Zaragoza - Logrones2 - 0
Real Zaragoza - UD Logroñés 2-0
Första snön, första straffen, första övertygande segern.
Nieve. Snö.
Att prata om snötäcke blir förvisso att ta i mer än Luca Zanimacchia i tillstymmelsen till skottläge, men snön både låg och yrde ute på parkeringen då spelarna anlände utanför La Romareda timman före match.
En spaning var att Pep Chavarria och Sergio Bermejo båda anlände i tjocka jackor och shorts medan Cristian Alvarez och just Luca Zanimacchia dök upp i byxor och vinterjacka. Två av dessa fyra tävlade om att vara bäst på plan, och som av en händelse var det herrarna som (inte) klätt sig efter väder.
Juan Ignacio Martínez gick in till kvällens batalj med en cupvinst, en ligavinst och ett ligakryss i ryggen. Inför kvällen, och ptja, redan för en eller några veckor sen stod det klart att Real Zaragoza har en bra tränare. Som gammal militär omges han av ju en sådan aura som Ruben Barája låg och drömde om, som meriterad fotbollstränare har han idéer, erfarenhet och öga för vad hans lag är för typ av lag.
Försvarsspelet har under säsongen sett okej ut, men endast i jämförelsen med det katastrofala som var praxis i våras (eller i somras, som ju blev vårsäsongen). Anfallsspelet har under säsongen inte underträffats av några - Real Zaragoza var sämst i Segundan. Centralmittfältet var en ganska grå historia där främst Eguaras, James, Javi Ros och Zapater roterade runt beroende på vem eller vad som inte fungerat veckan dessförinnan.
Först Ruben, och sedan Ivan Martínez, tittade på det här och såg ingen lösning annat än att omvandlas till spartaner eller att börja spela för klubbskölden™.
JIM, som Juan Ignacio Martínez (dessvärre) ju kallas, såg nåt annat - han såg en nittonåring med begränsad speltid vid namn Francho Serrano, med pigga ben och en mognad för uppgiften. Bredvid honom föll valet på Eguaras, den mittfältare som förmodligen varit genomgående bäst (minst sämst).
Med det centrala på plats kunde JIM ta sig an det perifera. Startelvan är i stort sett densamma alla tre tränare emellan, men arbetsfördelningen på plan gör all skillnad. Idag är Zaragoza ett spelande lag, ett som försvarar sig väl.
Ett som framförallt har en tydlig modell för sin fotboll.
Det defensiva löser som så ofta upp det offensiva. Och i det nollgradiga Zaragoza, framför pappubliken och stadens alla påbyltade och fotbollsintresserade spöken, hade det blivit 21.00 mellan Real Zaragoza och UD Logroñés - klubben med fotbollsvärldens löjligaste klubbmärke (ja, verkligen. Det blir så när någons treåring kommer åt skärmen och sätter dit en Minecraft-fotboll på vad som annars vore harmlös heraldik).
Första halvlek:
Matchen inleddes direkt, så som matcher inte alltid gör. Real Zaragoza, på sjutton poäng och nästsist i tabellen, stod enligt oddsens alla lagar som storfavoriter mot motståndet sex poäng och x antal placeringar ovan. "Det är aldrig nåt gott tecken" anmärkte förstås de aragonesiska experterna på regeln om alltings jävlighet.
Huruvida någon fick rätt förtäljer inte historien, Zaragoza uppträdde hursomhelst samlat och redo. Logroñés skulle skapa matchens första farlighet, men visade också ganska tidigt att offensiven skulle bestå av individuella aktioner och inte så mycket mer.
Annat är det numer i Real Zaragoza, och med elva snöbollar rullade samtidigt nerför berget skapar man en större lavin. Dånet och raset började redan kring kvarten spelad. Det organiserade laget i det blåvita hemmaställets anfall blev längre, andrabollarna gick till Aragonien och vindistriktet Riojas huvudstad sjönk djupare med både lagdelar och huvuden. Rensningarna blev fler och kortare - snart förmådde man inte mer än att rulla ut bollen till hörna.
Det är löjligt befriande att se sitt lag gå från rekorduselt till dugligt. Hörnor som avlöser varann, inläggen precis framför mål som duggar tätt. Många månaders stress, press och försiktigt tittande över axeln medan man knuffas baklänges, ner mot avgrunden.
Nåt snack fanns inte när man skulle göra matchens första mål. Efter en femminutersperiod med våldsam press, hörna för vilken gång i ordningen, så flipper-studsar bollen ner till unge Alejandro Frances (Timothée Chalamets kusin?). Han hinner precis peta till bollen innan 37-årige Giménez kommer farande för att freda sitt mål.
