Analys: Tränare under Abramovich-eran
I och med nyheten att Chelsea och Villas-Boas går skilda vägar har klubben nu gjort sig av med sju tränare sedan Abramovich köpte klubben 2003. Ledningen har fått mycket skit för sitt agerande i manager-frågan under åren, men har det verkligen varit brist på tålamod och ren inkompetens som legat bakom varje uppsägning? Redaktionens Daniel Joannou tar sig en närmare blick när han dyker ner i ämnet.
Claudio Ranieri (2000-2004)
Tinkerman blev ofta kritiserad för sina spekulativa laguppställningar, sitt flummiga sätt att metaforiskt uttrycka sig samt för sina bristande språkkunskaper. Ranieri var kvar när Abramovich köpte klubben och sågs som det enda som oförändrat och fast förankrat i pre-Abramovich.
Utfall
Efter enorma investeringar, där hela 14(!) spelare anslöt var kraven på direkta resultat ett faktum. En andra plats i ligan, semifinal i Champions League och tidigt uttåg i de inhemska cuperna räckte inte och Ranieri fick gå. Ett beslut få argumenterade emot.
Analys
Ranieri var ofta fel på det och utstrålade i mångt och mycket osäkerhet. Möjligtvis hade han kunnat bli en långsiktig lösning för personligen tyckte jag ofta att han hade poänger i det han sa. Att sparka kändes dock i stunden som det naturliga valet.
Beslut: Rätt att sparka.
José Mourinho (2004-2007)
Efter Ranieris uttåg gjorde klubben klart med en ung karismatisk portugis som redan på den första presskonferensen gjorde sin röst hörd när han basonerade ut att klubben hade topp-spelare, och nu även en topp-manager. Mourinho kom närmst från Porto där han hade vunnit Champions League och sågs som den mest eftertraktade managern på marknaden.
Utfall
Även Mourinho fick en hel säck pengar att spendera och det märktes att portugisen hade stort förtroende då värvningarna ansågs som "hans" och inte ledningen. Portugiserna Carvalho och Ferreira anslöt under första säsongen, likaså den då mycket lovande målvakten Cech. Klubben vann två Premier League-titlar i rad men "misslyckades" internationellt.
Under den tredje säsongen missade man på ligan, men kompenserade genom att knipa båda de inhemska cuperna. Därefter hände det något. Värvningarna slutade trilla in och Mourinhos uttalanden i media ansågs som märkliga där han pratade om dåliga och bra ägg i en omelett. Efter en knackig start på Mourinhos fjärde säsong börjades det ryktas om sprickor mellan tränare och ledning och kort därefter fick portugisen lämna.
Analys
Samtidigt som de flesta hävdar att man aldrig borde gjort sig av med The Special One så får man inte glömma att framgången tycktes stiga honom något åt huvudet. Vid stunden då han lämnade minns jag att många ansåg situationen som ohållbar, något att ha i åtanke - för det är lätt att glömma bort bland all glans. Trots detta tycker jag att man borde försöka lösa problemen som fanns och avskedet var således ett enkelt och, med facit på hand, dåligt beslut.
Beslut: Fel att sparka.
Avram Grant (2007-2008)
Ut gick en karismatisk portugis och in kom en halvdöd israel. Många höjde på ögonbrynen när klubben gjorde Avram Grant, tidigare sportchef, till tränare. Grants anställning gav utrymme för konspirationsteorier om svågerpolitik och fick aldrig den där starten han hade behövt.
Utfall
Att Grant hade stora fotbollskunskaper samt var en hygglig kille rådde det ingen tvekan om. Likaså hade han en jäkla otur under sin tid i Chelsea. Tvåa i ligan, tvåa i Carling Cup och tvåa i Champions League blev ett dystert facit, men hade det varit stolpe ut istället för stolpe in så hade situationen kunnat se mycket annorlunda ut. Grant fick aldrig riktigt chansen av supportrarna och kontrasten mellan honom och den tidigare engagerade tränaren var allt för stora. Ingen höjde på ögonbrynen när han efter säsongen fick gå.
Beslut: (Helt Fel att anställa). Rätt att sparka.
Luiz Felippe Scolari (2008-2009)
Då var det läge för karisma och sexy fotboll. Scolari, mannen som fick Ranieri att framstå som språkkunnig, anställdes och levererade direkt genom en fantastisk försäsong där man bland annat krossade Milan med 5-0 fick fansen upp förhoppningarna.
