Stand by…
För ett år sedan säkrade Manchester United sin 20e ligatitel. Idag står klubben utan permanent tränare och laget kommer inom ett par veckors tid att notera sin sämsta ligaposition i mannaminne. Var är klubben på väg, och vem ska vi egentligen hålla fast vid?
Den 22a april 2013 säkrade Manchester United sin tjugonde titel; en titel vilken skulle visa sig bli den sista under Sir Alex Fergusons styre. Snart därefter meddelade den gamle att hans tid var till ända. Han var nöjd – eller ja, så nöjd han kunde bli – och han kände att all världens stränder och lyxhotell redan hade väntat på honom allt för länge. Det var dags att ta ut en välförtjänt och ändlös semester. Vad som var än viktigare då han valde att stämpla ut, det var att han trodde att klubbens framtid var i säkra händer; i David Moyes händer. Den 9e maj offentliggjordes tronarvingen och tre dagar senare – efter Fergusons sista hemmamatch mot Swansea – uppmanade han sina undersåtar att respektera arvsföljden. Inför Old Trafford och hela världens TV-kameror basunerade skotten ut följande enkla, men ack så kraftfulla, budskap.
I'd like to remind you that when we had bad times here, the club stood by me. The board stood by me, the staff stood by me and the players stood by me. Your job now is to stand by your new manager.
Igår hade det gått exakt ett år sedan Sir Alex säkrade sin sista ligatitel, inte ens ett år har gått sedan han uttalade de där bevingade orden. De dåliga tiderna har kommit, de dåliga tiderna har jämnat det gamla Manchester United med marken och de dåliga tiderna har nu skördat sitt första offer. Igår, den 22a april 2014, föll vår nye manager. David Moyes är borta, puts väck, och han har numer reducerats till att vara en parentes i Manchester Uniteds historieskrivning. Det enda ”The Chosen One” kommer att bli ihågkommen för är att han lyckades att sänka de regerande ligamästarna till botten på rekordtid.
Vem ska egentligen hängas? David Moyes; tronarvingen som inte höll måttet? Styrelsen; som knivhögg sin manager i ryggen? Fansen; som – i mångt och mycket – gav upp hoppet om sin nye regent? Eller; är det Sir Alex som bär skulden? Det var ju trots allt han som ställde de orimliga kraven. Jag menar att det inte är så enkelt. Ingen enskild individ ska behöva möta galgen. Vad som däremot behövs, det är ett kollektivt uppvaknande.
Vi, supportrar, har levt i en drömvärld de senaste tjugo åren. Vi har levt i en drömvärld där vi har fått allt på beställning, där titlar har kammats hem på löpande band och där inget år egentligen har varit det andra särskilt olikt. Titlar har förvisso inte tagits alla år, och spelare har kommit och gått, men Sir Alex har för den sakens skull alltid bestått. När envisheten nådde vägs ände och då Gaffern valde att lämna in insåg de flesta av oss att en era var förbi, att säsongen 2013/14 skulle markera starten för en ny – och en oviss – tidsålder. Vi var inställda på att titlarna eventuellt skulle utebli, vi var inställda på att det skulle bli tufft. Men – vi var inte inställda på exakt hur jävligt det skulle bli att ta sig igenom stålbadet, och vi var inte heller införstådda med vad ett sådant stålbad skulle kunna föra med sig. Det har vi blivit varse vid det här laget.