Straffen är given för alla inne på plan, utanför och allt däremellan. Lika säker på sin straff är Juanjo Narvaez som gör sitt sjätte mål för säsongen, vilket förstås resulterade i Goël (som vi numer kallar Juanjos målhälsande hem till sonen Gaël).
Det har varit ett par matcher nu med den krypande känsla som säger att man ser något som kommer kallas säsongens bästa när den ska summeras. Idag var inget undantag, och jag tror inte heller att jag inbillar mig. Allt hängde ihop, försvaret vattentätt, mittfältet dominerade firma Eguaras - Francho, och framåt stämde saker bara för lagets båda bästa spelare. Ja, Narvaez och Bermejo skulle vi höra mer av.
Pep Chavarria å sin sida är den där typ av spelare som är varje tränares dröm. Pålitlig, alltid lyhörd och laglojal springer han bara runt och utför sin tilldelade uppgift helt okej. Logroñés hotande under kvällen genom den flinke Paulino, med tillhörande brasiliansk frisyr, manér och bollbehandling, som agerade ensam armé. Det stod inte klart huruvida Pep fått punktmarkeringsorder, men på Paulino låg han - ibland bokstavligen.
Något som i efterhand känns som matchens mest avgörande kamp.
En väldigt bra halvlek. När det dessutom är ett såpass tydligt resultat av en process, något som gjorts snarare än bara hänt, så gäller att passa på att njuta. 2-0 låg i luften och samsades med snöflingorna då spelartunneln fick besök.
Andra halvlek:
Zaragoza inledde med samma manskap, Logroñés valde att göra två byten. Det förändrade matchbilden på samma sätt som att med mörka anfallar-ögon sätta händerna i höfterna och stirra ut i tomma intet förändrar de enstaka decimeter ditt avslut hamnat utanför stolpen med.
Rioja-vinröda isblock, vinterstormar - inget rubbade den kurs aragoneserna stakat ut för sig själva ikväll. Det här börjar (peppar, peppar, ta i allt trä som står till buds) likna ett lag som inte har med den absoluta bottenstriden att göra. Givet att en vinst skulle propellera upp laget fyra placeringar så var penultima position kanske inte den absoluta, absoluta-kris den framstod som.
Om något så växte Zaragozas kontroll i takt med att minuterna tog ut sin rätt. Löpningarna som började hushållas med, presspelet som gick ner i intensitet. Hemmalaget rullade på fint, lugnet i backlinjen startade från spelskicklige Jair Amador, spred sig sen genom centralmittfältet och strålade till slut ut i alla riktningar.
2-0 kom inte som nån överraskning. Genom sitt spel tog sig Zaragoza till inläggslägen i parti och minut, ett av alla landade framför Sergio Bermejo som skickligt trängde sig före, avslutade mot bortre stolpen samtidigt som kroppen flög åt andra hållet - och fick se sitt första mål i Azur y blanco bli till faktum.
Däromkring avgjordes det här. Bortalaget matchade inte Zaragozas spel, huvuden började hänga och allt gick ner i tempo. Med 35 minuter kvar stod det klart att de 35 egentligen var tio - de där minut 80 till 90 som skrämmer livet ur den jagade och ingjuter nytt mot i den jagande (ofta lite ofrivilligt?)
Halvlägen här och var, en nyss inbytt polsk nittonåring som stod för ett inspirerat inhopp, en utbytt Paulino. Närmre än en för matchen för första gången rundad Pep Chavarria, som tog sin varning och avstängning med överraskande förvåning, kom inte Logroñés.
Höll jag på att säga. I matchminut 90 kom så sovet, en felstuds och ett rappt inlägg senare ligger bollen bakom Cristian Alvarez.
Fy. Varför? Höll vi alla på att säga innan den knappa men korrekta offsiden uppdagats. Ingen panik på tilläggstid alltså, Zaragoza ställer istället till med nåt så hiskeligt som en övertygande seger.
JIM har tre vinster och ett kryss på sina fyra första matcher. När man ser hans lag uppträda är det inte svårt att förstå varför. Matchens lirare, Sergio Bermjo, eller om det var Pep Chavarria, eller Berm.. strunt samma, det lyser om honom.
Det gör det just nu om hela det här laget. De vintergrå månaderna ligger kvar ett tag till men i Zaragoza är stjärnhimlen klar och på Pilar-torget ligger is blandad med snö. Midvintern är här, och det tackar jag Juan Ignacio Martínez för.
