A Tale of Two Cities, del 1

"It was the best of times, it was the worst of times..."

"It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going to Heaven, Spurs were all going direct the other way"

Infann mig på O'Learys en stund innan kick-off med känslan av att något stort var på gång. Tror faktiskt jag hann ändra sinnesstämning redan innan första baklängesmålet, kanske för att plånboken kändes väldigt tunn efter första rundan, men det var bara början på mina "moodswings".

City startade med Arason-fyra-fyra-två, dvs ytterligare en variant av "beeing Kevin Keegan, a football genius". Nu var det dock ganska väntat men i första var det mest genitalt.

Efter två minuters spel så var det hönsgård i Citys försvar och Ledley King fick till ett turskott med vänstern i Arasons högra kryss. Kul början och värre blev det.

Trotts att City spelade en del bra boll, visade hyffsad inställing och skapade en del chanser så var det som förgjort. Inte blev det bättre av att domaren Rob Styles la sig på en gammal klassisk hemmanivå. Kasey Keller, som måste ha sovit i skolan när dom hade historielektioner om pingpong diplomati, gjorde en perfekt rugby tackling på Sun Jihai och domaren, som säkert tog upp bollen med händerna på idrottslektionerna friade. Undertecknad var nästan på väg att ta sitt alter ego och åka till Hampshire med en regelbok i ena handen och ett baseboll trä i den andra.

Efter nitton minuter så rann Robbie Keane igenom vårat allt annat än välsamlade försvar och chippade mycket snyggt bollen över Arason intill stolpen. Redan med mindre än halva första halvlek spelad så visste man mycket väl hur det skulle sluta, not.

Hade faktiskt en känsla av att vi skulle få se ett helt annat lag i andra halvlek på samma sätt som i Ligacupmatchen mot Spurs. Strax efter så gick Anelka ut och £5 miljoners mannen Jon Macken ersatte. Måste ha gjort väldigt ont för stackars Nicolas. Det regnade säkert jättehårt på huvudet på honom.

Moralen verkade sjunka på alla håll och själv kom jag till insikten att alla var mer (Bosvelt) eller mindre odugliga. Som vanligt var det Keegans boys som vek ner sig mest och Citys juniorer som kämpade hårdast. Dock lite väl hårt för Joey Barton drog på sig ett gult i den 42:a minuten och Ziege fick ett frisparksläge av den snälla farbrorn i svart. Naturligtvis så drog han in den i krysset och det var tack och godnatt. Stod i valet och kvalet om jag skulle ta och åka hem men Wembley-99 och Stockholmsderbyt från förra säsongen har faktiskt lärt mig att det inte är slut förrän Alex Fergusson säger till.

Det som till slut fick mig att bestämma mig var när domaren som tydligen inte var färdig drog upp ett gult kort till åt Barton efter att halvtidssignalen var blåst. Hade nästan bestämt mig för basebollträet också när jag tog min jacka och gick.

På vägen hem vandrade mina trötta tankar (förmodligen inspirerad av Tottenhams papegojliknande fågel) mellan Edgar Allan Poe och hans "the raven" som sa nevermore, nevermore till Marc-Vivien Foe, no more, no more...

Slut på del ett.

Richard Lantto2004-02-05 13:26:00

Fler artiklar om Manchester C