Lindströms femma
Ny vecka=ny lista
Gårdagens förlust mot Chelsea var en tung förlust, särskilt som vi förlorade på alla skitmåls moder. Som Arsenalfan har man dock upplevt tyngre förluster, mycket mycket tyngre dessutom.
Fem största besvikelserna
1. FA-cupfinalen 2001
Final mot Liverpool och Arsenal är totalt överlägsna. Gör 1-0 genom Ljungberg och har bud mycket mer. Henchoz räddar givet mål med handen på mållinjen utan att domaren ser. En säker seger förvandlas sedan till total misär när Michael Owen kontrar in två extremt oförtjänta mål. En bitter 2-1 förlust som jag faktiskt fortfarande är sur över.
2. Cupvinnarcupen 1995
Finalen mot Real Zaragoza blev ett spelmässigt antiklimax. Både vi och Zaragoza var ärligt talat inte särskilt bra på den här tiden men hade ändå krånglat sig till final. Den är dock ett bittert minne för en mans skull: Nayim. När alla hade ställt in sig på 0-0 och straffar skjuter den gamle Spursaren från halva plan och bollen seglar in över en felplacerad Seaman. Målet kommer dessutom så sent i förlängningen att Arsenal inte ens hinner anfalla efter avsparken. Matchen födde dessutom sången ”Nayim from the halfway line” som kom att förfölja oss Gooners i en lång tid framöver.
3. UEFA-cupfinalen 2000
Arsenal ska slå ett lag som Galatasaray så enkelt är det. Dock har man som Arsenal-supporter lärt sig att inget någonsin är så enkelt med Arsenal. Finalförluster svider alltid hårt eftersom det är så definitivt. Man får inte fler matcher på sig att reparera sitt misstag i ett cupspel som man får i en serie. En finalförlust på straffar svider extra tungt.
4. 1-6 mot Man U
Här hade man bjudit hem folk för att bjuda på toppfotboll framför ett nyinskaffat com hem-abonnemang och så blir Arsenal totalt förnedrat. Mittbacksparet Stepanovs-Grimandi är troligen den sämsta duo som Arsenal spelat med och United-spelarna hade julafton i straffområdet. 1-6 mot det onda imperiet är siffror som svider i själen.
5. Chelsea i CL-kvarten 2004
Det såg ju så bra ut! Ett bra resultat i första matchen (1-1) och trots att Lehmann bjöd på deras mål så var man klart hoppfull. Skulle det äntligen bli CL-semi? Arsenal spelade bländande i första halvlek och radade upp chanser, det skulle utan problem kunna ha stått 4-0 i paus. I andra halvlek kommer dock dråpslaget. Ett sent mål av träbenet Wayne Bridge av alla människor och så var det CL-äventyret över. Jag är helt övertygad om att Arsenal hade gått till final det året. Monaco slog sedan ut Chelsea mest på grund av Ranieris huvudlösa coachning.
Har du också bittra Arsenalminnen? Gå in på forumet och diskutera!
