Zaragoza - Alcorcón0 - 1
Real Zaragoza - Alcorcón 0-1
Ett dåligt Zaragoza, en dålig målvakt - gokväll återigen, ruta ett.
Det är fortsatt kris och allvar.
Det känns lite orättvist att lagen vi möter till skillnad från oss får lov att spela med en målvakt.
Det är kris och allvar, eftersom vi har Cristian Alvaréz.
Zaragozas positiva trend fick sig ett abrupt slut. Egentligen hände det senast borta mot Sabadell då man vid 1-0 och ett 2-0 som hängde i luften bestämde sig för att backa hem och vänta på Sabadells kvittering. Laget slutade fungera, någonstans hade en knapp tryckts på som gjorde det spelande Zaragoza till Zaragoza. Vi slängde bort två poäng på ett så lealöst, onödigt, och, ptja, rent patetiskt vis.
Tabellplaceringarna i Segundans botten kommer inte säga mycket alls förrän de sista sisådär tre omgångarna - det är ligan alldeles för jämn för. Långt därnere återfinns emellertid Alcorcón, vår bottenkollega.
Alcorcón, Alcorcón, Alcorcón. Jag vet inte (jo, det gör jag) hur ofta Real Zaragoza och detta lag möts, det är bara ett av alla dessa möten som under en ligasäsong spelas oftare än övriga.
Som storfavorit gick vi in i den här matchen. Varför då, tänkte jag medan uppvärvmningen vevade på skärmen.
Första gången jag såg det här mötet var förra säsongens La Romareda-tillställning, under återuppstarten efter att coronan ansetts beskedlig nog för att tillåtta fotboll. Den gången var matchen ganska jämn innan skrattretande tre mål och en utvisning mellan matchminut 70-80 såg till att göra det hela svårt att ta på allvar.
Utvisningen, den stod Cristian Alvarez för.
Ikväll spelade Zaragoza inte bra, det var stundtals rentav dåligt. Som tur är står detta i kontrast till hur det sett ut under JIM, men det var en fortsättning på Sabadell. Något mer än två poäng förlorades, eller kastades bort, i omgång 25 och jag vill tro att det var självrespekten.
Vi började kvällens match genom att velande stå vid vägkanten och försöka blicka över fältet eller kika genom de svajande stråna innan man alls vågade sätta ner foten i jorden och försöka ta sig genom rapsfältet framför oss. Vinden som svepte över grödorna rubbade på intet, inte ens vågorna i det gula havet var riktigt att urskönja.
Lågt sittande kom Alcorcón med en matchplan Zaragoza aldrig skulle vara nära. Inte att ta sig an, inte att reproducera. Man försvarade, och när tillfälle sedan uppstod var man antalsrika och metodiska framåt. Kantspelet körde ofta fast, men genom att kriga för det studsades hörnor och inkast ändå fram i en godtagbar takt. Nånstans efter halva, halva matchen stod det också klart att Alcorcón skulle ha övertaget i luftrummet matchen ut och att mittback Jairs ståtliga gestalt skulle vara mindre så.
En första halvlek (utan tilläggstid) med risigt spel, trubbighet framåt hann oavsett med att visa på Eguaras fortsatt fina fötter, Narvaez otroligt fina fötter och vesslelika speluppfattning, snabbhet och jaktinstinkt, liksom att Sergio Bermejo inte ges utrymmet eller den position han behöver för att sätta avtryck i matchen. Narvaez och Franchos tvåmannaanfall blev första halvleks delikatess, Narvaez gör mycket så bra och jag tillhör skolan som säger att det vingfotade avslutet mot bortre krysset, i tät kontakt med två försvarare, är ett kontrollerat och intelligent sådant alldeles oavsett hur långt utanför bollen går.
På tilläggstid fick så Vigaray öppet mål. Aningen störd av en utrusande målvakt missas målet, bollen och hjälterollen.
*Om måndag var en fotbollsmatch* tyckte det kvarts långa höjdpunktspaketet när halvlekens "lägen" skulle återupplevas. Känslan av att ingenting hänt, att vi kollektivt ställt oss vid en insjös strandkant för att titta på det stormande havet, upptog sinnet - det fanns inget att fästa vikt vid.
Därför var hjärnan slö, och det dröjde tills matchminut 54 innan det alls stod klart att det var en fotbollsmatch på TV, att Zaragoza deltog, och att det andra laget varit det klart sämre på plan i snart tio minuter.
Inte för att några lägen skapades, eller att något vidare bra ut, men man var bättre än i första.
Arrogansen. Efter att inte ha hanterat en enda hörna utan bara satt vår tilltro till Alcorcóns odugliget hade det så blivit dags för kvällens crescendo.
Det man behöver förstå med Zaragozas målvakt, Cristian Alvarez, är att han inte (längre?) är en bra målvakt.
"Det känns orättvist att det andra laget får lov att spela med en målvakt" löd ett omdöme i höstas. Vissa saker ska inte göras parodi på, vissa går inte, och vart Cristian hamnar på den skalan får gudarna tvista om.
Han bemästrar en hörna genom att boxa in bollen i eget mål, genom att missa bollen och låta handens ovansida föra bollen in över eget huvud.
Alcorcón hade gjort 1-0, Cristian Alvarez vevade hopplöst med armarna och inte en spelare var framme för att trösta, för att visa att det här målet tillhörde oss alla.
Alltså.
Spelet som plötsligt börjat se bra ut försvann, de sista tjugo minuterna ebbade ut i ett kollektivt mellanting där Alegrias ansikte kan ha skymtat förbi nån gång.
Inte ett läge skapas, Zaragoza var helt enkelt bara dåliga ikväll och straffas för att målvakten följer partilinjen. En av seriens alla lag som ligger sist av alla hälsade att det redan är november och åker som första bortalag på sex matcher hem från La Romareda med full kappsäck. Bottenstriden är levande, dödande och smått hiskelig.
Med de senaste två insatserna har JIMs oerhört goda effekt på det här laget i mångt och mycket neutraliserats, ruta ett närmar sig och samtliga passagerare borde kanske försöka hoppa av tåget vid nästa krök. Mycket talar för att Real Zaragoza ligger i riskzonen säsongen ut, poäng blir därför ofrånkomligen en bra idé.
35 år gammal har du hunnit bli, Cristian. 36 fyller du i år. Därför vet förstås även du om att Pep Chavarrias blå-utsmetade tröjnummer (aldrig tidigare sett, vad var det för kostnadseffektivetet inblandad ikväll!?) i jämförelse gav ett mer solitt intryck.
