2021-04-01 21:30

Zaragoza - Cartagena
0 - 0

Real Zaragoza - Cartagéna 0-0

Domarfrustration och frustration över utebliven frustration.

Zaragoza står inför ett spelschema som gör Segunda B till en om inte sannolikhet så en klart överhängande risk. Logroñes och Cartagéna, två bottenkonkurrenter som gett oss två möten och två poäng där inget lag riktigt varit närmst nån seger är oroväckande, från detta ska vi nu ta oss an den av Espanyol nyligen överkörde bottenkonkurrenten Fuenlabrada innan en uppsjö av topplag står för dörren. Känslan här och nu är att vi kommer behöva vinsten mot ett decimerat och demoraliserat Fuenlabrada för att inte hamna på åtminstone negativ kvalplats när den kommande kvintetten matcher spelats klart.
Real Zaragoza kommer lämna säsongen 20/21 som ett av ligans fem sämsta offensiva lag, efter att ha sett tafattheten i de senaste bottenmötena är det svårt att ens bli särskilt upprörd över hur lite som skapas - vårt anfall bara är just så här undermåligt. Igår klev Alex Alegria av plan till Eldesmarques rekordbetyg 0/10, näst sämst i laget var vår andra poängspelare, Sergio Bermejo, som klev av till 2/10.
Bäst på plan var i mina ögon Juanjo Narvaez, hans 6/10 vittnar samtidigt om att han inte ligger rätt i plan, men det är så enkelt att se varför en anfallare som inte får något understöd överger sin primära uppgift för att istället pröva på att göra allt. Närkamper, genombrott, skott, hemåtjobb, matchens prestation - allt utom att ligga rätt inne i straffområdet och serveras lägen.
Juanjos insats igår visade att han befinner sig en nivå över övriga på plan, och ett välfungerande topplag som exempelvis Espanyol skulle kunna få colombianen att explodera. I nuläget känner jag att det är tur att Narvaez så tydligt brinner för klubben och sitt hemliv i staden, med frun och lille Gael, för detta är en spelare som kommer ha anbud i sommar.

Att vara frustrerad över någon eller något som inte kan bättre kan driva en till vansinne. Fotbollssupportrar har i mitt tycke en viss skyldighet att vara lite bakom flötet säväl som tappade bakom vagnen - vi måste bli förbannade på det som är uselt, och veta att vi själva skulle ha avslutat friläget bättre än den skröplige farmodern som springer runt på plan.
Det spelar ingen roll att Alex Alegria är dålig eftersom vi inte har tid med att han är dålig.
Igår jagades inte ens segern mer än vad krysset var lite skönt att ha. Det är en brist på stress, ambition och mod som stryper det här laget, och det har hänt för många gånger för att inte vara ett systematiskt fel i det här laget (eller om det sitter i själva La Romaredas väggar?). Strukturen har vi fått med JIM, men det saknas en förmåga att få slippa tänka, att bara göra, och det känns alltmer som priset vi betalar för disciplinen som som alltid tillåter mindre individualitet.
Det är inte tillräckligt som bottenlag, och det är sannerligen inte tillräckligt för Zaragoza, att kryssa mot motståndet som Logroñes och Cartagéna är.
Två poäng, nej.

Inför matchen pratade vi om hur den enda som sen JIM tillträdde gjort mål på La Romareda mot Zaragoza är Cristian Alvarez - vår målvakt. Hans missriktade utboxning på den hörnan är än så länge det snyggaste mål vi släppt in, på hemmaplan, sen mitten av december. Cartagéna hade inte vunnit på bortaplan på lika länge, så det kändes naturligtvis beckmörkt inför.
Jair Amador, som varit en stabil och påtaglig närvaro i mittbackslåset, var för ovanlighetens skull utanför elvan. Frances och Peybernes tog över ansvaret, och det kändes inte som ett nämnvärt problem inför matchen givet den form alla mittbackar visat upp på sistone. Konkurrenssituationen verkade främst ha gällt Peyberners och Francés, kanske var det för tidigt att ta Jair för given även om gårdagens situation främst berodde på en lättare skada som lett till att portugisen tränat lite för sig själv under veckan.
På mitten startade återigen Eguaras, lagkapten och evige Zapater, och Francho Serrano. Vänsterkanten blir lirande, framförallt genom Pep Chavarrias fortsatt dåliga form (möjligen sämst i laget igår) men det gör att mitten får fler verktyg att jobba med, och hade vi haft ett anfall att prata om hade jag förmodligen suttit här och hyllat det taktiska grepp JIM valt.
Att Alex Alegria startade istället för Ivan Azon var, som jag skrivit efter de två senaste matcherna, mitt enda aber med den här uppställningen. Alex insatser har varierat mellan undermåliga och godkända, Ivan Azon är istället alltid bra, och ofta avgörande, när han väl spelar. Han fyller 19 kring jul i år, detta är en akademispelare som redan nu ska ha startplatsen. Här och nu känns det också omöjligt att JIM inte gett upp om lånet Alex Alegria som given startspelare, och framförallt efter gårdagens fadäs.

