2021-04-16 21:00

Girona - Zaragoza
3 - 0

Real Zaragoza vs Girona var bättre än oss - MEN..

Zaragoza åkte klart på gironaviruset under fredagskvällen.

Missförstå mig rätt (som det förstås så fint ofta heter när något som sällan är kontroversiellt så mycket som passivt-aggressivt, eller bara vanligt drygt, ska sägas) - Girona imponerade igår då de växlade upp, täppte till, och avfärdade ett sämre lag.

Detta ska bli en text utan (fler) men. Efter två raka vinster, något som inte hänt på hur länge som helst, kunde Zaragoza gå in till fredagskvällen som det bästa av de nio bottenlag som slåss om att inte byta division. Karaktären på det här laget är av slaget att resultat inte påverkar särskilt mycket, förlusterna känns och så jobbar man vidare, vinsterna firas som om guldet är taget innan det är match på tisdag igen.
Zaragoza är som en kaktus - taggig, ganska ful och fullkomligt älskvärd där den överlever i den karga öknen. Erbjud denna växt ett skyfall och den kommer mest rycka på sina taggiga, icke-existerande axlar och suga åt sig en del av himlagåvan, låt den stå torr och karg i månader, rentav år, och den kommer mest stå där obrydd.
Laget springer på gott och ont aldrig iväg med något. En match där man är överlägsna kommer sluta i som bäst 2-0, en match där man klart är det sämre laget kommer sluta i en uddamålsförlust. Saker kommer inte gratis, ingen kommer leka in mål framåt och försvaret kommer inte (längre, nu när fjolårsfadäsen är över) slänga in bollar i nät (särskilt ofta, eller hur, Cristian Alvarez?)
Detta är ett lag där spelare är nyttiga och maximerar det lilla snarare än ägna sig åt det stora. Vi pratar hjärta, karaktär och vilja att stånga in 1-0 i 87:e när vi tittar på laget och värderar spelarna, och varför i hela friden skulle vi vilja ha något annat tänker jag.
Samtidigt finns något som inte är de här stora orden. Det som bara är det enkla och ofta mer vägvinnande, den känslokalla metodik som trummar på i match in, match ut och bara ger vinster. Topplagen behöver sällan hjältar, lejonhjärtat blir umbärligt när stjärnanfallaren klackar (Higua)in 4-0 med fem minuter kvar, som då Yings tvillingsjäl (Aubame)Yang poserar med Black Panther-masken efter sitt planenliga mål.
Den är imponerande på ett annat vis, den där enkelheten. Det är ett överlägset lag som inte behöver ta ut sig, och just denna kontrast var vad som sprang ut på Estadi Montilivi i sitt geting-färgade respektive polsk-influerade ställ.

Zaragoza chockade något genom att ställa upp med ett för säsongen-nytt 4-3-3. Ivan Azon fick fortsatt inleda på bänken då den ännu mållöse Gabi Fernandez tog en ny startplats, ytterbackarna var återigen reservbetonade genom firma Tejero/Nietos närvaro medan Pep Chavarria och Carlos Vigaray satt på läktaren. Korte Sanabria höll för andra matchen i rad knattekollegan Bermejo utanför startelvan, och det med rätta.
Det var en spännande uppställning som jag gillade, med de mer löpvilliga ytterbackarna på plan hade detta varit väldigt intressant även framöver. Det här laget skapar inte målchanser men är solitt, genom att lyfta upp en spelare till i "anfallet" kompenserar man för Narvaez överallt-position samtidigt som man får tyngd framåt.
Ett bra drag i mitt tycke, även så här en morgon och förmiddag senare. Nej, utan anfallare som gör något i offensivt straffområde kommer lägena inte skapas, men det mesta dessförinnan skulle visa sig att lagdelarna kan hänga ihop och att detta kan smaka utan att kosta på lika mycket.

