Zaragoza rustar ned och upp inför 2020/21
Spelarna må ha ledigt fram till den 31 augusti, men bakom kulisserna pågår arbetet med att bygga ihop Real Zaragoza för fullt.
Stjärnlånen är borta.
Luis Suarez blev mot sin tydliga vilja "hem"kallad till Watford för att ge oss nån form av ursäkt att gömma vår närapå femton matcher långa uselhet bakom inför kval(misslyckand)et, Burgui som nog inte inte uppfyllt sin Real Madridska potential så mycket som gjort just det - uppfyllt sin potential, är borta även han.
Alex Blanco tillbaka hos Valencia medan El Yamiq tog Zapater och Diego Milito-express till sitt Genoa.
Kvaliteten Victor Fernandes kunde skruva på för att hitta rätt får vi klara oss utan, en sådan Carlo Ancelotti-övning kommer helt enkelt inte vara möjlig, eller åtminstone inte att rekommendera, för Ruben Baraja. Inga namn som väl jaja löser det, ingen Victor som mitt i all kulturbildning om att Real Zaragoza är ett Primera-lag nog råkade glömma bort att Real Zaragoza först behövt kavla upp ärmarna i Segundan för att i efterhand hela tiden ha haft rätt i sin Primera-utfästelse.
Är man för stor för det lilla blir man gärna för liten för det stora.
Victor ville och ville, bilturen ner mot stranden var i sommarhettan så behaglig att man så fort det dök upp mest kunde fästa blicken vid det där glittrande havet och inte längre värja för mötande trafik, sprickor i asfalten eller väg som då och då hade den dåliga smaken att svänga - allt man ville var ju precis där och tittade man bara längtansfullt nog, så.
Ruben Baraja har inte en 38 år lång kärleksrelation till Real Zaragoza, hans är två månader yngre än skribentens.
Han kommer inte att bära tyngden av 88 års klubbhistoria inför varje match, Real Zaragozas längsta sejour i Segundan är troligtvis nåt han förstår men ännu inte känner och det känns i mina ögon harmlöst att Rubens första ord vittnar om någon som är införstådd med att man blivit anförtrodd med det bultande hjärtat hos Spaniens femte största stad och vilken både chans och ära det är för honom personligen.
Stolt, men inte salig.
På mest gott och mindre ont, tror jag, kommer detta att bli en mer professionell övning där Victors eld och sedermera tysta förtvivlan ersätts av någon som tar sig an uppgiften och inte för mycket mer, Rubens ord om att ta tillbaka Zaragoza till så som Ruben alltid känt Zaragoza andas tillbakablickande även det, men det andas på samma gång tilltro snarare än desperation, process snarare än snällagudbarafunka.
Det är förmodligen ett bättre grepp för en Segundaklubb som efter att inte bara ha studsat upp igen ska jobba sig tillbaka till finrummet, helt enkelt.
För ändamålet har man de senaste två dagarna hämtat in fyra nya spelare till klubben, där födelsedagsbarnet och Englandsbekantingen Haris Vuckic känns som den den genomsnittlige fotbollsälskaren möjligen känt till sen tidigare. Elva mål för Twente, en vass vänsterfot och alltså 28 år. Grattis och välkommen.
Pep (till i telefonen gjorde det även när) Chavarria, 22, presenterades i onsdags.
Vår nuevo centocampisto heter Sergio Bermejo och har av allt att döma en föredömlig förmåga om att på en lägre nivå springa omkull folk och slå okej passningar.
Delar födelsedag med Haris gör Jair Amador, portugisen som föddes idag för 31 år sen. Två korta sejourer i Levante respektive Huesca innan det senast bar av till Maccabi Tel Aviv, en eldig mittback som ser ut att ta en startplats.
På papperet en sämre upplaga, det går väl att slå fast. Jag är samtidigt mer opimistisk till en sån här säsong än vad jag nånsin kunnat vara till en utan förändringar, den totala kollapsen efter uppehållet har gjort en hel klubb urlakad och man behövde riva och bygga nytt.
Christian Alvarez och Zapater (som omöjligen kan göra färre matcher kommande säsong) kommer trumma på som vanligt och med rutin och karaktär se till att fjolårssäsongen tas upp i rätt tid och inte annars.
Ruben Baraja kommer till ett nytt lag som verkar tänka 2020/2021, och man gör det med Haris Buckic, Pep Chavarria, Sergio Bermejo och Jair Amador i truppen. Bienvenido.
