Tjugo i tolv
Det var nästan midnatt när Nino (eller Juan Francisco Martinez Modesto, som han egentligen heter) tog sig förbi Vigaray i Zaragozaförsvaret och sköt sönder den fåfänga rädslan, den som Victor Fernandez kallar "vårt spel" och säger är det vi ska hålla fast i för att ta oss hela vägen till Primera. Nino fyllde 40 tidigare i år. Det här målet var hans åttonde för säsongen. Han är Elche CFs främste målgörare i år, och tjugo i tolv den 16 augusti 2020 skickade han klubben han kom till som 17-åring 1997 vidare till den sista kvalrundan.
Det är antingen Elche eller Girona som gör Huesca och Cadiz sällskap i Primera i höst.
Det är inte Zaragoza.
Inte i år heller.
Inför matchen skrev jag att Zaragoza spelar för Primeran imorgon. Då var det lördag och Zaragoza hade 0-0 med sig från första mötet mot Elche, som ägt rum torsdagen innan. Jag skrev inte att Zaragoza spelar för Primera imorgon för att jag inte visste att det återstod ytterligare en kvalomgång för det visste jag - utan för att jag vet hur Zaragoza fungerar.
Att möta Elche i kvalet inför sista kvalet är svårare för Zaragoza än att möta Girona eller Almeria i en "final", för finaler är vi förvånansvärt bra på när vi väl når dem. (Vem minns inte 2009/10, när vi spelade finaler veckovis en hel vår . Det var Zaragoza i sin biotop.)
Det har förstås med klubbens självbild att göra. Vi är helt enkelt lite för bra för det här, så vi behöver inte befatta oss med det.
Inte riktigt. I alla fall inte lika mycket som alla andra som måste bevisa att de förtjänar en chans högst upp medan vi bara förtjänar den, för det finns en naturlig ordning och i den naturliga ordningen är Real Zaragoza från Zaragoza, Spaniens femte stad, ett lag som spelar i den högsta divisionen och som vinner titlar lite då och då, som inte sällan ligger högt upp och flirtar med Europaspelsplatserna. Att hålla på och kämpa och slita och ta i här nere är sådant andra gör - och ja bevisligen.
Det är sådant andra gör, och nu är ett finalkval om Primeraspel sådant som de som kämpade och slet och tog i också sådant som andra gör.
Efter en bekväm höst hade Zaragoza fem poäng ner till serietrean när Coronaviruset pausade världen, och tyckte väl att quit while you're ahead lät som en bra idé. För när ligan kom igång igen hade Zaragoza fullkomligt tappat farten.
Det såg till en början halvilla ut, men på ett hoppfullt sätt.
Först förlorade vi mot Alcorcon med 1-3.
Sedan vann vi mot Lugo med 1-3.
Och så förlorade vi mot Lameria med 0-2 och vann mot Extremadura med 1-2.
Därpå bara rasade det.
Zaragoza - Huesca: 0-1, Girona - Zaragoza 1-0, Zaragoza - Rayo Vallecano 2-4, Tenerife - Zaragoza 1-1 (!!), Zaragoza - Oviedo 2-4, Albacete - Zaragoza 4-1 och så avslutade vi hemma med en liten tröstseger mot Ponferradina med 2-1.
På sju matcher släppte vi in 16 mål och gjorde 8 och jag vet inte hur många gånger min pojkvän frågade mig om något lag som spelar om uppflyttning till något någonsin varit sämre eller förtjänat det mindre. Förmodligen inte.
Ändå slutade vi trea i tabellen (vi låg sexa i sista omgången men Rayo Vallecano fick stryk och Fuenlabrada fick corona så ordningen kastades om lite i elfte timman).
