2021-04-11 16:00

Zaragoza - Almeria
2 - 1

Real Zaragoza - Almeria 2-1

Vinst, ett äppelkindat troll och kosmisk rättvisa/orättvisa

Nervositeten som infann sig under dagen var av det där slaget som gör att vädret slår om från april till snö.
Zaragoza har förmodligen spelat nån match på annan avsparkstid än den sena, men det är i så fall inget jag minns för den här 16-matchen kom som nån välsignelse från ovan. Tankarna gick mest åt till huruvida Tejero kunde hållas borta från en startelva efter sin avgörande straff i förra omgången (Vigaray, som alltjämt är en av lagets bästa spelare där han springer upp och ner i match efter match, kunde kanske ges tiden att rehabilitera sin lättare skada samtidigt som man får bekräftat att avgörande lönar sig?), och det visade sig att nej, det gick ju inte alls.
På mitten fortsatte roterandet. Sergio Bermejo blev ÄNTLIGEN petad, och att det skedde till förmån för förmånen Sanabria gjorde det inte sämre. Zapaters och Franchos startande kändes vitalt, de är båda kuggar där de springer runt centralt, och vilandet av vanligtvis givne Eguaras kändes nödvändigt efter att prestationerna gradeligen dippat något i takt med att minuterna i benen gjort sig tillkänna.
Nieto har inte varit nåt vidare, det är samtidigt inget märkligt att Pep Chavarria som själv blandat och gett på senare tid fick se sig förpassad till bänken även idag.

Annars var snackisen huruvida vår Almeria-spelare, Mathieu Peybernes, skulle starta matchen till en kostnad om 150 000 euro. Det gjorde han inte, varför är förstås oklart, men att Frances åter fick bilda mittlås med Jair var jag försiktigt positivt inställd till. Främst av truppolitiska skäl ska sägas - Mathieu och Jair ger en tyngd i luftrummet, framåt som bakåt, som visat sig värdefull. Frances är en juvel som ska slipas till, han är redan en modernt spelande mittback, men en som gör sig bättre i ett topplag än i ett som ska stå emot stormar. Han väger tunt, och har ett slarv i sig som de äldre herrarna gjort sig av med sedan flera mil på den långa väg de vandrat under sina karriärer.
Frances och Jair alltså. På topp startade tyvärr inte Ivan Azon, men det gjorde Gabi Fernandez. Nej, jag har gett upp hoppet om hackkycklingen El Toro men jag blir glad varje gång han startar eftersom det ger en känga åt det odrägligaste med våra fans.
En roterad elva som lovade gott var känslan, jag var överlag väldigt glad och spänd på hur man kunde bygga vidare på vinsten senast och av oklar anledning var jag så säker på vinsten ikväll att det bara kunde gå käpprätt åt häcklefjäll.

Första halvlek:
Furiosa. Turbo. Vad det kallas, det som Zaragoza ibland ägnar sig åt första kvarten, har säkerligen sitt namn men vad vet jag inte - det är hursomhelst vägvinnande och visar att ett påslaget, intensivt Zaragoza mäter sig med allt motstånd ligan har att erbjuda. Vår inledning var väldigt bra, den mindre orkanen blåste vår väg och det stod tidigt klart att vi hanterade vädret långt bättre än vad Almeria gjorde.
Vinden, var Almerias ursäkt.
Vinn den, var vår inställning till matchen.
Efter åtta minuter hade vår kavalkad av vunna andrabollar blivit tillräckligt mycket för matchens första läge. En hörna som nickas undan landar hos Francho Serrano vid mittcirkeln, bollen framåt till mittback Frances ger ett direkt tillslag som söker byta kant, åt Narvaez till, som tar ner och vårdar bollen innan den läggs i steget för frambrummande Alberto Zapater, som med världens stelaste bredsida serverar ett delikat inlägg till den omarkerade Adrian Gonzalez.
1-0 kändes just så där enkelt och bra som vi som Zaragoza-supportrar hunnit avvänja oss vid. Jag hade som Zaragoza-spelare blivit rädd för att göra mål om jag vetat att Zapater varit på plan med mig - att behöva hantera den bestens vilda glädjerus för tankarna till hur en omfamning med minotauren på Knossos måste ha sett ut, men det är vansinnigt glädjande att se från soffans trygga avstånd.