Första halvlek:
Såg man matchens första fem minuter såg man egentligen de nittio. Zaragoza började sätta sitt ramverk medan Girona hittade håligheterna i denna aragonesiska fyrkant, varje gång denne krympte i sitt försök att närma sig bollen kom en elegant boll ut åt motsatt sidlinje till och så var pressen bortspelad.
Bollbehandlingen och det självklara i denna fungerande offensiv var av slaget som ibland kan kännas elakt mot det sämre laget som kämpar två gånger så mycket för att uppnå hälften så lite, det mesta framstod som lekande lätt då Girona med tillförsikt spelade sig mot sin senaste vinst.
Fyra minuter gammal var matchen då det första egentliga hände. Ett inspel rätt in i straffområdet fångas upp av Zaragozas mittback, Jair, innan bollen rensas ut. Sättet Jair kröker kroppen på visar på vilken obekväm höjd bollen kommer farandes i, och i sitt försök att brösta undan bollen träffas av bara farten den bortre armen.
Underarm - nej.
Arm som söker boll - mja.
Effekten av handsen - ingen större.
Min spontana reaktion var "fan, så där får du inte riskera en straff", samtidigt som jag inte håller med om att detta bör vara en straff. Det är för plottrigt, för avhängt av domaren att en sån här straff ska skrivbordas fram och jag kände som jag gjorde vid Almerias "2-1 mål" mot oss i förra matchen - här mår fotbollen inte bra av en avblåsning.
Efter sex minuter sprang ligans bäste anfallare tillika Middlesbrough-ikonen Stuani fram och slog in straffen hårt och lågt, just i den mellanyta som Cristian Alvarez, om vi föreställer oss honom som ett C roterat 90 gradet åt höger, når allra sist på sin väg ner mot gräset.
En straff utan VAR-koll senare: 1-0.

Underläget förändrade matchen. Zaragozas taktiska grepp hann inte testas innan det fick svart på vitt att det misslyckats, och återhämtningen kändes aldrig smärtfri. Girona blev bättre vad det led och Gabi Fernandez stod turligt i vägen för 2-0 efter en hörnvariant, Sylla motläggspassades fri till 2-0 men sköt rakt på Cristian Alvarez.
Just när Girona började kännas ospelbara kom läget som lite på samma gång bekräftade som dementerade denna sedan tidigare intalade sanning. Tejero drev bollen framåt i ännu ett stillastående, låst anfall innan han från sin högerbacksplats plötsligt slog en fin boll mellan backlinje och målvakt. Rovdjuret Narvaez hade smugit sig mellan backarna och identifierat vart offsidefällan hade sin akilleshäl, med en subtil nick sätter han fart på Tejeros fot och plötsligt är han tre meter in i ett friläge. Touchen, om den nu bör kallas det, blir däremot fullt misslyckad och genast upplockad.
Efter att backlinjen uppmärksammats gick detta aldrig att repetera, och utan överraskningsmomentet hade Zaragoza varken bolltempot eller spetsen framåt för att störa hemmalaget under det som återstod av halvleken.

Men (!).
I 17:e minuten slår Zapater en frispark ur "inläggsläge" som möts av en gröt spelare. Reprisen ska visa hur en av backarna står lutad mot Adrian samtidigt som bollen tar på en Girona-arm och tydligt ut till hörna. Zaragoza-spelarna protesterar och vill påkala VAR medan domaren viftar undan allt, situationen lugnar ner därefter sig - tills dess att det står klart att domaren dömt inspark.
Gabi håller sig inte lugn, och med varningen fick diskussionen vara över.
Jag bör tillägga att jag inte gick ur den här halvleken med andra intryck än att Girona var väldigt mycket bättre och att vi haft nåt läge här och var för att råna till oss poäng. När jag nu tittar tillbaka, och ser situationerna i sin helhet en gång till - urgh.
Jag är så trött på att recensera dessa domarprestationer lika mycket som själva matchen som sådan.

Andra halvlek:
Planens kanske sämste spelare, om han nu skymtade förbi tillräckligt för en bedömning, klev av för Ivan Azon. Nej, Gabi Fernandez stretar och vill men kunnandet är obefintligt och nu måste det bli en bänkplats framöver.
Zaragoza gick ut med en aggressivitet och visade att Girona inte frivilligt skulle ges många meter. Det spelade mindre roll då Girona växlade upp i takt med den ökade intensiteten och om man inte lugnade ned matchbilden genom sina passningstrianglar så slog man fortsatt den längre bollen utåt kanterna.
Det vore fel att prata om att Girona flöt runt som något så nätt som en fjäril, men utöver det kompakta dansade man mest runt Zaragozas press för att sedan sticka som ett bi. Bortalaget slet, och slet, men de rödvita hade monopol på chansskapandet.
Efter timman spelad höjde sig mitt ena ögonbryn upp i pannan då Stuani gick ut, att det skulle straffa sig var förstås givet, men Stuani ut brukar höja motståndarlagets chanser.
Det tog fyra minuter innan en upprullning och ett lika studerat som noggrannt inlägg slogs mot bortre stolpen där två anfallande hemmaspelare dök upp för det öppna målet. Bustos hann först, och jag kände mest att man fick uppskatta hur Segundans kanske bästa lag ser ut.
2-0.

