Zaragoza - Ponferradina1 - 1
Real Zaragoza vs SD Ponferradina: gissa-resultatet
Sex blev sju, när Real Zaragoza kryssade sig ur Segundan efter elva omgångar.
När jag skriver dessa rader hör jag grannen banka spik i väggen. Kanske är det en ny tavla som ska upp?
Störningsjouren ligger hursomhelst, sånär som på den gröna luren, uppringd på mobilskärmen bredvid datorn. Jag vet inte var jag ska börja - det har pågått så länge nu. Detta totala förfall av anständighet, etik och konsekvens. Samma elände, kväll efter kväll. Barn försöker sova, böcker läsas, tankar tänkas och liv levas. Dunsar, sparkar, galenskapsvrål och en total brist på vettighet eller att andra människor finns och blir lidande av det ni styr med. Ibland några harmoniska minuter då man lyckas glömma att ni finns, sen påminnelsen och till sist resignationen inför det faktum att vi inte kommer undan er - våra liv är sammantvinnade genom kosmos alla bestraffande strängar och håligheter. Är det inte det ena så är det det andra.
Ja, jag inser också att Real Zaragoza måste få finnas, även efter klockan 21.00 på vardagar - jag behöver bara inte jubla eller inte ringa över faktumet.
Nåväl, låt oss ta det från slutet.
Argentinaren Valentino Vada är 12 (cupen inräknad) matcher in på sin Real Zaragoza-karriär, Nano Missa likaså. Idag täcktes La Romaredas matta av deras frustrationsgråt och missade möjligheter, nästan i den ordningen. Alejandro Frances har gått och hånskrattat och gett upp om vartannat, domare Aitor Gorostegui Fernandez Ortega har tappat både auktoritet och sin ena lins nånstans i gräset, just bredvid Juanjo Narvaez som ligger ner efter sin senaste nedsparkning, och två meter därifrån kryper Ponferradinas nummer 27, Jose Arias, omkring på knä och letar efter dessa men också botemedlet mot behagsjuka.
Tiros är alltså inga tiros a puerta, skott på mål, utan tiros är tiros. När domare Aitor visslade av festen hade ett skott registrerats, åt vilket håll minns jag inte, så det var med andan i halsen vi kunde ta rast. Stjärnvärvningen Alvaro Gimenez hade förvisso hotat ett par gånger, en gång genom att lätt armbåga motståndarförsvararen för att sedan känna sig förfördelad vid avblåsningen, en annan genom att springa ut mot sidlinjen och dricka vatten.
Kollega Borja Sainz var säkert något mer framgångsrik i det nykomponerade tremannaanfallet, men blir säkerligen lidande av att många lite orättvist kommer ha glömt att han spelade 66 minuter i matchen.
Bakom och bredvid dessa gjorde Valentino Vada en ny konkret insats, Juanjo Narvaez blixtrar alltid till på sitt kobra-vis, och det inrutade mittfältsparet Alberto Zapater - Inigo Eguaras stod för en gedigen insats.
Andra halvlek:
Eguaras gula kort efter tre minuter skulle hursomhelst visa sig matchavgörande. Alla på plan måste ha skämts då de gick av den, för när de kom ut var det på en och en halv minuter tre gånger så många försök som under de föregående 45.
Efter att Zaragoza kopplat greppet genom att ha vunnit halvlekens andra hörna började La Romareda andas. Knappnålen hördes inte medan bollen for, och for mot en avbefolkad yta mellan straffpunkten och linjen.
Eller perrongen - för tåget gick. Med all världens raksträcka framför sig gasade Ponferradina på, och pendelstoppet Inigo Eguaras funderade - men släppte - och räddade vid mittlinjen därmed sin fortsatta medverkan i matchen på bekostnad av Zaragozas rödljus. Jair och Frances är inga bra mittbackar, två mot två tar båda bollhållaren och släpper Ponferradinas andre spelare helt fri. Avslutet är snyggt, klockrent i ribban, och av bara farten har man hunnit upp för att nicka in i öppet mål.
Frustrationen, oförmågan att tro på verkligheten som diktas upp framför ögonen, och ihålligheten i illusionen som var La Primera - allt sådant här syns just nu i varje ansikte som zoomas in.
Real Zaragoza är lamslagna. Det vi ser efter slutsignalen, det ligger inte mer än tanken bort för Narvaez, Zapater eller Vada medan de ska försöka koncentrera sig på sin match. Det är så svårt, så skrämmande, så förbannat hopplöst.
Målet var hursomhelst det matchen behövde för att leva upp. Real Zaragoza blev desperata och varje tanke hann inte tänkas två gånger, bollen fastnade inte i den mönstrade sirap som JIM och hans metodik ibland kan bli utan nu varade anfallen både längre och kortare. Anfallarna byttes ut och in lite här och var, Adrian och Ivan Azon visade båda varför man inte startar Borja Sainz och Alvaro Gimenez på topp, och en för dagen precis godkänd Alberto Zapater ersattes av den närapå två meter långe serben Radosav Petrovic i ett lyckat försök att få Alberto Zapater att framstå som tekniskt briljant.
Plötsligt rann Zaragoza igenom på kanterna, inne i boxen fanns en spelare som agerade box-spelare i Ivan Azon, och från mittfältet och framåt trycktes Ponferradina ner. Bäst idag - Juanjo Narvaez och Valentino Vada. Ett av Narvaez egendrivna anfall resulterade i en brutal nedsparkning av den vessellike colombianen, en varning och en tilldömd straff.
Varningen var inget plåster på såret efter den uteblivna i första halvlek.
Alvaro Gimenez var inte längre på plan så nån stolpträff stod inte på menyn. Nej, Valentino Vada tog tillbaka straffskyttet som sitt. Jag varken orkade eller vågade titta då han klev fram, men det gjorde Valentino. Kyligt och enkelt, målvakten åt fel håll.
Ur detta kom fem minuter att återstå av matchen, vars klockur stod på '76. För Ponferradina blåstes matchen istället åter igång för första gången. Zaragoza kom i vågor, med undantag för de klappusla Jair Amador (en bänkning, tack) och Radosav Petrovic, vars teknik får mig att tänka att han river ost därhemma genom att slå på rivaren med brödpaketet, var riktningen en enda.
Nano Missa nickade rakt på målvakten, Valentino Vada avslutade 94 minuters match genom att sju sekunder för sent skjuta halvmetern utanför en ställd målvakts bortre stolpe.
Båda grät, i frustration. Zapater vet inte vartåt ögonen ska bränna. Juanjo Narvaez känner det.
Det ska inte gå att för sjunde matchen i rad ha varit överlägset. Så bra är inte Real Zaragoza. Det ska inte gå att ha tagit sju poäng på de sju senaste, totalt elva på elva matcher - så dåliga är inte Real Zaragoza.
Men här är vi, och där är strecket. Vart den tredje poängen som spelas om tar vägen då lagen åker från arenan med varsin poäng vet jag inte, och på måndag jagar vi åttonde raka poängen då Girona står på schemat.