bosjo summerar: Oktober
Roberto de Zerbis första månad har varit tämligen svajig, men efter fyra-och-en-halva sorger och lika många bedrövelser avslutades månaden med en brakseger mot det lag som hela Brighton (för att inte tala om Hove) helst ville slå — Chelsea, naturligtvis.
Redan från första stund var det klart att RdZ skulle få en tuff inledning på sin sejour i Brighton; oktober innebar sex PL-matcher, varav fyra mot så kallade »stora» lag — Liverpool, Tottenham, Manchester City och Chelsea. Resultatet mot dessa är förvisso ingen katastrof, fyra poäng och plus-minus noll i målskillnad; och för några år sedan, när vår målsättning var att på något sätt hänga kvar i premiärligan, skulle dessa siffror betraktats som en stor framgång. Men nu, när vi supportrar måste försöka vänja oss vid tanken på att vi ska slåss om platser i Europa, bör vi ha andra referensramar.
Ergo: Borde vi inte banka ett lag som Tottenham på hemmaplan? Jag menar, de tillhör de där lagen som inte har någon självklar plats i den internationella champinjonligan, även om de då och då hamnar där därför att andra topplag har en schackningsperiod (som till exempel förra året), och har dessutom haft en nästan lika svajig period som Brighton den senaste tiden. En förlust med 1-0 kan naturligtvis accepteras som ett utslag av den egendomliga slump som råder i en sport där det är små marginaler mellan succé och fiasko, men ger en indikation på var Brighton har sina förbättringsmöjligheter, om man vill nå Blooms vision om att bli ett stabilt topp10-lag.
De två återstående oktobermatcherna, mot Brentford och Nottingham, pekar dock på ett än större och viktigare gruvfält att borra efter poäng. De två matcherna gav endast en poäng, och jag skulle tro att de Zerbis huvuduppgift de närmaste månaderna blir att komma underfund med hur man på bästa sätt dyrkar upp lag som försvarar sig lågt, och spelar långa bollar på Bengt. Här hade även Potter svårt att hitta en lösning, så problemet är ingalunda nytt, men jag har svårt att se att man kan hoppas på att stabilisera sig på den övre halvan utan mer konsistenta (och positiva) resultat mot »icke-stora» lag. Nu är ju, om jag minns statistiska metoder rätt, två matcher inte tillräckligt stort underlag för att ge någon säker bild av de Zerbis arbete på den fronten, men de närmaste matcherna ger förhoppningsvis besked, och då helst i positiv riktning.
Men låt mig återvända till matchen mot Chelsea, eller rättare sagt delar av dess efterspel. Själva matchen tänkte jag inte orda så mycket om; bara notera att Brighton hade lite av den tur de saknat de senaste matcherna — vem behöver anfallare i laget när det ändå är motståndarna som gör målen? Särskilt andra målet tillhör de mest turliga vi fått sedan Zamoras vinstmål mot Bradford 2003; Loftus-Cheeks försök till rensning gick ribba in, sedan Gallagher rubbat bollbanan tillräckligt mycket för att få sin olycklige lagkamrat att missbedöma situationen.
Nej, jag tänkte »kort» beröra Potter och hans förvåning över att bli bemött med burop. Potter har alltid gjort intryck att vara en intelligent person, så han borde ha insett vad som skulle ske, och om han inte gjorde det, så är han nog inte så intelligent som jag trodde; allt enligt en logik som är välbekant, åtminstone för den generation som spenderade stor del av sin skoltid torterad med trekantiga hattar.
Låt mig försöka reda ut skillnaden mellan Potters två påståenden »I have nothing to say sorry for» och »I did a good job at the club»; det första självklart helt uppåt väggarna, och det andra lika uppenbart sant.
Antag att du levt i ett samboförhållande i tre år med en trevlig och charmig person av lämpligt kön. Plötsligt en kväll när du kommer hem efter jobbet är sambon borta, och det ligger en lapp på köksbordet. Du läser:
Jag har träffat en trevlig amerikan med en stor
PS. Jag tog med mig vår gulliga pekingeser Ben och vår undulat Bruno eftersom vi kan ge dem ett bättre hem än vad du kan.
Jag tror det var en hel del supportrar som kände det ungefär som den hypotetiske mottagaren av ett sådant brev när Potter, efter att upprepade gånger förklarat hur bra han trivdes i Brighton, på mindre än 24 timmar drog iväg till Chelsea med de två Brighton-legendarerna Ben Roberts (som för övrigt gjort den svettigaste räddning jag sett lajv under en fotbollsmatch, i samma match som Bobby Zamora fick sitt tveksamma mål mot Bradford godkänt) och Bruno Saltor. Strax före matchen kom ett rykte i svang om att Chelsea också försöker värva Paul Winstanley, chefen för Brightons rekryteringsavdelning, och det gjorde säkerligen inte brightonpubliken mer välvilligt inställd varken till Chelsea eller Potter.
När det där såret efter separationen läkt kommer naturligtvis hans insatser för Brighton att uppskattas efter förtjänst, men det kommer säkert att ta några år — och det finns Brighton-fans som ännu icke sätter sin fot på en viss parkeringsplats i Hove, där en gång Goldstone Ground låg.