Den slitande men osynlige Adrian klev av efter 66 minuter, liksom den egentligen likadane Zapater, och Eguaras och Bermejo kom in. Spelet blev bättre, Bermejo gjorde ett piggt inhopp och visade att man får en spelare som bryter mönstret och alltid söker något, medan Eguaras kombinerade sin sedvanlige fysik och teknik för att etablera en närvaro på mittfältet. Zaragozas uppryckning var å andra sidan aldrig något som hotade det lag som spelade en väldigt bra fotboll där många nedtagningar, klackar eller hollywood-passningar vittnade om det naturliga självförtroende som finns i det lag som jagar uppflyttning (smått otroligt att detta lag just nu ligger sjua, utanför playoff-platserna).

3-0 kom ur ingenting. Åtminstone var det så det kändes, detta snygga anfall som inte stack ut ur mängden. Sylla krönte en fin match genom att enkelt men snyggt sätta dit 3-0 och firandet visade att 3-0 på Zaragoza var inte jättemycket att fira.
I höstens möte såg det ungefär likadant ut - Girona höll på att springa hem en tvåmålsvinst utan tillstymmelse till hot, klockan var tilläggstid då Zaragoza fick till sitt första anfall för matchen.
Ur ingenting nickade Narvaez in 1-0, och ur absolut ingenting kunde den Girona-spelare som nervöst kikade ner i det bottenlösa, svarta hålet mötas av ett smygande avgrundsvrål som så sakteliga studsade uppför väggarna. Det som följde var nåt av det märkligaste och mäktigaste jag sett, i min minnesbalk växte Narvaez och hans kompanjoner varsin meter och kvitteringsnicken Narvaez minuten senare bombade in var helt och hållet självklar i den orkanstyrka som rådde.
Det hade varit lika osannolikt igår. Girona var återigen ett, kanske två, nummer för stora i sitt spel, sin anfallsfotboll och bara sin tekniska förmåga. Zaragoza kommer aldrig vara enkla att slå, men igår var vi just det då vi åkte på vår enda tremålsförlust på de senaste 40 matcherna.

Och ändå, ändå går det att sitta och känna att Zapater har fog för att bli förbannad och i ren frustration skicka en passning åt både motståndare och domarkår då matchen summeras.
Det sista vi fick se var en tilltrasslad frisparkssituation som slutligen skulle landa hos mittback Peybernes för 3-1. Målet var aldrig något att fira, men det var oavsett ett mål. Under nån minut det vill säga, VAR skulle visa att Jair stod en meter offside då han lirkade in bollen till sin mittbackskollega.
Så, vad är ens konsekvens i dessa VAR-tider? Jag vet inte, jag landar i att det är att allt VAR:as lika mycket. Samtidigt förstår jag att domare inte kan titta på varje situation, och då blir ofrånkomligen resultatet att situationer tittas på olika mycket.
Detta är ett nytt problem - vi har så klart alltid kunnat lita på att domaren kommer titta på varje situation där den sker ute på plan. Nej, ja jag saknar att kunna veta att domaren gör nåt så enkelt som att titta på allting, lika mycket. För det är en så onödig källa till frustration, och vart ska spelare ens vända sig när de behöver diskutera något med det organ som dömer matchen om domaren gör sig otillgänglig och hänvisar till sitt videoinstrument?

Varsågoda, här fick ni det lovade MEN. Ett överlägset Girona som gjorde processen kort med ett bottenlag - tänk om det fått lov att vara hela historien, på torsdag tar vi emot Sporting de Gijon och nu ska vi förstås ägna oss åt att skicka Hans Kungliga Höghet på sin väg.