Real Zaragoza - Lugo 1-0
Två matcher, två vinster för JIM.
Augustina Zaragoza!
Eller om det är Pep Chavarria, JIM eller Francho. Narvaez? Jair kanske.
Hursomhelst, kanonen som stått oladdad mest under hela säsongen har nu blivit inte bara laddad utan även antänd av okänt helgon. Zaragoza, Real Zaragoza, har börjat vittna om liv och motstånd.
Fotbollen är så väldigt enkel, och så väldigt komplex. Sätt bara bollen i mål istället för att skjuta i ribbans underkant, hur svårt ska det vara!? Hur i hela fridens namn gör människan dribblingen?
Den som följt fotboll vet hur mycket som inte kan kvantifieras, vad som inte ryms i xG-tabeller eller bollinnehav, maxlöpningar eller skott. Den moderna statistikens predikan har ännu inte gett sig på att förklara hur det kommer sig att 17-årige Ivan Azon är en värdefull spelare för sitt lag när det han mest gör är att springa runt, fara omkring, ramla omkull och bara allmänt ta emot kopiösa mängder stryk. Vilken stolthet som ryms i att en egen spelare springer runt och bara inte förstår tillräckligt mycket för att inte slänga sig in även i den där armbågen för att bollen möjligtvis, någonstans och kanske kunnat gå att nå.
Zaragoza inledde den här säsongen med en historisk kollaps i ryggen, Victor Fernandes och egentligen hela laget fick lämna. In kom en stolt Ruben Barája med en helt ny spelaruppsättning.
Vad gjorde Ruben med materialet? Mer och mer förefaller svaret på den frågan vara; ingenting. Han presenterade aldrig någon spelidé som var någon riktig idé, kämpa och spring så vinner vi. Förlorar ni så ska ni springa ännu mer.
Förlorade och sprang gjorde vi minsann, så in kom ersättande B-lagstränare Ivan Martínez. Sju förluster, en vinst och ett (eller två?) avsked senare så är han tillbaka i B-laget, stolt och glad över att få ha tjänat sitt Zaragoza på det allra finaste sätt även om det så klart gick dåligt.
JIM dök upp. För två matcher sedan. Ett cupavancemang och tre poäng sedan.
Inför cupmatchen pratades de unga talangerna Francho Serrano och Ivan Azon upp. Ivan Azon, det lilla trollet, stötte från en halv decimeter in det förlösande ledningsmålet på tilläggstid sen bollen landat på en regnsjuk mållinje, några minuter senare sköt Francho in ett studsande skott som letade sig in vid bortre stolpen.
Glädjen och känslan av att något är lätt var påtaglig, det är så förlösande med såna här vinster och det anstår helt enkelt inte ett storlag att vissa matcher är "okej" att förlora. Sir Alex Ferguson kommer gå till historien som fotbollens förmodligen störste tränare eftersom matcher är någonting man vinner, alltid. Man spelar helt enkelt inte Ligacup med juniorer som inte kan, tänker eller ens verkligen-verkligen vill representera klubben på rätt sätt, eftersom förlorar/vinnar mentalitet är något som kan slås av och på inför och efter varje match.
Cupspelet kan ha räddat säsongen för Real Zaragoza. För ett lag utan marginaler med sig blir minsta, lilla medgörliga marginal nånstans något värt sin vikt i guld. Det spelar ingen roll om det är ett Real Sociedad Gimnastica de Torrelavega från tredjedivisionen, mål är mål och vinst är en vinst.
Inför kvällens match var tongångarna positiva. Bettingbolagen höll Real Zaragoza som klara favoriter hemma mot motståndet som tagit precis dubbelt så många poäng under säsongen. JIM (detta akronym) är glad, disciplinerad, fokuserad och redo, och i hans avbild är laget stöpt.
Första halvlek:
"alltså, syndafloden" kommenterade min tjej bilderna inför matchen. Spelare satt i regnkappor, eller bara tjocka dunjackor, uppe på läktaren och spelarna var ovanligt saktfärdiga ut på plan. Real Zaragoza i samlad trupp, Lugo spretigare. Planen regnsjuk.
Avgjordes den här matchen innan avspark? Lugos badbyxor till shorts säger ja.
Hursomhelst så tog Zaragoza tag i taktpinnen utan att dela med sig. Första tjugo minuterna var klar övervikt hemmalaget, man skapade smålägen här och var innan Jairs blick avslöjade vad han avsåg göra på den stundande hörnan. Sagt och gjort, fri från markering och spänstig i kroppen nickade han hårt mot mål. Räddningen var standard, kalabaliken vittnade däremot om att Lugo var skärrat. Av Real Zaragoza.
Zaragoza hade däremot inte legat där man ligger om man inte haft en tendens till att rasa ihop, ganska snart var målchanersiet kvitterat och den goda känslan reducerat till just en god känsla snarare än nåt skrikigt övertag som kunnat fångas upp av även statistikens alla lärda.
Det var helt enkelt det här med att fotbollen är enkel, och komplex. JIM har inte bara sagt åt sitt lag att spela fotboll, han har gett laget struktur, ledarskap och förutsättningar för att förstå vad det innebär. Spring så här, passa så, täck här.
Det finns, på en veckas tid, en idé som är skönjbar ute på plan. Passningsspelet är tryggt, vågat och disciplinerat. Språkförbristningar spelar mindre roll när alla kan prata språket fotboll med varann, då du som spelare får känna att det finns stor chans att medspelaren förstår vad du försöker säga.
Säsongens bästa halvlek? På många sätt, ja. Och visst var det här en bra match, med sitt regn och en plan som inte alls var oduglig.
