2025 – året då allt vänder för Manchester United
Trots en härligt bubblande FA Cup-titel mot stadsrivalen läggs 2024 till handlingarna som ett av de värsta åren för Manchester United sedan urminnes tider. En jätte i fotbollsvärlden har knockats flera gånger och många undrar om klubben någon gång ska kunna resa sig. Jag är övertygad om att laget i mitt hjärta kommer att resa sig och att vändpunkten sker redan i år.
Rúben Amorims blick har något nyfiket och triumferande i sig. En blick som sprider energi och ger hopp inför framtiden. Vi har alla mer eller mindre charmats av portugisens varma och positiva aura sedan han anslöt från vinstmaskinen Sporting Lissabon. Efter snart två månader på jobbet lyser den kanske inte lika starkt som inledningsvis, men blicken finns där under luggen när Amorim rätar på gamnacken på presskonferensen efter ännu en tung förlust.
Frågorna från media har i takt med förlusterna vässats och efter nederlagen mot Wolverhampton och Newcastle tvingades Manchester Uniteds head coach svara på frågan om hans lag kände sig hotade av nedflyttningsstrecket. En fråga som, trots snart tolv års mörker, känns främmande – närmast absurd. Den elegante portugisen, som bestämt sig för att anta en ödmjuk approach i sin retorik sedan dag ett, tvekar inte när han snabbt svarar ”ja” på den ur ett United-perspektiv smått surrealistiska frågeställningen.
Skjutjärnsjournalisterna kommer av sig för en kort stund innan de programenligt vrider fokus mot hur många nyförvärv klubbens sportsliga ledning kan spotta ur sig i januarifönstret. När inte heller den frågan får något rubrikvänligt svar dras så till slut ett tabloid-trumfkort ur någon av hyenornas hattar; ”När överger du din spelfilosofi?”. Amorim tvekar inte och svarar reptilsnabbt ”aldrig” med tilltagen skärpa i blicken.
När nästa murvel slugt jämför Wolverhamptons nye tränare Vitor Pereiras förutsättningar, med andemeningen att Pereira minsann fått ordning på ett nytt lag på kort tid med ett nytt spelsystem, blev reaktionen från Amorim tydlig. De mörka ögonen blev med ens kolsvarta och något syrligt rättade han den sluge reportern med att Wolves absolut inte hade förändrat sitt spelsystem. Ett tecken på en pressad manager tänkte säkert kritikerna. Jag ser det snarare som ett kraftfullt statement från en sann processtränare. Typ; kom inte här och förklara för mig om hur trupper anpassas till spelsystem.
I dessa kristider går det naturligtvis inte att låtsas som att det regnar – även en ”toxisk optimist” som jag kan se att Manchester United befinner sig på en hemsk plats för tillfället. Frågan är bara hur man som supporter ska förhålla sig till framtiden givet läget.
En del av supportrarna väljer att rikta udden mot den del av klubben som narrativets katastrofvindar blåser – för stunden är det underpresterande spelare och den förre tränaren Erik ten Hag. Nederländaren jämförs med allsköns landsförrädare och diktatorer. Visst ska karln ha kritik för sin avslutande tid i klubben, men aningen överdrivet är det, sett till hur eftervärlden har summerat resultaten för Sir Alex alla misslyckade efterträdare.
Amorim klarar sig än så länge från galgen i mobbens ögon, men det är bara en tidsfråga innan den förste populisten kastar den första avgångs-stenen.
Katastrofnarrativets go to-take just nu är de så kallade ”Ten Hag-värvningarna”. De är helt enkelt för dåliga och ska skeppas i väg omgående. Även de senaste årens klart vassaste poängplockare, Marcus Rashford och Bruno Fernandes är plötsligt inte vatten värda och ska kastas ut. De allra argaste supportrarna går till och med så långt att de endast kan räkna till en handfull spelare som ska få vara kvar.
Det går absolut att förstå frustrationen för lagets kräftgång, men i mina ögon blir det närmast imbecillt att ogiltigförklara en hel trupp som senast i maj städade av ligamästarna i FA Cupfinalen. Men de arga supportrarna kan vara lugna. De kommer att få som de vill – det lär bli stora förändringar i truppen kommande två transferfönster, som det så ofta blir i den här klubben. Bara under de två senaste åren har 30 spelare lämnat Manchester United. Sannolikt försvinner därmed mellan 10–15 spelare innan nästa säsong inleds.
Jag själv tillhör som ovan avslöjat den (toxiskt) positiva supporterskaran som i första hand försvarar både spelarna och tränaren – en position bland supportrar som inte direkt ses med blida ögon i dessa dagar. De arga kallar detta förhållningssätt för naivitet eller okunskap och kastar reflexmässigt ”underliggande siffror” i ansiktet på mig och mina gelikar för att bevisa sin tes.
Det är självklart oundvikligt att ge dem rätt på en del punkter, men jag ser snarare andra huvudanledningar till kräftgången – som till exempel byte av sportslig ledning, byte av tränare med diametralt olika spelsätt, brist på ledarskap i truppen och ett historielågt självförtroende hos spelarna där klubbmärket väger flera ton att bära.
Jag tror därför inte alls på några mirakelkurer som ”sparka alla” eller ”köp den och den storstjärnan”. Jag tror på långsiktighet och kontinuitet. Jag tror på klubbens förmåga att fostra akademistjärnor. Jag tror på våra bästa spelare. Jag tror på INEOS. Jag tror på 3-4-2-1 och jag tror på Rúben Amorims blick. Den ger mig hopp.
GGMU
