The Warm Up
Det sägs att det har spelats hälften av alla omgångar av årets Premier League. Tja, det må vara sant om man vill följa kalenderbitarnas världsbild. Själv är jag mer inne på att vi precis har börjat.
Inför den där efterlängtade och bortkastade avsparken mot Swansea i mitten av augusti hade van Gaal sagt att han ville ha tre månader på sig att bli bedömd. Det är lätt att förstå honom när han senare ville revidera tidsaspekten på hans betyg. Det var egentligen ingenting förutom Di Maria som imponerade under ligaspelets första tre matcher. Och då var det inte så att Angél ställdes mot Zabaleta, Terry eller för all del Ryan Taylor. Motståndet hade bestått av Swansea, Sunderland och Burnley. Och just det, han lyckades rasa ut ur Ligacupen mot MK Dons också. Med Jonny Evans som ras-organisatör.
Men det är väl vad det är med säsongsstarter och kanske var den där mardrömsöppningen precis vad den karismatiske och något obehagliga holländaren behövde. Inte för att han på något kommit ner på jorden, inte alls. Men känslan är ändå att han lärde sig hur media, domare och motståndartränare fungerar på de brittiska öarna. Fotboll är trots allt inte alltid bara fotboll.
Och visst, resultaten har knackat även efter QPR, inte minst Leicester i omgången efter, men helheten går ändå åt rätt håll. Först ville man gärna peka på Michael Carrick och säga att han var anledningen. Sedan tyckte man att det var läge att ge De Gea allt beröm för att Manchester United börjat se ut lite mer som det Manchester United vi lärt känna de senaste åren. Nu gapar man från flera håll om att det är Wayne Rooneys ”nya” roll på mitten som gör att United inte har förlorat på nio matcher. Men jag tycker att ovan uppräkning kombinerat med insatser från Fellaini, van Persie och på slutet även Falcao gör att tuppkammen kan putsas upp på lagets äldsta holländare.
Louise van Gaal må ha behövt mer än tre månader för att lyckas vända på Manchester Uniteds neråtlutande formkurva från förra säsongen. Men klart är att den dryga miljarden i investeringar kombinerat med en annan sorts ledarskap gjort att hoppet återvänt till Sir Matt Busby Way. Under hans tid har United haft knappa 50 skador vilket är rena, rama Arsenal-klass. Det har inte varit några dussinlirare heller och de flesta har kommit vid tillfällen när respektive spelare precis börjat komma igång. Luke Shaw gick från att vara överviktig, till att komma i form och för att sedan bli skadad. Daley Blind gick från att vara lite vilsen, till att hitta rätt och för att sedan bli skadad. Marcos Rojo förstod inte vad någon sa, insåg att det gick att tackla sig i rätt position i England, tills han också blev skadad och var borta. Lägg därtill att så väl Rooney, Falcao och Di Maria varit borta under längre perioder så kan man se på truppens insats i ett annat ljus.
Just skadorna har varit ett återkommande ämne när man pratat om Manchester United i år. Det är inte bara märkligt, det är rent utav inkompetent att det kommer på bred front först i år. De senaste tre åren har vi haft jämförelsevis lika många skador som den klubben som ständigt skyllt på dem; Arsenal. Van Gaal lär har förändrat träningsupplägget ordentligt och att det skulle komma skador som följd är ingen direkt skräll. Däremot är det fascinerande och skrämmande att de fortsätter att komma. Där ligger den största nyckeln till att den här säsongen ska sluta med betyget godkänt.
Den andra nyckeln sitter van Gaal på mer direkt. Holländaren har tidigare jämfört fotbollsspelare med de elever han undervisat som gymnastiklärare. Han menar på att det handlar om att fokusera på prestationen samtidigt som det är viktigt att spelarna/eleverna även utbildas på vägen. Sett till de senare omgångarna av säsongen är det tydligt att just utbildningen börjar fästa sig i de överbetalda fotbollshjärnorna. Det som från början såg ut att vara ett idiotiskt experiment, 3-backslinjen, har börjat ta form. Men det viktigaste i den processen är att faktiskt se vem som gjort vad och ”Paddy” McNair är kanske den som gjort mest sett till hans förväntningar.
McNair är född 1995, ja det är samma år som Nile City sändes på SVT, men har gjort 7 matcher för Manchester United. Som mittback. Detta har han fått göra samma år som Uniteds två bästa mittbackar senaste tio åren har lämnat, Phil Jones varit Phil Jones (skadad) och Smalling varit ordinarie. Det är omöjligt att avgöra än så länge så klart, mycket ser än väldigt valpigt ut. Men är det någon jag hoppas kommer att få en lång karriär på Old Trafford så är det McNair. Det vore han värd enbart av denna höst.
Det finns så klart fler spelare som ska plussas. Ashley Young är en, Antonio Valencias defensiv en annan och Juan Matas sista två matcher inte minst. Men det är ändå av allra största vikt att rätt personer och grupp ”creddas” och där är van Gaal och truppen i sig det enda som betyder någonting. Det som andra vill prata om som ett misslyckande i form av stora spenderade summor på spelare som inte lyckats, Falcao, kan man också vända till något positivt. Självklart är det vad det är med Falcao, men vem trodde att Valencia och Young skulle stå för dem insatser de gjort? Att Wayne Rooney plötsligt skulle acceptera sin mittfältsroll och göra den till sin på riktigt? Att Michael Carrick skulle hitta tillbaka till formen han hade innan Moyes anlände? Glaset är hälften fullt om man så vill.
De första 19 matcherna av årets liga har varit som en enda lång uppvärmning. Någon har gått sönder, någon har fått en oväntad startplats i laget. van Gaals tre månader var övermäktigt, ingenting går att betygsätta förrän vi står där i maj. Antingen med en Champions League-plats i handen eller ett fiasko. Skillnaderna däremellan kommer vara rekordsmå.
