Vi åkte och sa hej då
En dag för tre veckor sedan då min kille just lagt vårt barn messade han mig inifrån sovrummet och frågade om jag också ville komma och lägga mig.
Jag reste mig upp och försökte samla ihop mina ansiktsdrag, gick in där i mörkret och grät och grät.
- Jag menade inte att du var tvungen, sa han.
- Det är inte det, sa jag.
Det var det inte.
- Okej?
Det tog ett tag innan jag kunde berätta vad det var.
Det tog ett tag innan jag kunde säga orden.
För när de väl var ute skulle de inte gå att ta tillbaka igen.
Jag var tvungen att lägga mig ner först, sen viska.
- Zapater. Han ska sluta.
Sen grät jag tills jag fick huvudvärk och somnade.
2005 fick jag min första son, Cillian.
Jag hade just kommit hem från England där jag bott under ett par år då mina jämnåriga passade på att gå ut skolan och plugga vidare och så.
Jag var knappt vuxen, jag var helt vilse.
Ni som varit med lhär länge ni vet vilka turer det varit. Självmordsförsök hit, folk som dog dit och mitt i det här kaoset hittade jag Real Zaragoza då de spelade mot Atletico Madrid i en match jag bestämt mig för att hålla på Atletico i för att Fernando Torres spelade där (jag var sålunda en modern fotbollssupporter innan det var modernt att vara en).
Jag tappade allt fokus på Atleti så fort matchen drog igång, såg bara Zaragoza, ett halvdåligt oursäktande lag i vitt och marinblått (det är enda gången de burit den blå nyansen, folk gillade inte stället men jag tyckte det var det snyggaste jag sett) som gick in på arenan som om det var dem folk var där för att se. De spelade på ett sätt som kändes som fotboll brukade spelas "när jag var liten". Det var något i deras brutala, ospanska fysiska spelstil som kändes som hemma.
Jag blinkade helt säkert rätt många gånger under den där matchen men det kändes som att jag inte gjorde det.
Jag var rädd att missa en rörelse, rädd att energin och ilskan som sprutade ut ur det här laget skulle vara borta nästa gång jag öppnade ögonen om jag stängde dem.
När matchen var slut skrev jag ner namnen jag mindes för att jag skulle kunna kolla upp dem nästa gång jag kom åt en dator och utan att jag fattade det hade en nyfikenhet återuppväckts i mig. Jag undrade något.
Det fanns sådant jag inte visste, som jag behövde få ta reda på mer om.
Och så blev det så att jag bestämde mig för att leva en vecka till, för att jag ville se hur det "gick" i nästa match, och veckan efter det också och långsamt och utan att det här formulerades för mig hade jag börjat längta framåt.
Utan duktiga ord eller ädla ambitioner hade det här jävla laget gett mig två av de viktigaste saker du förlorar när du går in i en djup depression tillbaka: nyfikenhet och framtidslängtan.
Året innan hade en nittonårig Alberto Zapater gjort A-lagsdebut för Real Zaragoza.
Han ville bli en som Carlos Cuartero sa han.
En som spelade hela sin karriär i sitt lag.
Så blev det förstås inte, men inte på grund av Alberto Zapater.
Efter att Agapito Iglesias köpt Zaragoza för att göra det till en Champions League-klubb växte skuldkullen till ett berg i en takt som förmodligen inte ens walesare avundats och degraderingen var inte långt borta.
Som alla som bara tror resultat är något som händer satsade Iglesias på en omedelbar uppflyttning, och den som skulle leda Zaragoza dit var unge Marcelino Garcia Toral. Bara Manuel Pellegrini och vem det nu var som tränade Barcelona just då hade högre lön än den här fåfänge, nyblivne Segundatränaren.
Han kom snart på kollisionskurs med nyblivne lagkapten Alberto Zapater, och som tvångsförvaltningen höjde sitt svärd över Zaragoza och sakta sänkte det sa Marcelino att visst kan Alberto Zaragoza, det kunde han inte besluta - men stannade han så var det som en spelare utanför truppen, och att avlöna en spelare utanför truppen gick inte att motivera, inte ens Zapater.
Han sparkades ut.
Det var 2009.
I sju år var han borta, men när Agapito Iglesias styre var över och en grupp gamla Zaragozaprofiler gaddat ihop sig, startat Fundacion Zaragocista 2032 och tagit över klubben var han tillbaka.
Zaragoza är inget lag som öppnar upp La Romareda för spelarpresentationer och annat trams, men för Zapater öppnade man och det var över 5000 som kom.
Det är en sjättedel av vad arenan sväljer.
Men framgångarna uteblev.
Visst har Zaragoza varit uppe och nosat på kvalplatserna vart och vartannat år, men mer än det har egentligen inte hänt.
