Rättvisan
Las Palmas spelar i Primera säsongen 2015/16.
Det här är inte en matchrapport.
Någon gång ska väl teorin om att det är dåligt att vinna det första mötet av två om det första äger rum på La Romareda få det genombrott den förtjänar.
För ja, det såg precis sådär förrädiskt bra ut som Girona måste ha tyckt att det gjorde här om veckan, när Zaragoza vann hemma i onsdags. Las Palmas tog ledningen och vi vände. Vi vänder nästan aldrig, men vi vände då. 0-1 blev 3-1 och Zaragoza var 90 minuter ifrån spel i Primeran.
Zaragoza – det med marginal sämsta (notera gärna att det inte är utan stolthet jag konstaterar detta) av lagen som fick kvala – hade vänt ännu ett nederlag till en slags skenbar fördel och det mot ett av de bästa lagen i denna upplaga av Segundan.
Försvar är sämsta försvar.
Fegheten tar många former. Den vanligaste formen är tystnad såklart. Man säger ingenting, man tiger ihjäl det, man låter det som händer hända. Det är vardagsfegheten, den är passiv och vidrig och hade den inte varit så vanlig så hade världen inte sett ut som den gör. Med den passiva fegheten som utgångspunkt tar de andra fegheterna sats och stegrar sig, tills de når toppen – den aktiva fegheten.
Den som – skulle det visa sig – visst var vår.
Det här är den sortens feghet som gestaltas till exempel av ett resultat som verkar ”vara bra” och som någon som har den makten sedan beslutar sig för att spela på. Man låter det vara som redan är, som om det var något fastlagt.
Zaragoza gick ut med den ynkligaste av inställningar: Zaragoza gick ut och skulle försvara sitt resultat, som om det resultatet inte var produkten av något vi faktiskt kan (jo!) utan en tillfällighet, och den tillfälligheten lade man i händerna på någon som helt missat att om man nu faktiskt råkat få något (eller råkat ta det, för den delen, principen ändras inte) som egentligen inte tillhör en så måste man slåss med näbbar och klor för att behålla det
Vi skulle försvara vår 3-1-ledning, det var själva matchplanen. Och vi skulle försvara den på det fegaste av sätt; genom att inte göra någonting – det fruktansvärda äktenskapet mellan passiv och aktiv feghet nedskissat i en jävla tränarpärm, som en ”bra idé”.
Och ett sorgligt lydigt Zaragoza höll sig till den. Det kommer heta något annat i efterhand, det heter alltid något annat i efterhand när det inte gick som det skulle.
Vi befann oss med hela laget nere i eget straffområde (ända in i den 85:e minuten faktiskt), pressen var så låg den alls kan vara och då och då sparkade någon iväg bollen så långt han kunde. När första halvlek nästan var slut började en efter en att ”få kramp”. De vred sig och åmade sig och trodde att de lät tiden gå fast den egentligen stod helt stilla. Det är inte så man ska försvara, det är inte så man ska vinna. Hade vi ”försvarat” oss till en vinst på det här sättet så hade jag skämts och jag skäms inte så lätt, det vet ni som kommer ihåg den gamla goda tiden.
Det var plågsamt att se mitt lag, det brukar jag inte tycka, jag kan finna njutning i större nederlag men ikväll var det det, det var plågsamt och inte för att vi inte tog oss hela vägen utan för sättet vi inte tog oss hela vägen på.
Man satt och led.
Sedan gjorde Roque 1-0 och gav Las Palmas ledningen. Att någon inte gjort det långt tidigare var mer slump, nerver och en del sprattlande av Bono än vad det var ”bra försvarsspel” av Zaragoza. Hemmalaget öste på från början. De gick ut med rätt inställning om det finns något som heter så, de skulle slåss för det här, som de blev bestulna på förra året, och som de väntat på i tretton år. Den här kvällen var för dem, är för dem, vad ni vill.
Zaragoza fortsatte med sina kramper. De låg där de låg. De var fortfarande i Primera i halvtid.
Den längsta kvarten sedan vi enades om vad tid är och kvarterna kom till.
Man har visst ”bevisat” att den tid det tar att falla från säg 45:e våningen är längre för den som faller än för den som iakttar. Man har satt mätinstrument på någonting som kan kallas kropp men som inte är en ”levande” kropp och så har man ”kommit fram” till att det förhåller sig på det här sättet.
Det tar alltså längre tid att falla mot sin undergång än att titta på den som faller och det beror på krökningar i tiden: med kvarten kvar att spela var vi på vårt fega vis fortfarande i Primera och det var när frågorna började komma på Facebook som jag förstod att det var vi som föll.
Är du nervös?
Hur känns det?
Det går alldeles för långsamt. Den här kvarten kommer aldrig ta slut.
Med andra ord: vi kommer inte att klara det.
Och fast vi som i laget inte förtjänade något avancemang och fast vi som i supportrarna visste det satt vi likförbannat där och hoppades som man gör, på att orättvisan skulle segra, och på att vi lite skamset skulle försöka försvara den där ”insatsen” sedan, medge att jo alltså de var ju bättre men jag är ändå glad och ”man gör vad som krävs” och ”i krig och kärlek” och så.
Det var bara det att tiden inte gick. Vi kom aldrig dit, domaren blåste aldrig av.
Medan tiden rusade fram för Las Palmas. För dem var minuterna för korta, de hade inte tid.
Jag pratade med min vän Tobias som håller på Las Palmas, som växte upp där och som tillsammans med sin far och bror inte känner till ett liv där det här laget inte är närvarande, ett liv utan alla lag som inte är de två ”jättarnas” många våndor och sporadiska glädjeämnen.
Han sa det som den som tittar på den som faller mot sin undergång säger: det går för fort, det här.
Zaragoza mäktade med ett halvt anfall i andra halvlek. Ett halvt, halvhjärtat anfall, innan de föll tillbaka, in i matchplanen, idiotförsvaret, låtsaskramperna.
Och så gjorde Araujo 2-0.
Well. There's always next year.