Andra halvlek:
Real Zaragoza gör säsongens bästa halvlek. Samma lag som gick ut kom in, på fler sätt än ett. Man bara körde på i det man numera kan, man behövde inte sitta och pseudo-pumpa igång sig själv till en spelídé man inte längre tror på, eller känna att Ivan Martínez förmodligen kunnat ersättas av de två år yngre Christian Alvarez eller Alberto Zapater.
Passningar, spelare som utmanade, en röd tråd. Ett försvar som inte sattes på alltför stora prov hela tiden, och som inte vek ner sig i tid och otid när så väl hände.
Tidigare under säsongen har övertaget (det relativa, för det är sannerligen inget som blåser det andra laget av nån bana) aldrig resulterat i nån chanskavalkad; det har varit övertag med ena foten på bromsen.
Så blev det inte ikväll. Zaragoza matade på och skapade chanser just hela tiden. Målet hängde i luften redan innan Narvaez kontrade för sig själv på vänsterkanten, vek och in och avlossade ett reptillikt avslut stenhårt i ribbans undersida. Sättet skottet skruvar sig på, träffen, hur han viker av inåt och ger sig själv luckan. Juanjo Narvaez är en klasspelare med ett stort register som kan explodera.
Men inte ikväll, ikväll var läge för intet mer än en mörk colombiansk blick medan ribban sjöng på med darrande röst.
Tungt för Narvaez, inte ett problem för Zaragoza. Några minuter senare rullas det fint på högerkanten. Zanimacchia bryter in, håller i och spelar med kyla (!) till Eguaras som tittar upp (!?) innan han måttar ett genomtänkt, fint inlägg mot bortre stolpen där Pep Chavarria som vanligt smugit sig upp i position. Pep Chavarrias medtagning är klass, och det är uppenbarligen hans vänsterfot också.
Det behövs inte mer när ett mål ska göras, ett bra läge och någon som krutar på - Zaragoza i ledningen.
Trodde ingen, allra minst Pep själv som inväntade avvninkningen. Och mycket riktigt, så hemskt såg det ut för en halvminut innan reprisbilden började rulla. Och se där, Pep var ju faktiskt inte offside.
VAR, detta hiskeliga ting, kom till undsättning. När vinkeln rätats till framträdde en alldeles utomordentligt onside Pep Chavarria tydligt, beslutet dröjde inte och hela heminredningen fick bryta ut i ett kollektivt jubel.
Hur lag firar mål säger alltid mycket. En av fotbollens alla sanningar som jag alltid haft lätt för. För Real Zaragoza är det nunca se rinde som betalar av sig, lidande som får bli eufori och alla är välkomna - ingen är förmer.
Här finns ingen som irriteras av att svettiga lagkamrater kommer och flinar fånigt för att det förstör den instagrambild man tänkt sig, här är man en grupp prestigelösa, stolta spelare som skäms, tar i och ibland lyckas.
Med tjugo minuter kvar skulle matchbilden nu ändras. Hemmalagets första byte gjordes fem minuter senare, med kvarten kvar då Inigo Eguaras satte sig ned och signalerade ut mot bänken. Ersättare blev inte Javi Ros utan Alberto Zapater.
Lugo försökte men saknade något. Mot ett vanligt Zaragoza hade det räckt, men detta var disciplin och förmåga på ett annat sätt. Egentligen hände ingenting förrän då klockan började ticka uppåt 90. Bland annat målskytt Pep Chavarria och Luca Zanimacchia gick ut. Peps insats var som vanligt, en jäkla laginsats kryddad med disciplin och bra lungor.
Luca Zanimacchias hans kanske bästa i klubben, idag var de mest italienska av svartkonster även ute för allmän beskådan. Det går inte att dölja huruvida du skolats som filmare, om du har vanan i dig. Luca Zanimacchia har den, idag visades den upp. Det i kombination med att inte ha sett ut som en kyckling utan huvud gör att han gärna får starta den åttonde januari.
Ut gick också Gabi Fernandez. Nej, det vill sig inte. Fotbollens fulaste sida kan komma fram mitt i dess skönaste ljus, unga talanger som lyckas och står och glittrar under sin första intervju döljer det som sker framför diverse bildskärmar hemma i hemmen. Fansens beteende gentemot Gabi Fernandez har redan nämnts, det är vad det är och kvällens insats övertygade ingen (om det nu alls var möjligt).
In kom hursomhelst den formidabelt hopplöse Vuckic och Jannick Buyla Sam för att göra tilläggstiden än längre, inte minst själsligt.
Det skulle sluta med hjärtat i halsgropen. Allt försvarsspel glömdes bort när en andravåg slutade i ett högt inlägg mot bortre stolpen. Halva backlinjen vill ställa offside, den andra undrar vart offsidelinjen ligger, och ingen har nån som helst koll på den helt offside-stående anfallaren, som skickar iväg en hemåtpass till sin handskbeklädde motståndare.
Real Zaragoza vinner det här. Det är nästan två veckors lycka vi har framför oss, JIM får i lugn och ro sjuda i sin succéstart. Scenerna efter slutsignal gav en tår i ögat, det är helt otroligt enkelt och fint när varenda spelare i laget får sig en adrenalinstinn kram utan att nåtsomhelst känns krystat.
Leker livet för Zaragoza-spelarna, som för en vecka sen förlorat sju av sina åtta senaste och knappt sprattlade? Ja, så kändes det ikväll. Och underskatta aldrig känslan, den lär mycket väl kunna rädda den här säsongen.
God jul, och gott nytt år, på er. Nästa match den andra januari, mot Cartagéna.
