Zaragoza - Mirandes1 - 1
Real Zaragoza - Mirandés 1-1
Offside och mållinje. Real Zaragoza mutade linjalen i första halvleks första respektive sista minut, två euforiska centimetrar två gånger om räckte oavsett inte till vinst efter Mirandés kvittering i 90+5. Real Zaragoza har nu kryssat 9 matcher i rad.
Jag hann knappt bli konfunderad över den ovanligt ovanliga elvan Real Zaragozas JIM ställde upp med innan jag satt förstummad.
James Igbekeme, ett nigerianskt kaos till krutpaket som då och då bara gör saker var efter 45 sekunder inblandad i en sekvens som renderade i en liggande Mirandés-spelare medan bollen rullade framåt i skottläge, James klipper till och efter studsen på hemmaförsvararen har Nuno Mesa, som inte Missa, fullföljt sin *offside-löpning* och glidtacklat in touchen till 1-0.
Att VAR skulle påkallas var glasklart, då vi vet att det mänskliga ögat inte klarar av att se de allra flesta offsides i realtid - eftersom vi ännu inte lyckats hitta linjedomare med alvögon, så får man som gå på vad intrycket säger (och som bekant numer även lyfta funderingen med VAR).
Mitt intryck sade att detta var en cm hit eller dit, jag tänkte att situationen såg mer offside ut än vad den var. Reprisbilden visade samma sak, en skev vinkel gav en skev bild och den slöpande försvarsfoten var förmodligen nedanför Nanos bröstkorg medan armen var framför, och kanske var nåt ann-
Det tog förståeligt nog två, tre minuter att reda ut, men väl där höjde domaren armarna i luften och förkunnade att VAR-rummet kunnat bekräfta onsiden.
Jag minns inte när fotbollen senast var enkel för Real Zaragoza. Förmodligen var det precis innan corona-uppehållet ifjol. Men detta är ett lag som kryssat åtta matcher i rad, som försöker hacka ur ädelmetall ur berget med hjälp av en barnsked i plast, som i bästa fall kommer hem några kroppsdelar fattigare efter att ett mål med nöd och näppe krigats in.
Att få mål är inget Zaragoza gör, eller vet att förhålla sig till. Själv visste jag precis lika lite.
Kvällen började dock redan då laguppställningen kommunicerades ut. Utbytta var, ja, alla. Adrian, Nano Mesa, James Igbekeme, Alvaro Gimenez (Radosav Petrovic!), ingen Eguaras, Zapater, Narvaez eller Ivan Azon.
Juan Ignacio Martínez har sin bakgrund inom militären, och med fokus på disciplin och humanism formar han detta Zaragoza. Inga individer, med undantag för Zapater, Eguaras och Cristian Alvarez, känns behövliga - maskineriet ser likadant ut oavsett övriga muttrars in och utbytande. Det kan låta innehållslöst, sterilt men det är snarare kommande profiler som just nu höjer sig i kollektivet.
Med åtta raka kryss fanns inte längre något att hålla fast vid - inte ens Zapater är oumbärlig när nåt nytt behöver chocka kryss-systemet. Vilka som är bättre spelar faktiskt ingen roll, laget ska bara fungera och det är en ordentlig hedersbetygelse åt JIM att detta Zaragoza klarar av att byta skepnad utan att det mullras, muttras eller ser krampaktigt ut.
Så frejdigt som Zaragoza uppträdde under den första minuten har man inte gjort på evigheter. Första halvtimman, halvleken - all världens uppförsbacke var glömd. Spelarna kombinerade, sprang och hittade lösningar där man tidigare sjunkit ned i tjära och blundat.
Nano Mesa är uppenbarligen en hetsporre. På argentinsk gatufotbolls-manér snurrar han runt och håller i bollen kanske något för länge här och där, i konceptet ingår också att han startar bråk och plockar gula kort utan större eftertanke. Han är en injektion, av samma anledning jag saknade Vada i elvan efter sitt mål senast och den glöd han tillför så uppskattade jag Nano även utan hans mål ikväll.
Francho Serrano med sin ungdomliga energi snarare än Zapaters och Eguaras allvar och tyngd - plötsligt flöt laget fram i juvenil naivitet utan en tanke på det nionde raka krysset de härdade kaptenerna lyckats övertyga sig själva om.
Radosav Petrovic glider undan tacklingar, tar sig elegant fram till skottläge innan chippen mot bortre krysset seglar över. Så är också fotbollen.
Adrian sitt vanliga jag, på lite gammeldags, manligt manér.
Det var ju det där med centimetrar. Centimetern som godkände 1-0 i första halvleks första minut fastställde det även i halvlekens sista. Nicken som letar sig i en Cristian Alvarez utan puls-stolpe innan mannen får en hink vatten över sig och kvicknar till nog att rensa den lösa, studsande bollen hade förmodligen två centimeter kvar innan den helt är över linjen.
Inget pling, VAR-koll men mindre dramatik än vad det borde ha blivit när det ganska likgiltigt förkunnades att halvleken slutat 1-0, gå nu in med er. Nano Mesas korstecken för bröstet ekade över mitt eget medan detta pågick, och det gjorde förstås hela skillnaden.
Mirandés kom in i matchen genom att inte göra det, det ska sägas. Förvirringen var stor och det tog ett tag innan man fann sig. Men, motståndet till trots så var detta ett nytt Zaragoza som kom ut och gjorde saker enkla; behövdes en centimeter finns den, körde man fast glömde man det och fintade sig ur situationen. JIM gör ett fortsatt smått strålande jobb med detta stukade storlag, det har inte lyft men det är mycket som efter ett Victor Fernandez/Ruben Baraja/Ivan Martínez kaos blivit ordentligt.
Cristian Alvarez stod för en av sina bättre insatser under sin långa sejour i klubben, utan vår avgörande målvakt hade denna text inte kunnat skrivas på riktigt samma sätt.
Men ni kan ignorera allt som skrivits här - det var intet mer än en from förhoppning om att kunna skriva berättelsen om matchen medan Real Zaragoza ännu var i ledning.
Det höll i 95 av 97 minuter, jag visste egentligen bättre. Jair Amador får bollen i bröstet på en hörna, och så är det kvitterat. Gästande Roger Brugue gör som Cristian Stuani senast, han kommer in på plan i '86 och det räcker.
Real Zaragoza kryssar, för nionde matchen i rad.