Under stålbadet presterade laget de sämsta resultaten i mannaminne, de undermåliga resultaten i sin tur har nu alltså lett till att United har kickat sin första manager sedan Thatchers dagar. Senast en manager fick foten från Manchester United var 1986, då Ron Atkinson föll offer för giljotinen. Det är alltså 28 år sedan. 28 år! Det är såklart att det rör upp känslor, det är givet att det är uppseendeväckande att en klubb som Manchester United – vars självbild i mångt och mycket bygger på en idé om långsiktighet – sparkar sin manager efter mindre än ett år vid rodret. Är då allt förlorat? Har klubben gett upp allt vad den står för? Nej, det vore historielöst att påstå en sådan sak. Det kommer alltid att vara en – nästintill – omöjlig uppgift att ersätta en ikonisk manager. David Moyes behöver inte känna sig ensam. Fråga Wilf McGuinness. Fråga Frank O’Farrell. Jag menar inte att situationen idag, där Ferguson har lämnat ett tomrum efter sig, exakt återspeglar den situation som uppstod då Busby lämnade in; men nog fan är det relevant att jämföra de båda epokerna. Manchester United har inte alltid lyckats med sina managerbyten.
Därtill går det inte att undgå att nämna den förändring som fotbollen genomgått under Sir Alex regenttid, då fotbollens själva grundvalar har skakats om. Pengarna har rasat in i klubbarna sedan formatet Premier League såg dagens ljus, sporten har sedan dess nått en nivå av kommersialisering utan dess like. Fotbollen är nu, mer än någonsin, en resultatbaserad idrott. Det är på gott och ont, givetvis. Den här förändringen har inte gått varken oss supportrar eller klubben förbi, tvärtom har vi kapitaliserat på utvecklingen till fullo. Däremot har United på sätt och vis lyckats undvika förändringens biverkningar. Tack vare att Sir Alex tidigare alltid har funnits där, och tack vare att klubbens arbete har präglats av skottens bergfasta värderingar, har det funnits en känsla av att Manchester United inte lyder under den konventionella fotbollens regler. Manchester United har varit en klubb av sitt eget slag – en klubb som satsar långsiktigt, en klubb som inte sparkar managers. När vi nu vaknar upp till en verklighet där Sir Alex Fergusons efterträdare har fått kicken måste vi inse två saker; för det första så är det inte världens undergång, det har hänt förr. För det andra måste vi acceptera att Manchester United, till viss del, hädanefter kommer att bete sig som ”de andra”.
Sir Alex ljög måhända inte när han predikade om att vi skulle ha tålamod, men nog var det en sanning med en viss modifikation. Den gamle förstod lika väl som någon annan att hans arvinge inte skulle vara ”untouchable”, han visste mycket väl att klubbledningen inte skulle låta flaggskeppet kapsejsa utan att först försöka byta kapten. Jag säger inte att det var rätt att ge David Moyes foten, jag säger inte heller att det var fel; jag försöker bara slå fast – för min egen skull - att Manchester United nuförtiden spelar efter ungefär samma normativa regelbok som övriga topplag. Med två kickade managers på de senaste 28 åren har vi förvisso en lång väg att vandra innan vi når upp till giganterna i sammanhanget – det ska vi tacka gudarna för – men vi måste samtidigt inse att vi inte längre kan leva efter tidigare praxis. Tiden när en misslyckad manager fick tre år, eller mer, på sig att få ordning på saker och ting till rätta är dessvärre förbi.
I en ideal (fotbolls)värld hade David Moyes fått den tid han behövde, men det rådande tidevarvet är inte skonsamt nog. Vi kan tycka vad vi vill om den saken, det är som det är. Vi stödjer en fotbollsindustri som för många av oss framstår som osympatisk, problemet för oss United-supportrar är att den moderna fotbollens osympatiska sida inte tidigare har rört oss nämnvärt. Nu har den det. Nu måste vi vakna upp. Vi kommer att vakna upp till en dyster verklighet, Manchester United post-Sir Alex är uppenbarligen sig inte längre likt. Så – vad händer nu? Är det här starten på en tränarkarusell utan dess like? Nej, jag tror inte det. Jag tror att klubbledningen är införstådda med värdet och vinningen av att bevara klubbens historiska arv, jag tror att klubbledningen vet bättre än att devalvera innebörden av föreningens kultur fullständigt.