Förrän förra året, då Jorge Mas köpte Zaragoza och stoppade in klubben i sitt konglomerat tillsammans med Inter Miami, RC Lens, Calcio Padova de Padua och FC Millionarios. Jag var förbannad såklart, ledsen, rädd - det går inte att stå emot den här tsunamin av miljardärer eller stater som dammsuger upp allt andra jobbat ihop (what else is new men uppskalat i kvadrat) under något årehundrade eller så och låter det ligga där bland den andra smutsen i de egna dammsugarpåsarna.
Jag tänkte att det skulle bli jobbigt att Zaragoza var mer som alla andra lag nu och det var det - men inte SÅ jobbigt som jag trott och det var jobbigt i sig.
Jag märkte ingen jättestor skillnad, förutom att man lyckades förlänga med några bra spelare istället för att bara låna nya - Lluis Lopez och Jair Amador blir kvar, det är glädjande.
Cristian Alvarez stannar.
Zapater är där (var där).
Man tog fram den snyggaste tröjan man någonsin haft, det röda andrastället, inspirerat av cachirulon - Zaragozas traditionella scarf.
30 miljoner Euro betalades av på skulden och nu är det en sådär 50 miljoner kvar.
- Först ska vi fixa den ekonomiska situationen, resten tar vi sen, sa han då han höll installationstal.
När jag var nere i Zaragoza nu och pratade med dem jag känner där var man rätt överens om att Jorge Mas gjort ett bra jobb.
Hittills, tillägger alla.
Hittills.
För ja, just det.
Jag åkte dit och sa hej då.
Jag tog Cillian med mig.
När jag berättade att Zapater skulle sluta blev han tyst och tårögd, han sa att hade han haft tillgång till de försäkringspengar han fick då hans pappa dog hade han köpt oss biljetter dit.
Cillian har aldrig känt till ett liv utan Alberto Zapater i det, att han som alltid varit där plötsligt inte kommer vara det längre är inte mindre smärtsamt än när människor som alltid funnits nära en plötsligt inte finns där längre.
Det här vet vi, Cillian och jag.
Jag fick honom, och medan han växte upp gjorde jag det också, lutad mot Real Zaragoza stött på Alberto Zapater (även de år han inte var där var han där, alla pratade om honom hela tiden; mi capitan Alberto Zapater sa canteranosen) medan det ena efter andra rasade omkring oss. Vi stod där vi stod. Ett fint exempel på vad med dessa spillror stöttar jag mina ruiner kan betyda.
Det har gått tio år sedan jag sist besökte Zaragoza.
Det har inget med Segundan att göra, det är det där med livet.
För Cillian är det första gången.
Han säger att det är som att plötsligt vandra rakt in i Midgård eller i Avalon eller något annat som man fått berättat för sig om, läst om, så mycket att det känns lika overkligt som verkligt.
Vi går runt i staden, sitter vid Pilarkatedralen och dricker kaffe, kysser stenen, tittar på Ebro och träffar mina vänner.
Jag tycker de ser likadana ut.
Hur kan det ha gått tio år?
Penya Presentes X en el Escudos bar.
Överallt i Spanien är det regnoväder.
Översvämningar i Murcia, det åskar i Barcelona, en enda fläck på kartan är mörkröd och det är Zaragoza.
Innan matchen möter vi upp mina vänner Ruben och Carlos på en bar deras peña (Presentes x en el escudo) öppnade i september. De har dekorerat väggarna med halsdukar från massa peñor de mött, både borta och hemma.
- För att främja ett vänligt supporterskap, säger de.
- För alla utom Osasuna.
Ruben, som jobbar med att sälja Jamon Serrano runt och omkring berättar att han drar samma replik varje gång han besöker Pamplona och någon hånfullt påpekar att Osasuna minsann spelar i Primeran.
- Ja jo, och Alberto Zapater har dubbelt så många troféer som ni har.
- En!
Vi skrattar lite och tystnar där vi går, på väg upp mot arenan den här kvällen som han spelar sin sista match.
Röken kommer från fyrverkerier och inte cigarrer, tackar som frågar.
Det sitter ett tjugotal tappra Tenerifesupportrar på bortasektionen. Utöver den delen är La Romareda fullsatt, fastän Javier Tebas beslutade sig att byta matchdag från lördag till fredag en vecka innan, och därmed satte stopp för många att som ville gå att gå - de jobbar, och fastän ingen bryr sig om hur det går mellan Zaragoza och Tenerife.
Ingen röker på arenan längre. Inte nu när Zaragoza ägs av en amerikan, inte!
Nu råder lagarna av the land of the free och borta är cigarrlukten och marijuanan.
Det är sorgligt, det säger jag till Cillian.
Jag saknar gubbarna som köper med sig sina matchcigarrer och sitter och drar i sig dem över 90 minuter en gång varannan vecka. Vi hade pratat om det innan, jag hade beskrivit hur härligt det är, det är en del av att gå på fotboll i Spanien, bocatas och cigarrer och på under ett år är hälften av den delen borta.
Vi sjunger oss igenom matchen, alla står upp, skriker, sjunger, viftar med halsdukar och gråter och när Fran Escriba byter ut Zapater med bara minuter kvar av tilläggstiden går det inte att titta på någon för alla måste få ha den här stunden bara för sig.