Buandet av Cucurella har säkert liknande orsaker. Cucu blev vald till säsongens spelare förra året, klubben sålde mängder av cucu-peruker och supportrarna älskade honom — bara för att se honom lämna in en transferbegäran när det började lukta affär med Manchester City eller Chelsea. Inte heller det är någon popularitetshöjande åtgärd. Personligen har jag mindre problem med Cucurellas flytt till Chelsea, emedan de fick betala ett gott (över)pris för honom. Visst, han är bra — men 50-60 miljoner pund? Fick jag välja skulle jag ta slanten alla dagar i veckan.
För att sluta diskussionen om Chelsea-matchen, åtminstone för den här gången, kan jag inte låta bli att återge en elegant formulering av en kommentator på BBC:s hemsida: »Potter left 4-1 reason.» Det är så sant som det är sagt, även om jag inte tror att den orsaken är pengar.
Så hur kommer Brighton att klara sig med de Zerbi vid rodret? Det är naturligtvis svårt att sia om, men det finns flera tecken som tyder på att Potter inte kommer att saknas så mycket som vi kanske fruktade i början. Om man betänker att de Zerbi varken har så mycket erfarenhet av PL eller Brightons spelartrupp, så är spelet lovande så här långt, även om resultaten inte riktigt motsvarat prestationerna; undantaget matchen mot Chelsea, där vi fick riklig utdelning. Han kommer också att förbättra sin engelska, vilket lär komma att göra instruktionerna under match lättare. Det ska också bli intressant att se hur de många unga, lovande spelare klubben förfogar över kommer att utvecklas med en ny, mer offensiv spelidé. Jag tillhör dem som menar att Brightons kvantsprång i slutet av förra säsongen berodde på att Potter släppte handbromsen, vågade spela ett högre presspel och attackera med fler spelare. I jämförelse verkar de Zerbi inte ha någon handbroms överhuvudtaget, vilket torde minska risken för oavgjorda matcher; ett problem som plågat Potter, och Hughton före honom också för den delen.
I matchen mot Chelsea saknades några spelare, Veltman och Welbeck, vilket gav spelare som Estupiñan och Mitoma chansen från start, och båda fick tillfälle att visa sina kvaliteter; tredje målet var resultatet av en attack av de båda där en chelseaback i sina försök att stoppa passningen de båda emellan råkade peta bollen förbi sin egen målvakt. Även Julio Enciso fick några minuter på slutet av matchen, och visade lovande takter; han stod för det skott på vars retur Gross gjorde 4-1 och hade en farlig kontring, där han dröjde några millisekunder för länge med att välja mellan två alternativ, men med lite mer PL-rutin så blir han att räkna med. Och vi har inte sett särskilt mycket av Sarmiento än. Gilmour! Ferguson! Moran! Återväxten ser god ut...
Under oktober slog en chockerande nyhet ner, nämligen att Enock Mwepu var tvungen att avsluta sin karriär på grund av ett medfött hjärtfel. Betydligt trevligare var meddelandet att Alexis Mac Allister tecknat ett nytt kontrakt, liksom också den unge anfallaren Ewan Ferguson. Nu hoppas vi bara på ett nytt kontrakt för Trossard...
Innan söndagens match mot Tottenham var min tanke att den skulle vara en indikator på var säsongens upplaga av damlaget stod i den hårda konkurrensen i den engelska damligan. De hade på sina fyra första matcher i serien förlorat mot Arsenal, Chelsea och Manchester United, och vunnit mot Reading; inget oväntat resultat någonstans. Låt oss emellertid dra en barmhärtighetens slöja över söndagens övningar, och innerligt hoppas att mitt indikatorantagande var fel.
U21-laget har efter en lite darrig start på säsongen, kanske påverkade av följdverkningar från den potterska cirkusen, börjat plocka poäng i gammal god stil. Man har visserligen två förluster i Papa John's Trophy — den mystiska tävling som står öppen för lagen i de två lägsta divisionerna i engelsk proffsfotboll, och där sedan några år tillbaka även några av de mest lovande U21-lagen får delta (på den tiden vi deltog där med vårt förstalag kallades den mer eller mindre allmänt för »Johnsons målarfärgsburk» efter den dåvarande sponsorn) — men båda matcherna var jämna och avgjordes först i slutminuterna. Laget har också debuterat i en »PL International Cup», där man på hemmaplan besegrat Feyenoord. I PL2 har man klättrat upp till en mittposition efter att ha tagit 8 poäng på de senaste fyra matcherna. I den senaste matchen, som spelades i helgen, spelade man oavgjort mot Chelsea efter att ha legat under med två mål, men kvitterat i slutminuterna.
Till slut en fundering som jag redan från början tänkt ha som en återkommande punkt i dessa krönikor, men som har fått stå tillbaka för aktuellare frågor: Vilken spelare kommer Brighton att sälja för ett fantasibelopp nästa sommar? I augusti skulle jag utan att tveka svarat Caicedo, i september stod valet mellan Trossard och Mac Allister, och i oktober är det väl ingen tvekan om att Trossard är den hetaste brightonspelaren. Men efter den senaste matchen kan man gardera med i stort sett hela truppen, och då inkluderar jag även de Zerbi. Det stundande jippot i Qatar kan ju förändra situationen en hel del; för min del kommer jag att hålla tummarna för Ecuador, självklart, men det finns ju fler brightonspelare som är aktuella för spel — i novemberkrönikan, planerad att publiceras strax innan VM, ska jag försöka reda ut vilka lag som brightonsupportrar med gott samvete kan heja på.