Den korta Moyes-eran blev, med facit i hand, ett stort misslyckande och en skugga kommer onekligen att falla över skottens tid i Manchester United. Moyes gjorde vad han kunde och mer därtill, och han hade säkerligen gått genom eld och vatten för att vända på det. De flesta är säkerligen medvetna om att han är långt ifrån den ende som är förtjänt av att bära hundhuvudet, men vem som bär skulden för det som har hänt kan vi dividera om i oändlighet. Det som är viktigt i nuläget är att klubben rannsakar sig själva; att de ser till att misstaget inte upprepas, att undvika att det blir en dålig vana. Orden ”Stand by your new manager” var uppenbarligen inte mycket värda i just det här fallet, men ett snedsteg får en ta då och då – även Manchester United. Så länge vi inte närmar oss lillebrors filosofi – ”Stand by me, nobody knows the way it's gonna be” – där snabba förändringar och kortsiktiga vinningar är centrala kan jag sova gott om natten. Den filosofin leder inte till 20 ligatitlar - långsiktighet räcker till 20 ligatitlar...
Vem ska egentligen hängas? David Moyes; tronarvingen som inte höll måttet? Styrelsen; som knivhögg sin manager i ryggen? Fansen; som – i mångt och mycket – gav upp hoppet om sin nye regent? Eller; är det Sir Alex som bär skulden? Det var ju trots allt han som ställde de orimliga kraven. Jag menar att det inte är så enkelt. Ingen enskild individ ska behöva möta galgen. Vad som däremot behövs, det är ett kollektivt uppvaknande.
Vi, supportrar, har levt i en drömvärld de senaste tjugo åren. Vi har levt i en drömvärld där vi har fått allt på beställning, där titlar har kammats hem på löpande band och där inget år egentligen har varit det andra särskilt olikt. Titlar har förvisso inte tagits alla år, och spelare har kommit och gått, men Sir Alex har för den sakens skull alltid bestått. När envisheten nådde vägs ände och då Gaffern valde att lämna in insåg de flesta av oss att en era var förbi, att säsongen 2013/14 skulle markera starten för en ny – och en oviss – tidsålder. Vi var inställda på att titlarna eventuellt skulle utebli, vi var inställda på att det skulle bli tufft. Men – vi var inte inställda på exakt hur jävligt det skulle bli att ta sig igenom stålbadet, och vi var inte heller införstådda med vad ett sådant stålbad skulle kunna föra med sig. Det har vi blivit varse vid det här laget.
Under stålbadet presterade laget de sämsta resultaten i mannaminne, de undermåliga resultaten i sin tur har nu alltså lett till att United har kickat sin första manager sedan Thatchers dagar. Senast en manager fick foten från Manchester United var 1986, då Ron Atkinson föll offer för giljotinen. Det är alltså 28 år sedan. 28 år! Det är såklart att det rör upp känslor, det är givet att det är uppseendeväckande att en klubb som Manchester United – vars självbild i mångt och mycket bygger på en idé om långsiktighet – sparkar sin manager efter mindre än ett år vid rodret. Är då allt förlorat? Har klubben gett upp allt vad den står för? Nej, det vore historielöst att påstå en sådan sak. Det kommer alltid att vara en – nästintill – omöjlig uppgift att ersätta en ikonisk manager. David Moyes behöver inte känna sig ensam. Fråga Wilf McGuinness. Fråga Frank O’Farrell. Jag menar inte att situationen idag, där Ferguson har lämnat ett tomrum efter sig, exakt återspeglar den situation som uppstod då Busby lämnade in; men nog fan är det relevant att jämföra de båda epokerna. Manchester United har inte alltid lyckats med sina managerbyten.
