Real Zaragoza - Llagostera: 2-2
Det händer att oavgjorda matcher känns mer som förluster än vad förluster gör.
Nej, något styrkebesked blev det inte.
För första gången i historien beträdde UE Llagostera La Romareda och de var tagna av stunden förstås. Inledningsvis tog sig den här tillbörliga aktningen en slags nervositetens skepnad, man låg lågt nere och lurade, förvisso precis så som man sagt att man skulle göra, och Zaragoza lyckades inte vända det här till sin egen fördel, förmådde inte göra någonting vettigt av deras tvivel.
Fast visst var det hemmalaget som öppnade ”bäst” - ni som föjer RZ vet dock att just det mer än något man gläds åt istället är något av ett järtecken.
Som vi varit inne på i infören är Llagostera ett skickligt lag defensivt, och fram tills det att domaren blåste straff sedan Eldin fått en arm om midjan och följaktligen kollapsat en väl utmätt halv decimeter in i straffområdet höll de undan så pass bra att allt vi noterar är en resultatlös hörna och ett menlöst inkast och inget mer. För mer hände inte.
Inte förrän Sagüés Oscoz pekade på straffpunkten. (Eldin hade i alla fall förstånd nog att avhålla sig från alla former av firanden i samband med det här tveksamma domslutet.)
Nå.
Borja Baston steg fram och gav Zaragoza ledningen från elva meter. Det var en vacker straff som blev prålig eftersom den var så billig.
Nu vaknade Llagostera till liv, men de där anfallen som Popovic pratat om innan matchen, de där aggressiva, många männen som skulle störta framåt, såg vi inte mycket av. Katalanerna attackerade med två man, tre på sin höjd, när de gjorde det och flyttade inte fram övriga förrän den där eländiga hörnan som skulle leda till kvittering skulle till att slås.
Då var det trångt i Zaragozas straffområde och Juanjo gjorde Llagosteras första mål någonsin på La Romareda, där med får vi väl lov att kalla honom historisk.
Här vill jag göra en parentes, för sett till ”antalet chanser” tyckte tyckarna runt och omkring att det här var en ”mycket orättvis” kvittering. Men för att vara uppriktig (och det är väl det vi ska vara i den mån det är möjligt) hade Llagostera lika många chanser som vi hade (alltså inga alls) när vi fick den där straffen som blev 1-0, det enda de hade mindre av var en hörna och ett inkast.
Det borträknat har jag fortfarande svårt att köpa retoriken. ”Orättvist” är det om någon får en felaktigt tilldömd straff eller får ett par offsidemål godkända eller möjligen en onödigt hård utvisning; ”orättvist” är det helt enkelt om utomstående faktorer (vi sparar diskussionen om ekonomisk dopning till en soligare dag) går in och påverkar på ett sätt som blir avgörande.
Men inte om ett lag med en hörna och ett inkast mindre än det andra kvitterar. Eller om ett lag som har en chans på en hel match sätter den i nittionde minuten plus tillägg och det målet är matchens enda trots att motståndaren har ett bollinnehav på 75% och femtio brända möjligheter. Ologiskt, kan man kalla det om man måste, men inte orättvist för det är det inte.
Det om detta.
Llagostera hann med att få en kompensationsstraff också, innan halvleken var till ända. Den var inte lika billig som Zaragozas var, men den var ändå billig.
Pitu gick fram, till en redig visselorkester som snart skulle ändra ton. För Alcolea räddade straffen (som inte var sådär jättebra slagen, ganska svag, nära marken, försiktigt ut mot högra hörnet) och han hann sträcka ut benet och täcka ut andrabollen till vad som skulle visa sig bli en fruktlös hörna och buandet blev till jubel i en handvändning.
Ett väldigt ettrigt Zaragoza tog ledningen igen, direkt (nåja, tre minuter in) i andra halvlek.
Och givetvis var det Borja Baston som var författare också till det målet. Eftersom det involverar en Llagosteraförsvarare och målvakten Rene Roman går det inte riktigt att kalla det en soloräd äevn fast han tog sig fram ensam; Borja snubblade över Rene Roman och den här namnlösa backen – som sprang rakt in i varandra och ramlade ner i en tvåmanshög efter en riktigt kommunikationsmiss – och bollen studsade över dem, in i mål.
Den här ledningen lyckades vi behålla i fem ganska trevliga minuter, innan ett ignorant Zaragozaförsvar fick se Pitu stiligt lobba bollen över en inte alls tillräckligt uppmärksam Pablo Alcolea.
Zaragoza försökte ”rycka upp sig” men det fanns ingen verklig skärpa i anfallen.
Llagostera fick ett mål bortdömt för offside, det var ett korrekt domslut. Ingen protesterade annat än pliktskyldigt.
Popovic vankade av och an med armarna i kors.
Med två minuter kvar av ordinarie matchtid plockade han ut mannen med den samtida fotbollens fulaste frisyr, Natxo Insa, och lät Jaime hoppa in. Jamie har visat sig vara en nyttig ersättare tidigare men ikväll var det ett axelryckningsbyte.
Visst.
Zaragoza tryckte på, lyckades tillskansa sig en ”frispark i bra läge” i den 91 minuten men den blev det inget med.
Domaren hade lagt till tre minuter och när tre och en halv gått och Zaragoza fortsatte anfalla protesterade Llagosteras andretränare så innerligt att han skickades ner i omklädningsrummet.
Flera sekunder innan övriga gjorde honom sällskap.
För sen var det slut.
Det är svårt att inte vara missbelåten. Jag känner en djup beundran för Llagostera, som klättrat upp från under strecket, men det här är ändå ett lag vi bör slå (MÅSTE slå), särskilt hemma, om vi nu ska kvala i sommar.
För bara två veckor sedan var Zaragoza ett lag med ett avskräckande, utmärkt, välfungerande försvarsspel. Nu har vi släppt in sex mål på två matcher.
