The Empire Strikes Backwards

The Empire Strikes Backwards

Jay Rodriguez gör debut, Martin Keown är jättearg och Andros Townsend ska bli känd i hela världen. England feberyrar och famlar efter något greppbart. "Världens bästa liga" sätter sina spår och lyfter ett mycket djupare problem till ytan. Men vem bär egentligen skulden?

"England may have qualified for the World Cup but the game in this country is in a mess."
 
Så inleder Daily Mail och Martin Keown sitt "blueprint" för vad som måste hända med engelsk fotboll. Drastiska slutsatser och fotboll tycks höra ihop, speciellt i England. Men vad är det egentligen som är så problematiskt söder om Skottland och öster om Wales?
 
Martin Keowns resonemang följer på ett av många liknande. Gareth Southgate, Greg Dyke, Rio Ferdinand, Steven Gerrard, Jamie Carragher, Matthew Le Tissier och Danny Mills av alla människor - samtliga har givit uttryck för nästan exakt samma förklaring. Englands talangbank kvävs av globala influenser. Billiga importer förstör odlingsfälten i en stolt fotbollsnation.
 
"Let's not be fooled into thinking we're not producing players that would grace most teams across the world. The England line-ups in any major tournament in the past 20 years have been strong. It's a difficult balance to strike, but I want our top players surrounded by top foreign talent... but not pushed out by mediocre imports." 
Martin Keown
 
Kort efter att Keown och Daily Mails teorier publicerats föll England mot Chile med 2-0, ett landslag på frammarsch med Arturo Vidal och Alexis Sanchez i spetsen - spelare som är betydande i några av Europas och världens bästa lag. Ändå tyder förlusten enligt breda engelska medier på att farhågorna besannas. Efter en "gyllene generation" med Steven Gerrard, Frank Lampard, Wayne Rooney, Rio Ferdinand och John Terry är bränslet på väg att ta slut i engelsk fotboll.
 
Alla är landslagsmän
 
Naturligtvis är reaktionen överdriven. Men scenförändringen finns där för alla att se. För ungefär ett år sedan skrev jag om Wallsend Boys Club - en pytteliten förening i Newcastle som odlat ett oproportionerligt stort antal engelska landslagsspelare, ligavinnare och Europeiska mästare. Fraser Forster sållade sig till skaran när han ställde sig mellan stolparna på Wembley. Ännu ett stolt ögonblick för Wallsend. I våras var man nära att kunna räkna hem även Steven Taylor. Men det borde inte förvåna någon. De flesta engelsmän är där och snuddar. Även Josh Shaat på Manchester United-redaktionen vidrörde problematiken som började uppenbara sig för Roy Hodgson. Idag har den tagit överhanden och dikterar hela debatten om var England är på väg.



När Hodgson valde att ge landslagsdebuter till Jay Rodriguez, Fraser Forster och Adam Lallana var det ytterligare ett tecken på att det nuvarande utbudet på öarna är minst sagt svårbedömt. På 22 landskamper har Hodgson vänt sig till 50 olika spelare. Vid varje uttagning tvingas han famla efter nya verktyg. Vi ser en situation som vuxit fram under ett antal år. Det finns inte längre någon tydlig elit. Det finns en grå massa av engelska spelare som spelar i Premier League. Det blir svårare och svårare att sålla agnarna från vetet. Jake Livermore från Martin Kelly. Jonjo Shelvey från Tom Huddlestone. Ryan Shawcross från Carl Jenkinson. Alex McCarthy från Jack Butland.
 
Medierna gör vad de kan. I desperation turas spelare om att lyftas till något de inte är (än). Raheem Sterling, Wilfried Zaha, Andros Townsend - till och med Adnan Januzaj har fått symbolisera en ljusare framtid under den fruktlösa jakten på en frälsare. Men verkligheten ser annorlunda ut. Danny Welbeck gjorde två mål på 40 matcher ifjol och sitter hur säkert som helst i nästa års VM-trupp. Andros Townsend har träffat mål med 15 av sina 45 skott den här säsongen. Zaha har inte spelat i Premier League. Ross Barkley behandlades som Harry Potter efter ett drömmål borta mot Norwich.

Förra våren var man så svultna på sensationer att Gareth Bale blev Englands sak. "Keep Bale in Blighty" tar för alltid plats som ett av de gällaste engelska ropen på hjälp som ekat ut över den europeiska fotbollen. 


