Zaragoza - Real Oviedo0 - 0
Real Zaragoza - Real Oviedo 0-0
Om fjärde raka krysset, en anfalls-impotens som får en förödande p*ngspark att framstå som fertil, och Zapater.
Tidigare idag under fotbollseftermiddagen såg jag Watfords Emmanuel Dennis se en boll rinna över en Leeds-fot i kvitteringsjakten på Leeds hemmafort Elland Road. Stressen, ilskan eller vad det nu är som ligger bakom mycket av det vi älskar på fotbollsplanen tog hursomhelst över, för domaren som dömde bort bortalaget möttes av två cirkelformade pekfingrar över de egna ögonen.
Dennis möttes i sin tur av en rättmätig varning, och så var eftermiddagens mest beundransvärda prestation rikligt belönad.
När jag senare under kvällen sitter och ser matchklockan ticka upp från '72, till '83 och slutligen 94:17 så är samma fingerformade glasögon återspeglade i matchresultatet jag ser mellan grafikens "Zar" och "Ovi".
La Romareda är fyllt till brädden med förhoppningar som ska grusas, stolthet och allt som följer på en för första gången på länge fullsatt arena.
El himno del Real Zaragoza ljuder över arenan (utan att en och annan hinner sätta igång sändningen) och det är ett klart, själsligt återvändande till något bultande från den sterila, inspelade digitala röst som skränat sedan pandemins utbrott. Människor som ännu inte befläckats av cynism, "ironi" eller skadats av den pseudovetenskap som är realism™ står och vet inte att detta inte ska bli en kväll av trendbrott, och nånstans vore saker enklare om man därefter gått och förlorat matchen.
Istället har vi detta nånting av ett ingenting, som är att kokas levande just såpass stillsamt och tålmodigt att kroppen aldrig hinner känna mer än en spridande, varm känslan uti varje led. I en trupp som fått vara intakt sedan fjolåret har istället nyförvärv kommit in.
Alvaro Gimenez, Segunda-skyttekung för några år sen, Nano Mesa, Valentino Vada, och Yanis från Panama - alla än så länge pocketböcker i samma beiga ton ståendes på samma bokhylla. Efter en snabb titt går den att slänga i papperskorgen för att sen inspirationslöst sträcka sig efter en ersättare, eller om det är att plocka upp samma bok igen, och fylla luckan.
Ivan Azon och Juanjo Narvaez (fjolårets utropstecken framåt) har fått gott om speltid så här långt, medan Narvaez till sist experimenterats ner på kanten fastnade Ivan mycket tidigare i den karusell som kommit att ställas upp på La Romaredas gräs.
I det här läget är det svårt att se Juan Ignacio Martinez välja anfallare utifrån mycket mer än vem som spelade senast, huruvida den gjorde mål, och vem som då kanske kan tänkas fungera istället. En tärning hade fyllt samma funktion, skulle JIM börja använda en sådan hade det inneburit att lika många tankar tänkts människan och tinget emellan.
Fjärde raka krysset ska ge upphov till stress.
Att ännu inte ha vunnit på La Romareda och att därför ha läckt poäng som ett såll mot bottenlagen under ett extremt vänligt spelschema, jo, det är en säsong som snart springer oss förbi (och det vore, för den som bara sett vårt anfallsspel, säsongens hittills vassaste löpning).
Mitt i detta fungerar försvaret (då det inte sätts under press) hyggligt. Mittfältet har klart vunnit kampen under de senaste matcherna. Att förändra mycket annat än det längst fram vore att krydda det utkastade badvattnet med ett barn, eftersom detta är ett fungerande lag för den som ser spelet.
Men bensinen kommer ta slut om inget nytt sker, vägsträckan är bara så lång, och samtidigt *väldigt* lång, så om klubben ska hinna och orka blanda sig i toppstriden är det dags nu.
Vilka två som startar två matcher i följd nu spelar ingen roll, men det måste ske. Så här intetsägande och spretigt kan ett anfallsspel inte se ut - spelarna måste få hinna lära sig varandras namn, att X byts ut mot Y förändrar liksom ingenting eftersom Z förstår sig på bådas spel lika inte alls.
Det frustrerande höstmörkret och ett haltande Zaragoza i en inte alls haltande tabell är en sirapsliknande tillvaro, en mardröm i vilken man måste springa mot någonting men märker att höfterna befinner sig under trögt vatten medan paniken är den våg som hinner ikapp dig först.
Men här är vi. När allt är horribelt finns förstås den kittlande tanken om att riva alltet och börja om på ny kula, när vissa saker men alldeles för lite funkar är det bara att acceptera den frustration som är att behöva nysta upp gordiska knutar utan svärdshugg. Real Zaragoza är inte roligt och inte heller helt dåligt, och något hemskare har förmodligen inte skrivits i fotbollsammanhang.
Kryss, det är något våra anfallare inte siktar mot så därför sitter vi här och räknar in ännu ett som återigen är åtminstone ett för mycket. Femte raka inkasseras nästa måndag, den 11:e, då derby väntar mot Huesca.
(Och bäst på plan ikväll var - Alberto Zapater. Men vad mer är nytt?)