Utfall
Scolari blandade dock och gav. Man vann med mycket, men förlorade också med mycket, bland annat en match mot United med 3-0. Man lyckades inget vidare bra mot toppklubbarna och Chelsea hade blivit ett lag utan struktur och ryggrad som spelade chansartad hawaifotboll - stundtals underhållande men ack för osäkert. Någonting var tvunget att ske och för att rädda säsongen sparkades Scolari, inte helt oväntat och till många fans lättnad.
Beslut: Rätt att sparka.
Guus Hiddink (2009-2009)
In kom en bestämd holländare som skulle få rätt på skutan. Hiddink tränade samtidigt Rysslands landslag och gjorde aldrig någon hemlighet om att han var en kortsiktig lösning.
Utfall
Mycket riktigt fick Hiddink rätt på maskineriet igen och från att spela hawaifotboll började Chelsea vinna igen. Tätt bakom och få mål framåt, men vinster likt förbannat. Man hade hittat tillbaka till en grundidé, ett spelsystem som man klarade av och gick och vann FA-cupen som den riktiga räddningen på en annan dålig säsong. Otur med en förbannat usel domare i Champions League satt stopp för den internationella framgången och man låg för långt bakom topplagen i Premier League för att en tredjeplats var oundviklig.
Beslut: Hiddink ville inte stanna och blev inte sparkad.
Carlo Ancelotti (2009-2011)
Lugnt och sansat var nu melodin. In kom filbunken själv, Carlo Ancelotti, med tidigare Champions League-triumfer i ryggsäcken. Många höjde på ögonbrynen men många tänkte också att visst kan detta gå vägen.
Utfall
Ancelottis första säsong går det inte att säga något illa om. Fantastisk laganda skapades och det resulterade i den mest framgångsrika säsongen i Chelseas historia. Målrekord slogs, toppmotståndarna blev slaktade och dubbel säkrades. Dessvärre lyckades italiernaren inte att återupprätta bedriften säsongen efter. Som alltid när det går trögt fick Ancelotti kritik för konstiga byten, laguppställningar samt för sitt oengagerade sätt vid sidan av linjen. När man inte lyckades vinna någonting under hans andra säsong, och när spelet såg extremt trögt ut, sågs det som ett så pass stort misslyckande att italienaren fick gå.Inte helt oväntat.
Man kan argumentera för att Ancelotti inte fick någon vidare budget att värva spelare för men hur samma lag kan vara så fantastiska ena säsongen för att sänka sig flera nivåer säsongen efter förbryllade oss alla. När sedan det inte fanns någon plan B, inget engagemang samt när flosklerna om att "we have to look forward" avlöste varandra, samt det faktum med att man inte nått upp till målsättningarna (inte ens nära) så känndes ett avsked som ganska väntat. Lätt att i nuläget säga att beslutet var fel, men jag höll med ledningen då, och gör det fortfarande.
Beslut: Rätt att sparka.
André Villas Boas (2011-2012)
Nu skulle Chelsea spelar sexy fotboll igen. In kom en engagerad ung man med höga ambitioner. Många jublade, men många ställde sig också skeptiska. För ung, för oprövat och för stor chansning sa de fundersamma, och de fick rätt.
Utfall
Början av säsongen såg helt okay ut, men det har aldrig sett riktigt bra ut under Villas-Boas. Vi har förlorat mot QPR, Aston Villa, Everton och West Brom, samt kryssat mot Swansea, Norwich och Birmingham. Laget har gått från att vara en titelutmanare till att med stor sannolikhet inte kvalificera sig till Champions League nästa säsong, vilket hade kostat mycket mer än ännu en sparkad tränare. Sprickor i laget, en envishet om att inte förändra spelsystemet samt, framför allt, ett bedrövlig resultat gör att beslutet att sparka får ses som rätt, även om det gör ont. Vi har inte varit så här dåliga på tio år, och vi visar inget prov på förbättring. Jag håller således med ledningen även här.
Villas-Boas, lycka till i framtiden, jag menar det verkligen, men här blev det fel redan från början. Nu är det läge att rädda det som räddas kan.
Beslut: Rätt att sparka.
Så lyder min analys av händelseförloppen. Dela gärna med er av era åsikter på sansade och konstruktiva sätt bland kommentarerna.
