Indiana Moyes och jakten på den försvunne mittfältaren
Juan Mata har nyligen plockats in, men är Manchester Uniteds stora och eviga problem löst?
Låt oss först och främst konstatera ett par saker: denna potentiella mittfältare är inte "försvunnen" utan snarare har han, av oförklarliga skäl, inte inhandlats. För det andra, följande text är inte en önskelista eller en "anti-muppet gone muppet". Förhoppningsvis känner samtliga till min obotliga avsky för Silly Season vid det här laget. För det tredje, och detta förklarar det ni kommer få läsa nedanför och varför jag valt att skriva om det, värvningen av Juan Mata är en lösning på ett högst befintligt problem, men inte på något sätt LÖSNINGEN på PROBLEMET. Här måste vi urskilja det ena från det andra. Manchester Uniteds nuvarande situation och förlust av Sir Alex Ferguson som tränare har resulterat i, på gott och ont, en mängd obesvarade frågor och dessa rör främst det centrala mittfältets förfall och de konsekvenser som sedermera uppstått.
Förra veckan presenterades Juan Mata som en Manchester United-spelare och reaktionerna var extremt positiva. En profil av hög klass som säkerligen kommer sätta sin prägel på detta lag och erbjuda nya dimensioner, snarare än att bidra till det statiska och ofta oinspirerade spel ligamästarna visat upp som huvudnumret i en inte allt för smickrande repertoar, numera. Men värvningen av spanjoren är, de många fördelarna till trots, inte på något sätt ett medel mot det ytterst svaga mittfält som utgör kärnan i Manchester United. Juan Matas val av tröjfärg är inte fundamentalt för detta problems existerande, eller tvärtom icke-existerande. En offensiv kraft löser inte ett defensivt dilemma. Det är fotbollens grundsten - skillnaden mellan egenskaper. Därför sätts inte en anfallare in som mittback. Olika spelare i olika roller, enklare än så blir det inte. Med detta sagt är inte den här artikeln en sågning av Juan Mata-affären, långt ifrån. Jag har både hyllat honom och den värvning Ed Woodward & Co. lyckades få i hamn. Men verkligheten är att Manchester United möter vårsäsongen med det identiska, eviga och tröttsamma bekymret - ett centralt mittfält som underpresterar.
I ekonomiska termer kan vi se på klubben, eller rättare sagt laget i detta fall, som ett företag. För att maximera effektiviteten måste de svaga länkarna bytas ut och läckaget av resurser förhindras. Spelare som inte håller måttet ersätts och med hjälp av en genomgripande analys understryks problemen, därefter finner man lösningar och metoder till dessa lösningar. I Manchester Uniteds fall är tillvägagångssätten inte att punga ut x miljoner på det största namnet utan istället vända blickarna mot en långsiktig lösning som passar in i modellen. Dagens fotboll producerar varierande personligheter och om det är något bland annat Paul Pogba och Ravel Morrison lärde oss är det att fötterna blir aningen oväsentliga om inte hjärnan fungerar den med. Samtidigt är det inte ETT problem på det centrala mittfältet utan problem i plural. Allt från en modern box-to-box spelare, till presspelet till det bristande eller även obefintliga ledarskapet som vi fans ofta måste genomlida. Därför är lösningen inte simpel utan snarare väldigt, väldigt komplicerad. Likt företagen vill Manchester United stoltsera med sin effektivitet - är svaret då en spelare som behärskar samtliga egenskaper? Bedöm själva.
Samtidigt är inte värvningar det enda botemedlet. Problem skapas ofta internt och kan därför lösas på samma sätt. Det finns trots allt ett tydligt mönster från dess att Roy Keane tackade för sig. De ledaregenskaper han packade ner i väskan blev väldigt kostsamt för klubben. När ett lag förlitar sig så mycket på en persons drivkraft kan det enkelt hamna i trubbel när denna person inte längre finns kvar. Men klubben föll inte i någon form av dvala utan repade sig hyfsat med ett starkt centralt mittfält som ledde vägen till en trio av ligatitlar och europeisk succé år 2008. De namn Sir Alex kunde ställa upp på den tiden var långt ifrån mediokra. Paul Scholes var Paul Scholes, Owen Hargreaves stod för lysande insatser och Michael Carrick var möjligtvis inte den självklara stjärnan vi ser idag men högst kompetent i sin roll. Bläddra framåt till skrivande stund och situationen ter sig väldigt annorlunda. Men tillbaka till sakfrågan som var att problemen möjligtvis skulle kunna lösas internt. Ja, det blir svårt att skola om en aktiv spelare till box-to-box, den färdigheten tenderar att ha utvecklats i junioråren. Kontentan är således att spelartypen uteblir, men kan mittfältet åtminstone förstärkas genom en rad handlingar som resulterar i både fysiska och mentala förändringar? Skulle en kaptensbindel runt, låt säga, Darren Fletchers arm innebära att dolda ledaregenskaper tvingas fram och belyses? Ska Manchester United använda sig av tre centrala mittfältare för att få ett numerärt övertag? Frågorna är många och svaren likaså, och man skulle bli galen av att fundera ut bästa möjliga lösning för samtliga parter, ovetandes om framtida händelser och utfall.
Men likväl är ett centralt mittfält den mest essentiella lagdelen och även om minsta lilla fel uppstår, en repa eller lös skruv, kommer maskineriet hacka eller stanna av med samma förödande resultat. Igår bevittnade vi hur Manchester City, återigen, körde över Tottenham och trots att spelare som Kun Aguero, Alvaro Negredo, David Silva och Jesus Navas ska hyllas är de inte anledningen till den blå grannens mäktiga segersvit och numera position som tabelletta. Vad Yaya Toure och Fernandinho systematiskt gör är att de bit för bit äter upp sin motståndare tills endast ben återstår - ett stinkande kadaver. Manchester Uniteds mannar behärskade denna teknik under en annan era men har sedan dess haft svårigheter att kontrollera och diktera matchbilder, som vi så elegant såg ett bortalag göra mot självaste Spurs på White Hart Lane. Ett skolboksexempel på hur man tar sig an en match och med tålamod, ett starkt presspel och en distinkt slutprodukt plockar tre poäng även mot toppkonkurrenterna och utan att förta sig.
Med ligaguldet, låt oss vara ärliga, kört, återstår en chans att knipa fjärdeplatsen och kanske uträtta något i Champions League. Även om det säkerligen inte kommer bli en vinst i den senare turneringen kan Manchester United åka ur med stil, något man misslyckades med hösten 2011. Ännu existerar möjligheten att sända signaler till Europas skickligaste klubbar. Samtidigt är inte Champions League en prioritering för ett lag som har det så tufft inhemskt, eller för den delen inte ens när man promenerade hem titeln ifjol. Slaget om fjärdeplatsen blir mäktig och i nuläget har Liverpool deklarerat sig favorit att nå sitt mål, som de numera delar med Manchester United. För att rubba sin värsta rival krävs förbättringar och Juan Mata är ett hyfsat steg i rätt riktning. Om detta räcker återstår att se, men ska Manchester United hitta tillbaka till toppstrider, cupfinaler och titelceremonier MÅSTE problemet på det centrala mittfältet lösas och det snart.
Som jag varit inne på finns många frågor och många svar. Vilket som är bäst får ni själva avgöra. Men tidpunkten är nådd för en förändring, och sanningen är att om David Moyes ska uträtta saker och ting fortsättningsvis behöver han ett pålitligt centralt mittfält. Annars är det väl lite som att gå till tandläkaren för en tumör.
