Real Zaragoza - Rayo Vallecano 2-4
Zaragoza följer sitt manus.
När matchen är slut säger vi först ingenting. Domaren vet inte riktigt om han ska blåsa av, han konsulterar med någon, för Rayo Vallecano drog trots allt ut på varenda sekund av de fem tilläggsminuterna och visst, vem vill inte vara så länge som möjligt på La Romareda men - efter att den givet andra halvlek sett rätt snålt tilltagna förlängningstiden annonserats började de med att ligga ner i en och en halv minut till. Ingen begriper riktigt - är det över nu eller inte? - men så nickar han mot linjeman, och matchen, som tog slut för Real Zaragozas del omkring minut 60 är över också i den faktiska tiden.
Då skrattar vi lite, försiktigt först, men det stegrar. Real Zaragoza är som svart komedi betraktad faktiskt fantastisk.
- Det sämsta som kan hända är alltid att det verkar börja bra, säger jag. Det är dramaturgi 1.0. När något går bra för tidigt in i berättelsen vet man att det bara är något som skrivits in i handlingen som ett vagt hopp som snart ska ryckas ifrån en.
- Rayo Vallecanos beteende den sista kvarten är anledningen till att jag slutade titta på fotboll, säger den jag sett matchen ihop med telefonledes.
Nåväl, vi backar väl till början.
Det var ett oroväckande energiskt Real Zaragoza som höll undan Rayo under matchens hetsiga inledning. Gästerna hade förvisso bud på ledningsmål först. Redan i den fjärde minuten var de nära att skadeskjuta oss, men Jorge de Frutos försök blev istället startskottet för den kontring som gav Zaragoza den frispark med vilken Eguaras hittade Raul Guti, som ducknickade ner bollen till en bra placerad Pichu Atienza, och innan fem minuter var spelade stod det plötsligt 1-0 till oss. Atienza sprang ut till kameramannen och mimade budskap till supportrarna och alla var glada utom jag och den jag pratade med och som misstänksamt frågade vad det var som hände när Zaragoza plötsligt tog ledningen så tidigt och rentav med viss "finess".
Men. De här fem första minuterna var bara inledningen innan introsången. Snart var den verkliga handlingen igång, och det började med att Javi Puado gjorde ett 2-0-mål som dömdes bort för offside. Kommentatorn begrep inte riktigt. Var han offside? Var han? Man pausade bilder och vände och vred. Jo men det var han kanske ändå med någon millimeter, en centimeter kanske till och med.
Och det här var inte bara ett bortdömt mål, det var Rayo Vallecanos startsignal också. Gästerna började trycka tillbaka Zaragoza allt längre ner på egen planhalva, och Zaragoza som trots allt "ledde" med 1-0 (leder man någonsin egentligen när det står 1-0 förutom möjligen en hundrdels sekund innan domaren blåser av?) och som kände hur domarens visselpipa började blåsa upp till något som alltmer liknade en välbekant motvind tänkte väl att det går att kontrollera matchen här nerifrån en stund; att det går att hålla undan Rayo tills första halvleken är över och så repar vi nytt mod i paus. Men Rayo behövde bara få sin första hörna för att det skulle bli farligt, och Cristian Alvarez tvingades visa den promille av världens befolkning som satt och tittade en av den här säsongens allra vackraste räddnignar då han for upp och liksom slam-dunkade undan Juan Villars nick.
- Den där målvakten kanske valde fel sport, sa min son.
Nåja, precis innan halvtid var Villar framme igen. Atienza misslyckades med markeringen och rätt vad det var stod det 1-1.
Sen rann det iväg. Efter att ha kapat Burgui skulle Mario Suarez egentligen sett sitt andra gula men kanske tyckte domaren att det var "för tidigt" i matchen för att reglerna skulle gälla fullt ut än, för han hötte varnande med fingret och sa stygg pojke till Suarez och lät sedan saken bero. 2-1 till Rayo kom strax därefter; sex minuter in i andra halvlek efter en fin nedtagning av Trejo och 3-1 bara tre minuter senare. Det var Pichu Atienza som stod för den assisten. Han missbedömde fullständigt avståndet mellan sig själv och Nieto, och istället för att spela ut bollen på högerkanten och "skapa" något spelade han fram Alvaro som väl aldrig gjort ett enklare mål.
Samspelet mellan Raul Guti och Javi Puado bjöd på det enda glädjeämnet som återstod den här aftonen (förutom att ingenting ändrats i toppen, allt gick förvisso åt helvete enligt manus men inget förändrades för det). En fantastiskt smart långboll från Guti plockades upp av Puado som sedan lite kartigt chippade bollen över Dimitrievski.
Ett tag jagar Zaragoza kvittering, men det här får Rayo vittring på och ägnar sig helt ogenerat åt att ligga ner och så länge som möjligt i varenda given eller skapad situation under vad som återstår av matchen. Det är en sådan makalös uppvisning i spelförstörelse att man nästan måste låta sig förfasimponeras. Att det går att bry sig så lite om hantverket och så mycket om poängen. Hade det varit mitt lag som betedde sig så hade jag behövt ta en allvarlig funderare på hur min radar egentligen fungerar. Det går att tåla att andra (som Rayo) ägnar sig åt det här eftersom det går att avsky beteendet då, men det blir något helt annat om det är ens eget lag - eftersom det är omöjligt att stå bakom det och samtidigt hävda att det är sporten man älskar.
Till och med kommentatorn surnar till. Ska det verkligen få gå till såhär? Hur ska man stävja detta beteende? Rayospelarna ligger ner tills någon kommer in för att se till dem, de bär omkring på bollen och lägger ner den med en millimeterprecision som tidigare bara domaren uppvisat den här kvällen; då han "hittade" offsiden på Puados 2-0-mål. Bollen måste ligga precis rätt, annars tänker de inte sparka iväg den eller kasta in den. Det liggs och det plockas och byts in och ut tills Ocon Arraiz säger fem minuter till hörrni.
Då bjuder Zaragoza på en av sina signaturförsvarasmissar och Rayos "taktik" belönas med 4-2 och så är det slut.
Det går egentligen inte att sammanfatta den här blandningen av att allt händer på en gång och inte över huvudtaget som mötet mellan Real Zaragoza och Rayo Vallecano var. Gästerna vinner inte på eget grepp utan på att vi går bort oss. Det är inte bättre. Fyra raka hemmaförluster har Zaragoza ändå inte lyckats med sedan säsongen 1995/96 - också under Victor Fernandez ledning.
Linares gråter på läktaren.
Vi väntar på att det ska vara över och när domaren konsulterat linjeman och lyfter upp händerna och blåser stegrar skrattet. Att följa Zaragoza är att veta att det kommer gå dåligt, bara inte hur.
Om tre dagar är det äntligen dags igen.
Matchfakta: Real Zaragoza: Cristian, Vigaray (Delmás, 72´) Atienza, Clemente, Nieto, Eguaras, Torres (Soro, 52´), Guti, Burgui (Blanco, 72´), Puado och Linares (Pereira, 87´). Rayo Vallecano: Dimitrievski, Tito (Advíncula, 45´), Saveljilch, Catena, Saúl, Suárez (Ósca, 45´), Trejo, Álvaro, De Frutos (Isi, 75´), Villar (Comesaña, 61´) och Qasmi (Velázquez, 81´). Mål: 1-0; Atienza (min. 4), 1-1; Villar (min. 47), 1-2; Villar (min. 51), 1-3; Álvaro (min. 54), 2-3; Puado (min. 60), 2-4; Trejo (min. 93).