Bale - varken engelsman eller kvar i Blighty.

Let's not be fooled
 
Varför jagar man så febrilt efter en frälsare? Talangen finns ju där, säger Martin Keown. Hans kollega Alan Shearer - en man jag av vissa orsaker hyser oerhörd respekt för - hävdar i Match of the Day att Andros Townsend numera "är ett namn som är känt över hela världen och alltid kommer att ha tre man på sig". Alan Shearer och Martin Keown är återigen karaktäristiska i sin retorik. Vi bjuds en snedvriden bild av fotbollsnationen England, engelska spelares förmåga och gläntar på dörren till problemets rot.
 
Många av världens bästa spelare är samlade i Premier League. Andelen engelsmän är fördelade därefter. En, för England, smärtsam men sanningsenlig utveckling. I takt med att Premier League har blivit mer högkvalitativ har andelen britter på arenorna runt om i landet minskat. Den första reaktionen verkar vara att skrika "too many foreigners" och begära större inkvotering av fler inhemska produkter. Men orsaken till den grå massan som Roy förtvivlat ruskar om och letar i, är inte bara att utländska importer konkurrerar ut talangfulla engelsmän.
 
Engelsmännen och i synnerhet Sky älskar att prata om "världens bästa liga". De älskar också att bedröva sig över hur frånkopplad den genomsnittlige supportern är idag. Det engelska fotbollsetablissemanget har undergått en total ombyggnation under 20 år. Det positiva, som tog överhanden till en början, får stå till sidan i allt större utsträckning. Det är fler och fler som pratar om att det var roligare att stå och titta på Terry Butcher än att sitta och titta på Stevan Jovetic.
 
Det problem som Keown, Dyke, Ferdinand med flera pratar om är, i min mening, rotat i varumärket Premier League. Det har förflyttat den engelska fotbollen. Från en nationellt förankrad institution med fotbollsfokus till en plattform för varumärken och förmögenheter som ska spenderas. Klubbarna, deras ägare och ligan i sig drivs av intäkter. Det liknar mer och mer varumärkesarbetet som gjort den amerikanska sportscenen till den mångmiljardindustri den är idag. Drömmar har paketerats av sponsorer, oligarker och TV-avtal. Det finns inget utrymme för gräsrotsprojekt. Kommersens revolution har tagit makten från fansen, mer i England än någon annanstans. När fotbollssupportern dessutom inte längre kan identifiera sig med huvudrollsinnehavarna på gräsmattan drabbas hela den engelska fotbollen av en identitetskris.


Jay Rodriguez gör debut mot Chilé

En underliggande skepsis och ångestfylld agenda präglar därför idag stora delar av det engelska supporterskapet. Det är synligt i media, det är synligt på läktarna. Vi såg senast förra helgen hur en numera ytterst välskött klubb som Liverpool, hade supportrar som deklarerade för Ian Ayre att man är fans, inte kunder
 
Men med supportrarnas härdade band till spelarna, med det engelska mediedrevets förklaringsmodeller och förbundskaptenens klagosånger glöms en av de mest betydande byggstenarna bort totalt. Det är inte förvånande om man sätter frågan i ett större sammanhang. Samtidigt kan det mycket väl vara nyckeln till att få fart på den inhemska utvecklingen igen. Vad har hänt med engelska tränare?
 
Gammal är äldst
 
Premier League markerar en tydlig trend. Ingen engelsk tränare har vunnit Premier League. Ingen engelsk tränare har vunnit en europeisk titel sedan Premier League bildades. Harry Redknapp och Joe Royle är de enda som vunnit FA-Cupen sedan samma år. När det engelska U21-landslaget valde att skiljas från Stuart Pearce lyftes debatten för första gången på allvar. Är det inte dags att låta en tränare som är på väg upp göra jobbet med landets mest lovande spelare?
 
Men efter Peter Taylor och Stuart Pearce kom alltså Gareth Southgate till undsättning. Gemensamt för de tre herrarna är att de misslyckats mer eller mindre fatalt på högsta nivå. De har inte varit med om att utveckla den engelska fotbollen, de har inte företrätt något nytänk eller innovativt och de har samtliga retirerat till en plats där pressen är betydligt mindre. Samtidigt stirrar en handfull tränare längre ned i divisionerna efter möjligheter att slå sig uppåt. Spontant dyker ett namn som Eddie Howe upp. Han har gjort underverk för Bournemouth. Han är en oprövad 34-åring som visar mod men inte är formad av samma idéer som Harry Redknapp, Alan Pardew, Sam Allardyce eller Steve Bruce. Han är däremot fostrad i ett fotbollsklimat med globala influenser som spritt sig genom ligasystemet. Han är den typ av tränare som behöver utbilda nästa generations fotbollsspelare.


