15 år senare
För femton år sedan fick vi bevittna den största och mest otroliga kvällen i klubbens historia.
26 maj, 1999. Manchester United hade säkrat ligaguldet hemma mot Spurs och besegrat Newcastle i FA-Cupens final. Bayern Munchen på Camp Nou var det enda hindret, vinst och trippeln var ett faktum. Paul Scholes och Roy Keane var avstängda. Sir Alex valde följande startelva:
Schmeichel (c)
Neville
Johnsen
Staam
Irwin
Giggs
Beckham
Butt
Blomqvist
Yorke
Cole
När Mario Basler tidigt i matchen satte 1-0 på en frispark såg det mörkt ut. Bayern Munchen låg på och förde spelet. Manchester United kom aldrig riktigt in i det hela. Fergie bytte in Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer. Och det gav minst sagt resultat. Tyskarna behöll ledningen ända in på tilläggstiden. En hörna till United. Bollen rensas undan, Giggsy klipper till med högerfoten. Avslutet är svagt, men vad gör det när Teddy Sheringham kan styra in 1-1? Unitedfansens glädje går inte att ta misste på. Vi har undvikit förlust och kan gå in i förlängningen med medvind. Real Madrid gjorde ju det häromdagen. 90:36 visade matchklockan. Men någon förlängning skulle det inte bli.
Manchester United tryckte på för segermålet. En ny hörna, trettio sekunder efter kvitteringen. Alla blickar på Becks, magikern Becks. Teddy Sheringham skarvade vidare bollen. Ole reagerade instinktivt. Han fick tån på den. 2-1. Ridå, den feta damen sjunger. United hade stått för den mest otroliga vändningen i turneringens historia. Ena sekunden var besvikelsen ett faktum, andra står vi där som mestare och säkrar den första trippeln i Englands historia. "Beckham...into Sheringham...And Solskjaer has won it!" Den mäktigaste meningen någonsin.
Den där kvällen i Barcelona förstärkte bilden av Manchester United som en klubb som aldrig ger upp, och banade väg för åtskilliga dramatiska vändningar och sena avgöranden, Femton år senare och 92-klassen är ett minne blott, Sir Alex håller föreläsningar och dricker vin i Staterna. En sak som slagit mig, varför nämns aldrig Teddy Sheringham när man pratar om den matchen? Utan hans kvittering hade Oles mål inte varit en verklighet. Självklart minns man alltid segermålet mest, men det är lite trist att Teddy verkar bortglömd i sammanhanget.
Förövrigt sjöng vi (ja, jag var där era avundsjuka jävlar) en ny sång om just den kvällen borta mot Southampton för två veckor sedan.
Oh what a night
Late in May in 1999
Ole scored a goal in extra time
What a feeling, what a night
Här kan ni se ett klipp: https://www.youtube.com/watch?v=Hy-IeTrQE2I. Förvisso var det 'added time' och inte 'extra time', men nåja.
Som sångtexten menar, vilken känsla, och vilken kväll.
