Zaragoza - Huesca0 - 0
Real Zarag0-0za - SD Huesca
Femte raka matchen Zaragoza dras med ett efterhängset ex.
Sex av nio, femte raka.
Krysset.
Real Zaragoza är ute på en ödesfärd i expressfart mot i bästa fall ingentinget och i troligaste fall ett ordentligt just sådant.
En återkommande dröm jag haft under alla mina år här på jorden har varit en av ben som spritter av energi och brådska, till eller från någonting, för att därefter under första löpsteget framåt upptäcka att benen befinner sig i tjära, under vatten eller fast i vilken som helst tjock, seg röra som gör att allting springer ifrån eller hinner ikapp. Den panik som infinner sig då tid och ting flimrar förbi är förlamande och just ingenting tar hänsyn till det som är det stillatående, lätta bytet.
All beslutsamhet, hast och vilja förtvinar till en nederlagets acceptans.
Att ha varit överlägset i åtminstone fem av dessa sex säsongens kryss måste kunna kallas uppmuntrande för det rationella sinnet. Nu tror jag inte på något sådant, utan i en värld där det fria valet givits människan väljer jag princip över logik varje gång.
Ingenting är värre än att all ära, lätthet och framgång inom räckhåll förbyts mot ett stillastående medan tabellen fortsätter i filen bredvid utan så mycket som en hånfull titt i backspegeln. Zaragoza är skådespelaren som under en längre tid noggrant haft manuset nära tillhands under ensemblens alla måltider, med sig inne i husvagnen, i sminkstolen och under huvudkudden, som religiöst mumlar sina repliker under gångturen mot scen för att väl där upptäcka att en bullrig, bångstyrig och totalt främmande spillevink charmat omgivningen och utan minsta hänsyn om propert manus eller vem som är vad tagit över din roll, och ja, hela pjäsen.
Ingenting bryr sig om att manuset tillskrivit Zaragoza tre poäng under de flesta av höstens tillställningar - dåligt skådespel (främst från sådana som Huescas två Zlatan-wannabes, ska sägas), nervositet och oförmågan har gett det här laget vad det förtjänar.
Vad detta lag förtjänar är alltså en negativ kvalplats och nio poäng på lika många matcher. Till serieledande Almeria har man tio poäng. Det borde förmodligen ha varit fyra, men börja med ett om och hela denna tabell får ritas om.
Det blev inte, så nu är det nåt annat. Men Real Zaragozas absoluta oförmåga om att göra mål, fem på nio matcher, är sämst i hela serien. Å andra sidan är deras sju insläppta bäst i serien, och med allt krut som lagts på offensiven med vad som känns som hundratalet värvningar (Nano Mesa, Alvaro Gimenez (vi återkommer till honom), Yanis och Valentino Vada) samtidigt som lån gått ut och spelare släppts så är det denna defensiv, som känns lika solid som Edwards Smiths beslutsfattande i isbergsrikt vatten, som på ett Mourinho-esque vis ska bära detta mot La Liga.
Och för all del - att gå upp en division genom en solid defensiv bör göra en mer förberedd på den hänsynslösa vildmark som väntar när lag som Real Madrid, Sevilla, Atlético och skadeskjutna kadaver som Barcel.. ska sätta tänderna i och riva loss stycken. Problemet är väl mest att La Liga är en snårig rutt där att vara nästintill sista gäst att anlända framför den stora herrgården går för sig så länge man kommer fram hel och hållen och inte är just bland de absolut sista, medan Segundan är en motorväg som med vita streck och färgglada sportbilar rusar ifrån den saktfärdige men korrekte bilföraren som med glasögonen och cykelhjälmen på plats glider fram i 50 km/h med en nervös titt åt bilbältet och backspegeln var femtionde meter, lite milt svärandes åt övriga trafikanter som struntar i varje regel om gott uppförande som finns medan de accelerar om.
Än så länge har matchen mot Huesca den elfte oktober inte avhandlats mer än genom att vara det femte i raden av alla kryss som varit och komma skall. Vill ni läsa mer om matchen mot Huesca går det att läsa rapporten från Fuenlabrada, eller Real Sociedad B, Lugo eller Real Oviedo. Real Zaragoza var bättre, Real Zaragoza vann inte.
Med tre minuter kvar av matchen brände Alvaro Gimenez en straff genom kvällens andra stolpträff. Dessförinnan hade denne inbytte, "än så länge" mållöse stjärna som vann Segundans skytteliga för två år sedan, två bolltoucher och huruvida det var minst i laget låter jag vara osagt - vi är, som fastgjutna på nedflyttningsplats, en seger, två förluster och sex kryss in på säsongen och det lika skrämmande som hopplösa är att vi är ungefär fyra raka vinster eller tre kryss som inte bara runnit ut i en slutsignal från att vara ett topplag.
Tre vinster och sex förluster hade inneburit samma nio poäng och varit lika rogivande, förmodligen värre och nog för att Juan Ignacios Martinez trots allt ganska kapabla lagbygge skulle ifrågasättas ordentligt.
Men genom himmel eller helvete lever och känner vi. Mellanmjölkens förlovade kryssland å andra sidan, där varje anfall än så länge renderat i att slipstenen trubbat till knivseggen, där mittfältet känts pålitligt medan försvaret tillämpat taktiken om att blunda och: "Cristian Alvarez!", har varit själadödande. Det finns bara så mycket glöd och spänd blick vid maxlöpning mot sitt utbyt i detta Alberto Zapater, jag menar Zaragoza, innan säsongen börjar kännas för kort. Utan vinst mot Mallorca på lördag är uppförsbacken förmodligen här officiellt, tills dess går det idag inte att inte fira Our Lady of the Pilar utan ett antiseptiskt ok runt halsen.
Fem raka kryss. Nej, låt oss hoppas eller försmäkta, tack.