Därtill går det inte att undgå att nämna den förändring som fotbollen genomgått under Sir Alex regenttid, då fotbollens själva grundvalar har skakats om. Pengarna har rasat in i klubbarna sedan formatet Premier League såg dagens ljus, sporten har sedan dess nått en nivå av kommersialisering utan dess like. Fotbollen är nu, mer än någonsin, en resultatbaserad idrott. Det är på gott och ont, givetvis. Den här förändringen har inte gått varken oss supportrar eller klubben förbi, tvärtom har vi kapitaliserat på utvecklingen till fullo. Däremot har United på sätt och vis lyckats undvika förändringens biverkningar. Tack vare att Sir Alex tidigare alltid har funnits där, och tack vare att klubbens arbete har präglats av skottens bergfasta värderingar, har det funnits en känsla av att Manchester United inte lyder under den konventionella fotbollens regler. Manchester United har varit en klubb av sitt eget slag – en klubb som satsar långsiktigt, en klubb som inte sparkar managers. När vi nu vaknar upp till en verklighet där Sir Alex Fergusons efterträdare har fått kicken måste vi inse två saker; för det första så är det inte världens undergång, det har hänt förr. För det andra måste vi acceptera att Manchester United, till viss del, hädanefter kommer att bete sig som ”de andra”.
Sir Alex ljög måhända inte när han predikade om att vi skulle ha tålamod, men nog var det en sanning med en viss modifikation. Den gamle förstod lika väl som någon annan att hans arvinge inte skulle vara ”untouchable”, han visste mycket väl att klubbledningen inte skulle låta flaggskeppet kapsejsa utan att först försöka byta kapten. Jag säger inte att det var rätt att ge David Moyes foten, jag säger inte heller att det var fel; jag försöker bara slå fast – för min egen skull - att Manchester United nuförtiden spelar efter ungefär samma normativa regelbok som övriga topplag. Med två kickade managers på de senaste 28 åren har vi förvisso en lång väg att vandra innan vi når upp till giganterna i sammanhanget – det ska vi tacka gudarna för – men vi måste samtidigt inse att vi inte längre kan leva efter tidigare praxis. Tiden när en misslyckad manager fick tre år, eller mer, på sig att få ordning på saker och ting till rätta är dessvärre förbi.
I en ideal (fotbolls)värld hade David Moyes fått den tid han behövde, men det rådande tidevarvet är inte skonsamt nog. Vi kan tycka vad vi vill om den saken, det är som det är. Vi stödjer en fotbollsindustri som för många av oss framstår som osympatisk, problemet för oss United-supportrar är att den moderna fotbollens osympatiska sida inte tidigare har rört oss nämnvärt. Nu har den det. Nu måste vi vakna upp. Vi kommer att vakna upp till en dyster verklighet, Manchester United post-Sir Alex är uppenbarligen sig inte längre likt. Så – vad händer nu? Är det här starten på en tränarkarusell utan dess like? Nej, jag tror inte det. Jag tror att klubbledningen är införstådda med värdet och vinningen av att bevara klubbens historiska arv, jag tror att klubbledningen vet bättre än att devalvera innebörden av föreningens kultur fullständigt.
Den korta Moyes-eran blev, med facit i hand, ett stort misslyckande och en skugga kommer onekligen att falla över skottens tid i Manchester United. Moyes gjorde vad han kunde och mer därtill, och han hade säkerligen gått genom eld och vatten för att vända på det. De flesta är säkerligen medvetna om att han är långt ifrån den ende som är förtjänt av att bära hundhuvudet, men vem som bär skulden för det som har hänt kan vi dividera om i oändlighet. Det som är viktigt i nuläget är att klubben rannsakar sig själva; att de ser till att misstaget inte upprepas, att undvika att det blir en dålig vana. Orden ”Stand by your new manager” var uppenbarligen inte mycket värda i just det här fallet, men ett snedsteg får en ta då och då – även Manchester United. Så länge vi inte närmar oss lillebrors filosofi – ”Stand by me, nobody knows the way it's gonna be” – där snabba förändringar och kortsiktiga vinningar är centrala kan jag sova gott om natten. Den filosofin leder inte till 20 ligatitlar - långsiktighet räcker till 20 ligatitlar...
Björn Hallberg@bjooorsa2014-04-23 11:30:00
