Hetast & kallast - v.11
Farhågorna besannades när mäktiga Liverpool kom på besök och utklassade lilla Manchester United i säsongens största match. Återigen saknades inställningen, vinnarmentaliteten och stoltheten för klubbmärket.
Siffrorna inom parantes avser hur många gånger spelaren i fråga inkluderats på hetast- respektive kallast-listan.
Hetast
3. David de Gea (5, 1): Spanjoren släppte förvisso tre bollar bakom sig, men vad kunde han göra åt två utmärkta straffar och ett friläge mot ligans bästa anfallare? Eller rättare sagt, när självaste Luis Suarez lämnas ensam i straffområdet, får hav av ytor på sig och enkelt kan placera in 3-0? För när samme spelare prövade på ett avslut från nära håll stod David för en av säsongens räddningar. I slutet av dagen höll det nog bara nere siffrorna, men jösses vilka imponerande reflexer denna grabb behärskar. David de Gea är sorgligt nog en av få som alltjämt presterar i paritet med fansens och klubbens standard.
2. Marouane Fellaini (4, 2): Efter en ganska trevande inledning på gårdagens stora tillställning spelade Marouane upp sig rejält och noterades för en väldigt bra första halvlek. Belgaren må se klumpig ut men han är väldigt mobil och rör sig över stora ytor, både för att ge understöd bakåt men även framåt. Under vissa sekvenser tog han sig an en roll som släpande anfallare och sökte upp ytor i straffområdet men dessvärre höll inspelen ingen vidare klass. Efter paus trummade Liverpool på ordentligt och käkade totalt upp Manchester Uniteds mittfält, vilket förklarar varför Fellaini uträttade betydligt mindre. Överlag en klart godkänd insats och en av ytterst få ljusglimtar.
1. Fansen: "20 times". Ja, denna klubb har vunnit ligan tjugo gånger och trots att supportrarna på plats bevittnade en massaker mot den värsta rivalen gjorde de Liverpools tillresta påminda om detta. Att sjunga sig hes oavsett hur laget presterar är något man förväntar sig av bortafansen, de bästa i världen, men Old Trafford har annars inte varit känd för sin atmosfär. Stretford End gungade. Det var passion, kärlek och stöd. Om bara spelarna visade upp samma inställning...Manchester United har haft en usel säsong, men det mest framstående har onekligen varit fansen. Till alla på plats som bidrog - tack. We'll never die.
Kallast
3. Nemanja Vidic (4, 4): Suck. Kanske är det ändå positivt att serben lämnar efter säsongen. Först och främst, när klubbens egna lagkapten får frågan "vad har David Moyes infört?" så får han fan ta och ge ett ordentligt svar. Nemanja behöver inte själv tro på det, men fotboll handlar till stor del om psykologi, därför är det viktigt att du yttrar rätt ord i media. Ge intrycket av att saker och ting stämmer så kanske det eventuellt blir så. Till rent sportsliga händelser, vad exakt har hänt med Nemanja Vidic? Var är den resolute mittbacken som vann boll och gick in aggressivt utan att tveka? Tja, något måste ha skett, för istället tvingas vi nu genomlida en statisk, osäker och oengagerad Vidic som gud vet varför alltjämt bär bindeln runt sin arm. Vid otaliga tillfällen hamnade han i en-mot-en lägen när Luis Suarez och Daniel Sturridge stormade fram och lika ofta blev han bortgjord. Straffen var felaktigt dömd, men varför ens ta den risken? Bedrövligt.
2. Rafael (1, 3): Den andra halvleken i all ära, men när värsta rivalen kommer på besök får man inte plocka på sig en idiotisk varning (bensax vid offensiv hörnflagga) som kan äventyra hela matchbilden och sedan minuter därpå slå till bollen med handen och således orsaka straff. Det är oförklarligt men inte särskilt chockerande att samma spelare gång på gång står för dessa misstag. Sådana hjärnsläpp har symboliserat Rafaels karriär och hindrat honom från att ta nästa steg i utvecklingen. Ett tag jämfördes han med Pablo Zabaleta - humor. Försökte reparera sitt misstag efter paus och visade upp en fin inställning, men det räcker tyvärr inte. Brassen är alltjämt ett litet barn som måste mogna till om han ska uträtta något i denna klubb. Stort minus efter förra veckans insats.
1. Laget: Ute ur de inhemska cuperna. Jobbigt läge inför Champions League-returen på onsdag. Topp fyra kört. Manchester United har mer eller mindre bara hedern att spela för under resterande del av denna miserabla säsong. Då var det dags för Englands hatmöte nummer ett, och dagen efter står vi här på samma ruta och begrundar det faktum att de regerande ligamästarna gjorde det som inte fick göras men samtidigt var någorlunda förväntat - vek ner sig totalt. Det var pojkar mot män, vinnare mot förlorare och tilltro mot uppgivenhet. Liverpool dök upp, briljerade, förnedrade rivalen, lämnade med tre stabila poäng och är på väg mot potentiellt guld. Manchester United då? Ja, vi faller allt längre ner i avgrunden. Vi kan välja den enkla vägen och beskylla David Moyes för alla orättvisor i denna mörka värld, men spelarna uträttar ingenting. Det finns ingen vilja, ingen beslutsamhet, inget hjärta för klubben och ingen önskan att vara kvar. Det är patetiskt, ett jävla skämt. Fansen utnämndes till hetast denna vecka, med all rätt, men jag läste en fantastisk analogi på Redcafe. Skribenten jämförde de sjungande supportrarna med musikerna ombord på Titanic samtidigt som det mäktiga skeppet sjönk mot havets botten. Dagens Manchester United är ett vrak av fornstora dagar, och det är långt ifrån enbart tränarens fel. Sir Matt Busby hade vänt sig i graven...