Det hade varit bättre om vi slutat sexa, för med den här tredjeplatsen fick Victor Fernandez ett antivapen att ta till. Jag funderade på om motsatsen till vapen inte egentligen är en mur, men det fungerar inte i det här fallet för det var ingen mur han byggde upp och ställde runt laget utan det var något annat, något du kan göra skada med men som inte finns förutom på papper, mera ett vräkningshot du slänger fram på någons köksbord än en bomb du kastar in genom balkongdörren eller för all del, genom fönstret. Det han fick var nämligen något som passar den som är för fin för att behöva kämpa här nere om det inte är i en final alldeles utmärkt: en tabellplacering att förlita sig på.
Jag TRODDE att Victors plan var att spela 0-0 borta mot Elche och hoppas kunna "vinna" hemma på La Romareda men jag tillskrev honom ändå lite för mycket geist. Det han hoppades på var att spela 0-0 borta (Zaragoza anföll inte ens fast man hade en man mer i nästan 70 minuter så kom inte och påstå nmågot annat) och att sedan upprepa bravaden hemma och gå vidare på det, vilket man gjort eftersom man (vi i det här fallet) kunde falla tillbaka på den högre tabellplaceringen. Det är fördelen och nackdelen med att sluta trea och möta sexan.
Hade båda matcherna slutat 0-0 HADE Zaragoza gått vidare efter förlängning. (Det blir inte straffavgörande förrän i finalfinalen, utan det är tabellplaceringen som avgör.)
Men så kom Nino och gjorde 0-1 till Elche i den tolfte timmens fyrtionde minut, och så gick fegheten och det skira pappret med det här är vår historia på sönder, och Zaragoza behövde plötsligt göra något. Jag kunde inte se andra halvlek för streamen fungerade inte, men jag följde ett diagram som ritas upp live framför en på en spelsajt och som visar bollinnehav, var någon springer, farliga chanser, skott och sådant - och Periodico de Aragons minut-för-minut-rapportering. Av detta att döma gjorde Zaragoza mer de nio minuterna efter att Nino gjort 1-0 än vad man gjort på de 172 föregående.
Zaragoza fick till och med en straff efter att Burgui sprungits omkull som Javi Ros missade. Några minuter dessförinnan hade Linares ett skott som gick i ribban.
Sen tog det slut och så satt vi där, vid diagrammet på datorn mitt i natten.
Min killes pappa smsade. Han skrev att nu slipper Zaragoza i alla fall göra upp med Barcelona om vem som ska åka ur våren 2021.
Jag låg vaken på natten och försökte känna något, men efter sju säsonger av det här var jag mest trött, bara inte på sättet man somnar av. Hade försökt gömma mina "hemliga" förhoppningar bakom en likgiltig yta. Äsch vi vet ju hur det kommer gå ändå höhö. Zaragoza är som sämst när det gäller höhö. En skylt på ett fik i Oxelösund det stod "Sopor" på ovanför ett par plasthinkar som jag fotade: kolla de håller på Zaragoza här också höhö. Titta va, blaséheten själv, den enda som kanske är lika rädd som Victor Fernandez för att det här inte ska gå.
Någon gång på småtimmarna la man upp en presskonferens med Fernandez på hemsidan.
- Orättvisan har segrat, sa han och då kom det äntligen en känsla.
Jag blev vansinnig. För jag önskar att orättvisan segrat och att den fåfänga fegheten fått vinna (vi hade förstås behövt ta itu med det senare men då hade det funnits ett senare att ta itu med det i).
Men det var inte orättvisan som segrade, det var bara Elche. Hårt arbetande, men skittråkiga Elche.
Det finns (tyvärr) bara rättvisa i att de inte förlorade.
Och ska vi bara för att vara de som är de titta på de domaringripanden som skulle kunnat vara avgörande har de gått emot Elche, som fick en spelare utvisad i första mötet och en straff emot sig i andra. Det hade säkert varit bekvämt om det varit vi som fått det givet att det rört sig om felaktiga beslut, då hade vi kunnat krypa upp med det som snuttefilt i en soffa och gråta och peka på det - se bara vilken orättvisa! men nu var det inte så.
Det finns inga ursäkter.
Vi är helt enkelt såhär dåliga.
Vi är där vi ska vara.
Det är väl det som är det värsta.