Målet påverkade inte matchen nämnvärt, annat än att Almeria började hänga alltmer mer huvudet i takt med att bollar spreds till höger, vänster och ut över sidlinjerna. Vinden verkade vad bortalaget anbelangade byta riktning varannan minut medan den höll sig som en stadig, närvarande bris för de blåvita.
Efter tjugo minuter började emellertid skillnaden lagen emellan göra sig påmind. Almerias övertag växte successivt, som en våg som allt friskare sköljer över sanden och blötlägger ett nytt område vid varje pust, och när Zaragozas frenesi av naturliga skäl mattades av kröp gästerna närmre.
Efter tjugofem minuter gör vår unge mittback Frances skäl för oron då han på ett arrogant vis för bollen, och sig själv, ur position för att sen slå en vansinnespassning rätt inåt i plan. En djupledspassning därefter friställer Lucas Robertone, och hade vi inte haft en målvakt, som vi numer har, hade kvitteringen varit ett faktum. Cristian Alvarez räddning var förtroendeingivande.
Att chanserna därutöver saknades gav samtidigt tillförsikt (jag hann rentav känna att de kändes uddlösa) innan vår vänsterback för dagen inte spelade vänsterback utan något annat då Petrovic med en enkel passning frispelade Balliu, som i sin tur slog in ett lågt inspel som träffade Tejero. Rensningen hann på samma gång vara på väg in i eget mål som säkert liggandes ovanför mål innan jag insåg att han inte så mycket förändrat som fördröjt bollbanan - den sökte sig alltjämt åt bortre stolpen, om än efter tre sekunders fördröjning efter att ha flugit rakt upp i luften, innan den landade på ovan nämnde Lucas Robertones panna.
1-1, och ett mål som tillhörde fyra män: Petrovic, assisterande Balliu, målskytt Robertone och "försvarande" Nieto.
Målet föregås av att Nieto förlorar en duell ute på sidlinjen, i omgrupperingen joggar han sen bara lojt inåt straffpunkten till utan att hålla koll bakom sin rygg, och utan en vänsterback var den en enkel pass att slå, den där.

Även kvitteringen var ett mål som inte förändrade matchbilden. Zaragoza var inte det bättre laget men höll ihop det hela ganska väl, Almeria var det bättre laget och började alltmer komma igång med all sin metodik och tyngd. Två nedsparkningar av El Toro hanns också med (ett par som innebar ett plåster på ena fingret efter ett fult tramp), innan det hela blåstes av i den alltjämt påtagliga vinden.

Andra halvlek:
"Zaragoza har inga spelare ute som värmer" anmärkte kollega Nina Ljung medan kameran låg still över La Romaredas halvtidsgräs. Varför har de aldrig det, slog det mig då jag tittade på hur Almerias avbytare stod där bland vattenspridare och reklamtäcken medan de värmde upp. Jag vill tro att det säger något om lagets sammanhållning, att alla i truppen anses såpass viktiga och deltagande att de behöver vara med om halvtidstaktiken, och i min värld var det oavsett saker och tings faktiska tillstånd något positivt, något som utstrålar disciplin.
Och disciplin, pli på't, det är för mig vad detta lag står för.

Zaragoza gjorde inga byten medan Almeria gjorde ett. Matchen tog vid där den slutat, det självsäkra Almeria fortsatte äga bollen medan Zaragoza höll ihop och försökte kontra där det gick. Det gick sällan, och känslan om att målet hänger i luften och att vi inte reser oss från det började alltmer hänga i luften. Våra inlägg och hörnor hade för vana att bli farliga, samtidigt som vi vunnit varje höjdduell i eget straffområde, men om inte matchpsykologin tagit tag i tillställningen skulle kvitteringslägena att nicka in aldrig ens ha dykt upp.
Benen började bli tröttare då Almeria skickade bollen från höger till vänster innan den hamnade hos Lucas Robertone. Efter att Almeria haft fem avslut, som alla tävlat om att hamna längst ifrån La Romareda, sa jag åt Lucas att skjuta från tjugofem meter.
Det gjorde han också, och jag hann småle innan.. well
Nåväl, blixten ska väl slå ner nån gång. Och, vad fan finns ens att göra åt sådant? Det är så snyggt, herregud.
1-2, matchen vänd på och härifrån var det uppförsbacke av slaget Mount Everests östra eller västra sida. Kanske skulle Bermejo göra ett inhopp, möjligen att Eguaras iställer för Zapater skulle kunna få igång nån form av kvitteringsjak..
Nähä, målet tittas på?? Och inte av rätt anledning, som vore att göra så med hjärtformade pupiller, utan av BÖLD-rummet. Hjärtat sjönk därmed som en sten i bröstet då jag insåg att mitt lag troligtvis skulle slippa hamna i underläge, min kärlek till fotbollen som sådan hann med att ifrågasättas i takt med mitt aragonesiska jubel. Det var omöjligt att förstå vad som skulle kunna göra det här målet ens uppe för diskussion, och mitt ogillande av AKNE och dess inträde i sporten skulle obönhörligen få sig ett nytt kapitel.
För det här målet döms bort, eftersom en offside på 15 cm kunnat konstateras i upprinnelsen till anfallet. Linjedomaren hade redan flaggat, vilket förvisso gjorde detta till nåt annat än ett VAR-ingripande, men att ett lag hinner fira det där målet medan VAR sitter nånstans och flinar är så brutalt, och fel och usch.