Jag har fått klipp skickade till mig i efterhand men jag vill inte titta på dem, jag har ett minne av när fotbollen gick sönder helt för mig och det vill jag ha kvar hel.
Några har berättat att Cristian Alvarez grät.
Joel skrev bra om allt här.
Från där vi stod såg jag Tenerifebänken resa sig och stå vid linjen och klappa och det fick mig att tjuta ännu mer.
De vet.
När Zapater tvingades bort 2009 sa jag att det inte fanns många som han kvar och blev genast gapad på av folk som höll på Roma, Real Madrid - och tro det eller ej!- på Barcelona.
Hallå Totti då! Hallå Raul då (men han gick ju till schalke sen era sopor, så ni hade fel!)!!!! Hallå Puyol då!!!
Ja, men helt ärligt, var skulle de gå back then, innan Manchester City och PSG tvättat rent Förenade Arabemiraten och gjort det okej att gå dit några år på slutet och dra in någon miljard till?
De var redan där de flesta allra helst ville vara.
Utom sådana som Zapater, som försökte få fram att Real Zaragoza siempre sera el mejor club del mundo para mi mellan nedsvalda tårar då Agapito Iglesias och Antonio Bandres som sparkade ut honom stod där och låtsades ledsna och frågade sig varför folk var så arga, varför folk prompt måste skylla på dem bara för att det var de som bestämde. Zapater menade det han sa, han hade redan tidigare avböjt erbjudanden från Madrid och Barca - uppåt i hans karriär betydde Zaragoza.
Han var inte ensam 2009, men han var en av få.
När han går nu är han den siste.
Zapater får en kaptensbindel av Victor Fernandez, som tränade Zaragoza då han gjorde debut 2004.
Dagen efter möter Cillian och jag min vän David nere i de gamla romardelarna av Zaragoza. Han bjuder på Ambar och Tapas och vi pratar om matchen som ha missade på grund av Tebas. Han fick inte ledigt från jobbet.
Vi pratar om vad som finns kvar av fotbollen nu.
- De nya fansen håller ju inte på lag längre, säger David, de håller på spelare.
Och de nya spelarna spelar inte för lag längre, de spelar för sig själva.
Vi sitter och drömmer ihop ett fotbollsförbund som tvingar igenom ett lönetak som är samma för alla, som bestämmer att halva lagen minst måste bestå av egna produkter, som vågar förbjuda dem som är inblandade i allehanda utredningar där de brutit mot den tandlösa financial fairplaylagen från att delta i internationella cupspel och spel i de högsta ligorna, men det är bara det. Det är drömmar.
För precis som i samhället ökar klyftorna bland fotbollslagen och det blir svårare och svårare att bry sig.
Rikast vinner, nästa land köper nästa lag köper nästa spelare och alla som är bra i andra lag också för what the hell och så de kan recensera avbytarbänkar när säsongen är slut - man kan till och med göra ett komiskt TV-inslag där det sker för att visa vilken humor och självdistans man minsann har och förekomma den eventuella kritiken. Tihi.
Vi gör det för att det är lättare än att försöka formulera tankar kring det som verkligen händer och sean börja acceptera det.
2024.
Ett Zapaterlöst Zaragoza går upp i Primera division, låt säga!, och får vara del av madrasstoppningen Barcelona och Real Madrid rullar runt på - GUD så kul! Så spännande! Och de spelare som eventuellt utmärkt sig kanske får ett år eller två i Atletico eller Sevilla där de får göra audition och hoppas på en av de allt färre platserna (tills Uefa bestämmer att varje lag får ha 70 spelare i sin trupp nu) i de allt färre lagen som tävlar om något annat än att åka ut.
När vi går där ifrån tänker jag att jaghade rätt när jag först bestämde mig för att inte åka, för att om jag åkte och så den sista lagspelaren lämna mitt lag skulle jag begära skilsmässa från fotbollen sen.
Nästa morgon sitter vi i en taxi på väg till Zaragozas flygplats, den som ligger där i Los Monegros; den levande öknen.
Jag säger till taxichauffören att jag gillar musiken han spelar. Labordeta.
Han frågar varifrån vi kommer och jag berättar.
Vi åkte och sa hej då.
Han tar loss sin telefon från den där mätaren den är kopplad till och visar mig skalet.
Real Zaragoza.
Hela vägen genom den levande öknen pratar vi, om Zapater, om Agapito, om Jorge Mas - om de nya vi har, de från cantreran som är så bra nu; Frances, Francho, Ivan Azon (särksilt han).
När vi är framme drar han av på priset, och då han räcker oss väskorna ur bagaget säger han lova att ni kommer tillbaka om ett år och firar avancemanget, och vi skakar hand och lovar, säger encantado och så åker han och jag säger till Cillian att när en dörr stängs är det väl bara att öppna den igen, är det inte trots allt så dörrar fungerar.
