Samtidigt i Zaragoza: Malaga
Medan världen spelar VM spelar Zaragoza vidare.
Jävla Zaragoza, är El Periodico de Aragóns rubrik efter 1-1 mot Malaga.
Jävla Zaragoza.
Ja, verkligen.
Det var Fran Escribas debut som tränare för Zaragoza på La Romareda, och trots att det första Escriba gjorde när han kom var att ta med sig Zaragoza ut ur Copa del Rey verkar folk ha trott att han skulle ro hem det här.
För varför skulle de annars vara så förvånade över att Zaragoza inte vann?
Själv var jag mer nyfiken än hoppfull.
Zaragoza som patient är alldeles för illa däran för att ett läkarbyte kommer betyda något på en gång.
Och vad vet vi om Escribas behandlingsmetoder?
Kommer han försöka bota (och ska det i så fall botas genom medicinering eller genom kirurgi?), eller återstår det, som min pappa sa i sitt livs sista telefonsamtal till mig, bara smärtstillande och död?
Escriba ställde upp laget enligt 4-1-4-1.
Det var en så bra starteva det går att få, borträknat Raton i mål istället för Cristian Alvarez som blir borta ett par veckor på grund av en skadad arm. Jaume Grau var med, Sergio Bermejo, Valentin Vada, Guiliano Simeone och Zapater.
Jag hade nog föredragit Gueye före Mollejo men bara med viss marginal.
(SPOILER ALERT: det här bytet gjordes senare, strax innan kvitteringen.)
Och Zaragoza såg...pigga ut.
Som att det inte gjorde ont att springa nu, som att de fått en massa morfinplåster påtejpade.
Efter tretton minuters jagande tröttnade Malagas Javi Jimenez och sparkade ner Sergio Bermejo.
Han fick rött direkt och jag la ifrån mig telefonen och kröp ner under filten i soffan och suckade.
Not.
This.
Again.
Jag läser El Periodico de Aragons artikel Jävla Zaragoza, men ingenstans nämner Jorge Oto utvisningsförbannelsen vi tog upp här för ett par veckor sedan.
Det som gynnar andra lag (att spela med en man mer, att ha högst bollinnehav, en massa skott på mål) gynnar ALDRIG Zaragoza.
Fast den här gången tog det oundvikliga längre tid på sig.
I sitt första anfall i matchen - ja - gjorde Malaga i 1-0.
Då hade 79 minuter redan spelats, Giuliano SImeone hade skjutit i målställningen tre gånger och jag hade bytt rum, lagt mig under två täcken i sovrummet med mobilen istället för det var för kallt i soffan.
Då hade vi elva minuter på oss att göra det vi trots komplett dominans inte klarat på nästan 80.
Mål.
Bermejo sköt i ribban.
Lluis Lopez nickade bollen rakt i famnen på Malagas målvakt Yañez.
Det går inte att förklara hur det inte går när Zaragoza spelar.
Här är en video som kallas sammandrag som gör sitt bästa, se bara på detta!
Inte ens siffror gör känslan rättvisa, men de kan försöka säga något annat.
När Giuliano Simeone gjorde 1-1 i den 88:e minuten kändes det som att det gått en till halvlek sedan Malaga gjorde sitt mål.
Hans skott var det 21:e laget hade den här kvällen.
Alltså: av 21 skott var 9 PÅ mål (varav fyra i målställningen) är det ett som går in när det är Zaragoza som ligger bakom.
Malaga hade som jämförelse sammanlagt TVÅ skott på mål och av dem gick hälften in.
Deras mål känns som resultatet av hårt arbete och vårt känns som en tillfällighet.
Nå.
Innan Zaragoza - Malaga hade Zaragoza spelat fyra raka matcher utan att göra ens ett mål. Tänker man på det, är det väl ändå "ett fall framåt" att skapa så många chanser även om det är mot ett av Segundans absoluta bottenlag.
Och i mig kämpar två känslor just nu om att vara den dominerande: en hoppfull som säger att det här är något spännande som börjat hända, och en som suckar jävla Zaragoza.
