Zaragoza spelar för Primera imorgon
Det står ingenting.
Imorgon (söndag) är det dags för det andra mötet av två - och det står ingenting.
Sent på torsdagskvällen spelade Zaragoza med en man mer i 70 minuter och fick med sig 0-0 från el Estadio Martinez Valero.
0-0.
Alltså ingenting.
Det är något som aldrig hände fast det ägde rum.
Det räddhågsnaste laget i världen, med sina tretton insläppta mål på fyra matcher som tydligast talande färsk merit, gick ut på en välvattnad gräsmatta och stod där i 97 minuter (man hade EN målchans, EN - det var Burgui som slog en frispark strax ovanför målställningen precis innan halvtidsvilan), och om Elche får med sig utvisningen på Jonatas till andra mötet får vi med oss det där ängsliga som ramlade ner på laget i våras och stelnade och fastnade där och som vi inte ens försöker skaka av oss utan bara accepterar som något som man finns under som himlen.
Vi har fallit såhär förr. Såhär livrädda.
Försvar har alltid varit sämsta försvar för oss, till och med när vi har haft saker (resultat tex) att försvara.
I sju år har Zaragoza varit nere i Segunda division nu, det är den längsta oavbrutna sviten såhär lågt ner i seriesystemet i klubbens historia. Och även om det flirtats med avancemang i så gott som samtliga av dessa sju säsonger har skiljelinjen mellan divisionerna med tiden och de på varandra följande nederlagen förvandlats till ett målsnöre man snubblar på och inte ett man river i bara farten.
Det finns ingenting i det vi såg hos spelarna eller ledarna mot Elche som tyder på att man ser på det på något annat sätt. De är rädda för det här. Målsnöret är en hårt uppspänd ståltråd mellan två träd på en cykelbana någon berättat att den läst om, och ser man inte upp och åker man för fort blir man halshuggen. Istället för att ifrågasätta sannolikheten och börja titta efter knutar att lösa upp eller sekatörer att klippa sönder det som kanske är i vägen för en låter man bara bli att cykla. Nu var jag utlämnad till en liten ruta i en mindre ruta, ett spelbolags sändning av matchen i min mobiltelefon och kan ha missat något i den här nedskalningen; men det fanns inget i varken spel eller kroppsspråk som tydde på att det här är ett lag som tror på vad de gör, som har en annan tanke än förlora för fan inte! i huvud och hjärta.
Förlora inte!
Och när det var över och man inte hade förlorat var det ingen som var varken glad eller ledsen, nöjd eller besviken - man lunkade av planen bara. Utbytte några artiga fraser med motståndarna om man råkade på någon och så bröts sändningen.
När torsdag blev fredag och Zaragoza stod på Martinez Valero och inte vågade vinna tänkte jag att det är nog såhär vi förlorar den här gången.
Med att lyckas med den första delen av den sämsta planen i världen: att åka dit och inte förlora - så tar vi dem hemma sedan, som om det här var en Disneyhistoria; en berättelse där bara ena sidan har en formulerad vilja och den andra finns enkom för att den ena (enda) behöver dem att ta sig förbi för att återta det som rättmätigen tillhör dem (spel i högsta divisionen; ära och berömmelse, en tron och allt det där) för det blir en bättre berättelse om det fanns ett motstånd utan giltigt anspråk som gjorde ner på vägen. Så är det ju inte. Det står inför avgörandet imorgon precis lika mycket ingneting för Elche som det gör för Zaragoza, och att det gör det är inget som gynnar oss.
Victor Fernandez hade efter Elchematchen inget mer att säga än att det är domaren som avgör vem som blir utvisad och inte (!!), och att det här kommer avögras på La Romareda.
Ett uttalande som lämnade alla utom Captain Obvious underväldigade; Captain Obvious å andra sidan blev fullkomligt grön av avund, för hen hade inte kunnat formulera sig bättre och hen har haft minst 5000 år av mänsklig historia på sig.
Nu ska det som varit den här märkliga säsongen kokas ner till en enda match, nu ska en briljant inledning och en förvillande förtroendeingivande fortsättning och så en tvärnit som whiplashskadade och hjärnskakade ett lag och fick det att tappa försprång, idéer, lust och självförtroende avgöras i det här ingentinget som är det som finns efter första kvalmatchen; nu ska prosan bli poesi och det borde finnas så´mycket att säga men det enda jag kommer på är det som laget berättade om men inte sa under de 97 minuter som var de sista av den trettonade augusti 2020; förlora inte.
Förlora inte (för fan).