Southgate i sin nya roll - fyra år efter att han flyttats ned och sparkats från Middlesbrough.

Samtidigt börjar fler och fler viska om problemen med den engelska ungdomsfotbollen. Storvuxna anfallare och backar kör över sitt motstånd i de tidiga tonåren, men hamnar i seniorfotbollen utan duglig teknik, spelförståelse eller förnuft. Skogshuggarspelarna blir färre och färre i den europeiska toppfotbollen – men fortsätter att vinna mark i engelska ungdomslag.
 
Åter till tränarfrågan. Hur kommer det sig att England klamrar sig fast vi namn och landskampsantal, medan resten av Europa vänder sig till fler och fler unga tränare med idéer som utmanar gamla sanningar? Det är så man alltid har gjort. Jag blickar återigen mot Martin Keown och hans strategiska roadmap. Han i sin tur blickar bakåt. Inte bara beslutsfattare gör det, utan även opinionsbildare.
 
"Once we are at a tournament, more can be done. Let's help players feel comfortable. Glenn Hoddle made sure there was plenty for the players to do at the 1998 World Cup and that is important. Hoddle should be given the job of England's tournament director, ensuring the players have the perfect environment in which to succeed."
Martin Keown
 
Britons never, never, never shall be slaves
 
Glenn Hoddle ska alltså in i någon kapacitet. Varför? Spelarna hade "mycket att göra under VM 1998". Om vi väljer att hoppas på att Keown smugit in en gnutta ironi i sin ambitiösa plan - vad säger han då om nästa generation tränare?
 
“There are four English managers in the Premier League and we need to reach out to our best former players to increase that number. Where is the next English England manager going to come from? And the one after that?  We have good coaches but we need to add the creme de la creme. When our top players finish, very few of them go into coaching. Wouldn't we benefit from former internationals such as the recently retired Michael Owen, Sol Campbell and Jamie Carragher being involved with the national team one day?”
Martin Keown


Glenn Hoddle - jättebra på att anordna aktiviteter för 15 år sedan.


England är på många sätt ett väldigt konservativt land. Det genomsyrar samhället på flera sätt. Från House of Lords till jämställdhetsideal till oförmågan att förändra tränarrollen.
 
Vi erövrade hela världen.
Vi har alltid vetat bäst.
Vi gör som vi alltid har gjort.
 
En sak är viktig att komma ihåg. När vi pratar om England pratar vi om en ledsagare som spelat en central roll under den europeiska civilisationens framväxt. Men vi pratar också om en ögrupp som på många sätt lever i en bubbla. Den större, samhälleliga och politiska debatten om Englands roll i världen 2013 hör hemma på en annan plats än den här. Men i korta ordalag vill jag hävda att England lever kvar i tron om att man betyder väldigt mycket för världen och vet bäst på väldigt många plan. Det präglar även den fotbollsmässiga utvecklingen och det är på väg att förvärra en identitetskris som redan är påtaglig. För att landslaget ska utvecklas och vinna folket och medias förtroende på nytt behövs en yngre generation spelare som skolas in i en fotboll med kontinentala influenser.
 
Den engelska fotbollen har till synes hamnat i en skarv. En skarv där de bestämmande krafterna och mest framstående opinionsbildarna liksom fotbollsskolan är sprungen ur ett Premier League, en Football League och en engelsk fotbollsmiljö som inte finns längre. Därför krävs det att klubbfotbollen, FA och media börjar titta var man kör istället för att oroligt stirra i backspegeln.
 
Daily Mail har i viss mån rätt. Det är en "mess". Men hela landet ser ut att ställa en feldiagnos. Just nu behandlar man en lunginflammation som en förkylning. Imperiet måste släppa sargen och växa med tiden.

En tid där man skapar möjligheter för tränare som producerats av sin samtid.

Inte anställer Glenn Hoddle och tvångsangolfierar Adnan Januzaj.

Noa BachnerTwitter: @noabachner2013-11-19 19:00:00
Author

Fler artiklar om England