Lucas Robertones själ lämnade kroppen medan domaren för dagen blåste av för hans livs mål för offside. Usch, usch. 1-1 och fortsatt god poängchans (för båda) alltså medan den kosmiska ovissheten hånskrattade gästerna i anletet.
Luften gick av förklarliga skäl lite ur Almeria, minuten senare skulle så JIM göra sina första kirurgiska ingrepp i matchen. Patient Gabi Fernandez rullades med sitt blå fingerplåster ut medan världens friskaste och gladaste Ivan sprang in. Ut gick även målskytt Adrian Gonzalez för Pep Chavarria.
Två bra byten, i rättan tid.
Från att inte ha ägt nån boll blev matchen plötsligt jämn, Zaragoza kunde kontraslå och kriga på ett helt annat sätt, och genom det göra sig själv mycket mer relevanta i matchen. Alberto Zapaters fina inledning på matchen höll på att överskuggas av att benen inte räcker till, och med Eguaras på mitten gav de senaste bytena god effekt.
Ivan Azon hann på sina första tio minuter uträtta mer än vad Gabi Fernandez gjort på sin timma, och långt mycket mer än vad Haris Vuckic gjort under hela sin tid i klubben. Löpningarna, presspelet och den sprudlande glädjen han springer runt med under sin bruna kalufs gör mig alldeles varm om hjärtat.
Att Ivan dessutom är bra, nej det är nästan lite för mycket.
"Åh nej" var känslan då minuten tickat upp mot de 80 och James Igbekeme och Sergio Bermejo började göra sig klara för att kliva in. En halvlyckad Sanabria och en halvlyckad Narvaez klev av, Narvaez troligen för att inte riskera avstängningen som hägrade en varning bort.
Zaragoza har tagit för vana att släppa in mål minuterna efter att James kommit in på plan, aldrig genom James egen förskyllan, men Ockhams rakblad och allt det där.
Addera en under isen-Bermejo så flödade inte optimismen.
Sjuttio sekunder senare har James haft bollen under kontroll sex gånger, Bermejo tre, och Zaragoza har hunnit med att nästan komma till tre farliga lägen. Lyftet var omedelbart, så oväntat och egentligen inte - båda är ju bra egentligen, formen till trots, men lyftet kom överraskande.
Dagens sämste spelare i hemmalaget, Nieto, passade på att smyga upp efter att kombinationen med Pep Chavarria aldrig blivit av. Pep står för inbrottet som leder fram till målet, men sekvensen i sin helhet ser ni här
Ivan Azon heter han, han som nickar in Nietos assist. Och jag börjar få slut på ord, argument och superlativ för varför han bör starta. Det bara är så, han gör alltid något, alltid avgörande och alltid nyttig - för ett lag med Segundans sämsta offensiv.
Jag kan tänka mig att Ivan med sin avsaknad av teknik inte glänser på träningar, men i matcher är han underbar. Tekniken är funktionell, han rör sig över gigantiska ytor och inställningen är omöjlig att ens replikera.
2-1. Återigen, för andra matchen i rad, ett vinstresultat som grävs ur den karga klipphäll som var matchbilden.

Frustrationen och uppgivenheten var synbar hos samtliga Almeria-spelare, formen har börjat svikta rejält och jakten på den direkta uppflyttningsplatsen har förbytts till att behöva se sig om över axeln som playoff-lag.´
Detta var samtidigt långt ifrån över, och efter den initiala besvikelsen började man skrida till verket. Intensiteten som varit hög, för att inte säga väldigt så, matchen igenom skruvades nu upp och duellerna blev fler och mer.
I takt med att tilläggstiden skulle annonseras hade Pep Chavarria och Jose Corpas en duell som slutat i Zaragoza-frispark då Pep tryckts till i hoppögonblicket och landat olyckligt utanför plan. Den som alltid ganska disciplinerade Pep lät sig provoceras, lite grann, och gick fram mot den mot domaren hånleende Jose - vilket resulterade i att Jose måttade med skallen mot Pep, som själv såg till att direkt bara gå därifrån utan att besvara salvan.
Att bara ha varit där bedömdes samtidigt rättmätligen ha varit nog för att båda skulle ges varsin varning, klart stod hursomhelst att Pep Chavarria kommit att bli med en antagonist. Duon hann med två dueller till, och en jättelöpning av Jose då han springer runt Pep och bryter sig in i straffområdet, innan kvällens slutliga kapitel i denna komedi stod redo att skrivas.
Ivan Azon krigar på en boll som rensats ut ur hemmastraffområdet då han blir bryskt behandlad, Pep står bredvid och ska precis till att slå bollen och springa förbi Almerias siste man då denna fäller ut armen och själv får väldigt ont.
Frisparken är given, Jose Corpas åmande på marken till trots står domaren lutad över med två kort i näven, och hux flux har den kosmiska rättvisan slagit till. Jose Corpas, den hånleende, arrogante fjanten, lämnar planen med svansen mellan benen. En utskällning hinner han med, av den egna bänken, då han masar sig uppför läktaren för att smyga sig till titten på de sekunder som kvarstår av matchen.
De hinner han med, likaså gör alla andra på plan, och med kvällens sista och skönaste blåst är segern vår på det vindiga och vinniga La Romareda.

Gladast av alla är Ivan Azon, denna lille underbaring som bara är glad, gör mål och har runda, röda kinder. Honom ser ni förhoppningsvis mer av på fredag, kl 21, då vi gästar Sporting Girona.