Pittsburgh - Washington7 - 6
Real Zaragoza 1-2 Athletic Bilbao
Athletic förstörde feststämningen i Zaragoza.
Vi borde ha förstått det vid det här laget. Att Zaragoza inte skulle vinna, att vi inte skulle slippa undan pressen och stressen, att inget skulle vara klart innan sista omgången är det. Fastän det börjar så bra. Matchen mot Athletic skulle nästan kunna liknas med Zaragozas säsong hittills. En bra början: Zaragoza placerar sig i mitten av tabellen; mot Athletic gör Postiga 1-0 inom en kvart. En hyfsad fortsättning: Zaragoza håller sig undan nedflyttningsplatserna när juluppehållet kommer; Athletic lyckas trots några lägen inte göra mål innan första halvlek är slut. Andra halvan av säsongen förstörs av skador och Zaragoza lyckas inte med något; mot Athletic nickar både Montañés och Sapunaru ihop med Ramalho respektive Llorente, och Montañés, en av de mer produktiva spelarna, tvingas bytas ut. Zaragoza har flera lägen att göra 2-0, men otur eller vad en vill kalla det (förslagsvis ”ribban”) står ivägen.
Och så kommer fallet, de femton omgångarna utan vinst illustreras i matchen mot Athletic som Llorentes kvittering. En riktigt farlig möjlighet avvärjs av Roberto, tyvärr går bollen rakt ut till en rödklädd spelare som slår in den i straffområdet igen. Där försöker försvararna återigen desperat att få bort bollen, med resultatet att Llorente lyckas stöta bollen mot mål. Den rullar in över mållinjen sådär retligt halvlångt från Robertos framkastade armar och hela sjungande La Romareda tystnar direkt. ”Så stod det väl inte i manus?”
Rädslan, som förvisso fanns där innan men som tryckts undan av naiv övertygelse om att inget skulle gå fel denna gång, träder genast fram. Och ångesten. Både hos publiken och i laget. Allt var inte längre färdigt, vi var inte säkra. Med endast en poäng skulle Zaragoza i allra högsta grad fortsätta vara inblandat i nedflyttningsstriden. Och det ville inte Jiménez.
Så han beordrade laget framåt. Ledningen skulle återtas med endast tio minuter kvar, men besvikelsen över två förlorade poäng satt fast i laget. Samtidigt som man försökte anfalla lät man Athletic skapa flera möjligheter framåt, vilket spädde på den ängslan som redan fanns.
Allt hopp var inte ute. Matchen hade kunnat räddas, Zaragoza hade kunnat göra mål. Bäst läge hade kanske Bienvenu, som nickade precis utanför stolpen med två minuter kvar. Men det var inte Zaragoza som skulle säkra kontraktet den dagen. Det var Athletic, som efter två minuters tilläggstid av fyra gjorde sitt andra mål och säkrade vinsten. Att målet var hyfsat snyggt hjälpte inte direkt stämningen på La Romareda. De Marcos lyckas ta sig runt Abraham som symboliskt faller handlöst till marken. De Marcos kan fortsätta längs med kortlinjen in i straffområdet, och Álvaro är väldigt sen i att attackera Athleticspelaren. När han gör det lämnar han Ibai Gómez fri på första stolpen, bollen passas naturligtvis till just honom, och han klackar bollen runt Roberto och in i mål.
Ibai Gómez firar sitt mycket avgörande mål.
Som sagt, vi borde ha förstått det. För trots att måndagen kändes oändligt mycket värre än måndagar brukar, trots att det pratats (av pessimister) om hur dödsdömda vi nu är, så har vi fortfarande en god chans att klara oss. Tar Zaragoza in en poäng på Deportivo går laget om på inbördes möten, och då åker Depor ner. Om inte annat så borde spelarna göra det bara för att se Lendoiros min.
En vink till de Deporfans som menade att Zaragoza köpt matcher (de hade en likadan
banderoll men med ordet "maletín" (=typ attachéväska) istället för cojones.
Ännu en ”spennante” säsongsavslutning är att vänta, alltså.
Mål: 1-0 Postiga (14'), 1-1 Llorente (88'), 1-2 Gómes, (92')
Varningar:
Real Zaragoza: Sapunaru (42'), Álvaro (55'), Pinter (65'), Apoño (72'), Henri Bienvenu (77', ungefär tio sekunder efter att han byttes in, måste väl vara något slags rekord)
Athletic Bilbao: De Marcos (50'), Llorente (75')