Med allt i åtanke var min känsla inför matchen att ett kryss kändes troligt, eftersom vi behövde vinsten och inte kändes livrädda för att förlora. Offensiven är helt enkelt för dålig för att något ska ges gratis samtidigt som försvaret varit okaraktäristiskt bra på sistone. Jag ser på det här laget som ett mellanting, där varken huvud eller tår fryser eftersom täcket ligger och täcker både huvud och fotända tillräckligt mycket - vilket gör att ingen kroppsdel blir riktigt varm.

Första halvlek:
Fördelen med tremannamittfältet har visat sig vara att vi gärna tar tag i matchbilder tidigt, det är sällan det gör att vi kommer till särskilt många lägen, men det etablerar ett lugn och en tro i laget som ofta hänger i. Cartagéna fick inte ens särskilt många kontringsmöjligheter utan spreds tunt då den tyngre maskinen Zaragoza malde på (för övrigt inte helt olikt hur slagen Kejsar Augustus/Zaragozas romare och kartagerna emellan såg ut för 2 000 år sedan - tilläts Zaragoza mala på hackade infanteriet helt enkelt genom Cartagénas motsvarighet, utan tjusiga kavallerimanövrar, bakhåll eller förflyttningar avgjordes saker och ting i Roms tecken).
Det var en bra inledning som lovade gott, det är samtidigt smärtsamt uppenbart att vare sig Bermejo eller Alex Alegria just nu är bra nog men ett mål kändes hursomhelst troligt. Bäst var Alberto Zapater som osannolikt nog kombinerar, löper och står för genombrott. Det ser ut som om Alberto spelar i slow-motion, att detta fortfarande funkar visar på just den fotbollsintelligens som funnits att falla tillbaka på nu då benen sen flera år sagt upp sitt ovillkorliga samarbete med hjärncentralen.
I den sjätte minuten drog man på sig en frispark en bit utanför straffområdet. Cartagénas boll in var inte svårare än att en målvakt ska klistra den, som tur är har vi som bekant inte en sådan utan Cristian Alvarez och efter att oprovocerat ha boxat bollen rätt ut till väntande angripare fick han stå för en TV-räddning på returen. Vi var nog många som misstänkte att Cristian mest inte hann undan, men räddningen såg spektakulär ut och genererade nog sisådär tre stjärnor då matchbetygen gavs ut.

Skottläget var första halvleks bästa målchans även om det mesta gick i Zaragozas tecken. En fin kombination på högerkanten resulterade i ett av två väldigt fina Vigaray-inlägg, Narvaez löpning på bortre stolpen och försök till avslut krävde också en större försvarsinsats för att betvinga. Mer än något var detta mittfältets match, Francho Serrano mottog låga betyg men jag tyckte att han var inblandad i mycket och vågade synas för att också riskera att misslyckas, Eguaras stod för en patenterad Eguaras-insats och bredvid honom sken Alberto Zapater så länge benen orkade.
Bakåt var Pep Chavarria fortsatt svag medan det inte fanns mycket att säga om mittlåset annat än att Jairs otroliga huvudspel varit en värdefull tillgång i offensivt straffområde så som matchen utvecklade sig. Högst betyg i Zaragoza mottog Peybernes, i första halvlek hann han vara i fokus sisådär fem gånger och avsluta flertalet inläggsförsök. Kollega Frances å sin sida deltar inte ens i den här typen av närkampsspel och hade räven Ruben Castro startat matchen igår tror jag inte att Cartagéna gått mållösa.

Sammanfattningsvis var det en god känsla i kroppen då halvleken blåstes av. Nej, Bermejo och Alex Alegria var underkända men det kändes inte nödvändigtvis som att de skulle behöva vara hopplösa i andra, mycket var bra och det handlade om finjusteringar för att få utdelning.

