den utovade matchen dök aldrig upp inne på La Liga Smartbanks Youtube-sida, så som så många gånger förr fick Bet365 komma till undsättning. På denna lilla skärm hade Alberto Zapater inte fått plats, och det gjorde nästan inte den förvirring som rådde mellan lagdelarna inledningsvis, heller.
Ibiza började piggt och ställde tidigt frågor vi inte hade för avsikt att riktigt svara på. Kantspelet stängdes effektivt ned, men mellan våra mittbackar fanns varken samspel, förståelse eller markering.
Efter tio minuter kom det tydliga beviset på varför en yvig, nickstark och fysisk mittback inte kan paras med en unghäst vars förtjänster ligger i att springa ikapp eller behandla en boll. Djupledsbollen slås precis mittemellan de båda, Ibizas anfallare är en godkänd andratouch ifrån det rena friläget; utan att ytan för detta friläge alls funnits.
En för nu även Ibiza uppenbarad svaghet med detta tunga lag, som Zaragoza med sina kilon, anor och blickar ännu är, är just att det inte gärna svänger. Det inrutade och precisa - i förlängningen ex-militären JIM själv - kommer alltid blunda för ett visst kaos.
Men, som det är med såna här saker så blev Zaragoza bättre och Ibiza sämre då alla lärt känna varann och bortalaget slutat vara samma överraskning. Hemmalaget styrde matchen, från sida till sida - ofta med några, för den som såg fjolårets lag, överraskande crossbollar - och det var mot första halvlekens slut tur för Ibizas del att tilläggstiden stannat vid 3 efter ett par tilltrasslande småskador.
Andra halvlek inleddes som den första. Efter allt, eller inget, prat som ägnats åt inne i omklädningsrummet var första halvleks läxor som bortblåsta och Ibiza fick än en gång sticka upp, och med ett för dagen sällsynt genombrott på kanten, skapade man en jättemöjlighet ganska omgående.
Zaragoza trummade som de gör igång, men då en företagsam Narvaez inte hade skärpan var man aldrig riktigt nära att hota den där nollan. Ivan Azon slet, och sprang, så som han alltid gör men var också inblandad för lite.
En som syntes i första var Sergio Bermejo. En fint och genombrott där följdes av saktfärdigt gående och så var det hela förgäves, på annat håll lades en passning lite för snyggt för att fungera, och för det mesta överarbetade han som så många gånger förr helt enkelt bara lite för mycket - det var hursomhelst dessa tre som syntes framåt.
Kantspelet gav alldeles för lite, Fran Gomez gör en okej insats, Pep Chavarria liknar sitt gamla jag, och med en Vigaray tillbaka ska laget återfå en dimension.
Utan den, nej då saknas fantasin - även om mittfältsblocket är tungt.
Att skriva mycket mer om andra halvlek låter sig inte göras. Detta var en säsongspremiär, ett lag som ska fungera över en säsong och ett resultat som på nåt sätt inte riktigt går att räkna. T
ack till fansen (6500, säsongskortsinnehavare, på plats) hälsade JIM, vi ville ge er en vinst men ert stöd gav oss energi. Jag beundrar mitt lag för kämpaglöden, vissa detaljer saknades för ett mål, och nu är vi igång.
Fredagen den 13:e. För vilken tur i ordningen konstaterar jag, liksom målkolumnen, att ett ingenting hände.