Andra halvlek:
Förmodligen tänkte spelarna nåt liknande, för det var en direkt dålig version av första halvleks Zaragoza som återäntrade plan. Inga byten gjordes, även om Peybernes ovän Toni Datkovic tidigt vred till knäet otäckt i gräset under en duell med Alex Alegria, som själv tog sig för det lår som fick sig en spark. Men det som omedelbart stod tydligt var att Zaragoza trott att detta skulle lösa sig, att man kunde äntra byggnaden genom att gå in på våning två och bara hoppa över allt nedanför.
Inget utom försvaret stämde. Mittfältet hamnade på mellanhand, anfallet helt i osynk, och om spelet inte sjönk ner till en serie grötiga situationer där alla mest ropade på frispark så ledde Zaragoza-slarv till att Cartagéna tilläts kontra på oceaner av ytor. Frustrationen blev påtaglig, irritationen likaså i det som var en direkt usel period.
Det tilläts pågå i en kvart innan Alberto Zapater sprungit sig utmattad och (en småskadad?) Alex Alegria byttes ut mot Atlético-lånet Juan Manuel Sanabria och Ivan Azon. Direkt såg spelet bättre ut, men första halvlek var redan som bortblåst och matchen skulle aldrig riktigt hämta sig.
Tydligast blev det genom Juanjo Narvaez allt större avtryck - när ingenting funkar tar colombianen tag i det själv.
Efter cirka sextio minuter stod han för den här insatsen. Vårt främsta anfallsvapen i matchen var, sjukt nog, Cistian Alvarez snabba utkast och långa utsparkar, och här är det Eguaras som är med på noterna och transporterar bollen framåt innan pressen undviks genom att ge bollen ut till Juanjo. Sättet han omedelbart söker sig inåt i plan för att hitta på något, för mig är det som att se ett rovdjur på jakt och ett kvitto på att den här anfallaren fötts som just anfallare. Jag avslutar sen min beskrivning av den här sekvensen genom att hylla den perfekt avvägda bollen ut till Bermejo - det som följer tänker jag helt enkelt inte kommentera.

Det här fick fart på Cartagéna. Den redan varnade Andujar tog ett exekutivt beslut och lät sitt Sergio Ramos-liknande utseende ackomponjeras av en behandling likt den Sergio själv gav Mohamed Salah i Champions League-finalen 2018.
Juanjo sparkas ner åtta gånger under de sista 25 minuterna. För att markera, störa. Här krävs en domare som visar auktoritet, dessvärre dömde Juan Luis Pulido Santana och kompisleendena och den allmänt ganska mesiga insatsen vet dessa mittbackar att utnyttja. Det blev ingen fotboll av de sista tjugo minuterna, matchen snittade en frispark varannan minut och mer än hälften bör ha kommit under sista halvtimman.
Ivan Azon slet sig med tio minuter loss och fick en sedvanlig tröjdragning och nedsparkning som tack, domaren pekar på att spelet ska fortgå och den underförstådda varningen låg så klart i allas kollektiva medvetande - inte minst hos förövaren själv. Att anfallet pågick i tjugo sekunder till visade sig däremot vara länge nog för domaren att glömma bort den uppenbara varningen.
Ivan Azons äppelkindade hånskratt och gestikulerande var inte särskilt svårt att förstå.
Frustrationen över den uteblivna forceringen, på hemmaplan, var det jag tog med mig från den här perioden. För utöver en frustrerad Narvaez, som vägrade att ens se åt Bermejo efter dennes "skott" och som alltmer mörknade i blicken i takt med att domaren lät sparkarna regna, så fanns ingen synbar stress.
Ingen tydlig avsky mot att poängen höll på att förloras.
Luca Zanimacchia uträttade ingenting på sina tio minuter, Sergio Bermejos frustration över sin insats vid bytet var skön att se. Med två minuter kvar kom Adrian in men hann förmodligen inte röra bollen.
Cartagéna, nej, det är ett bottenlag i klass med Zaragoza och det kunde inte ens en inhoppande Ruben Castro råda bot på.

0-0 var fullt rimligt, vilket är så hopplöst och förtvivlat att lejonet på bröstet borde ryta, eller åtminstone gäspa, i avsmak. Bristen på stress och tilltron till metodiken som som bäst genererar mediokra resultat måste åtgärdas, och det snart, för att laget inte ska tappa fart och bli en Leviathan som flyter med vågorna och strömmen istället för att vara mästare över sitt eget öde.
Inga mål gjorda, inga insläppa. Så intetsägande, säsongen tickar och detta var inte bra nog.

På måndag kl 21 tar vi emot Fuenlabrada. Det återstår att se om vi kan använda gårdagens batalj som en karta att gena genom bottenträsket med.