100 år av profiler: Harry Lundahl – Stjärncenter & sportjournalist
Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Idag om Harry Lundahl som var både skyttekung och sin tids Erik Niva.
Föreställ dig att Erik Niva kunde spela fotboll. Inte bara analysera och skriva väl om det, utan även spela, på elitnivå. Samtidigt som han tränar Malmö FF. Och är förbundskapten. Då börjar du få en bild av hur Harry Lundahl hade det 1937.
Harry Lundahl föddes i Hälsingborg, som det stavades på den tiden, 1905 och växte upp i Raus Plantering, en arbetarstadsdel nära hamnen och industriområden. Där bildade han tillsammans med sina vänner BK Drott som tolvåring. Drott kom att bli en respekterad förening och låg länge i nästhögsta divisionen, på 30-talet var de flera gånger nära att gå upp i Allsvenskan. 1991 slogs Drott ihop med andra klubbar till Helsingborgs Södra BIS.
Men Harry Lundahl kom att växa ur klubben han var både stjärncenter och ordförande i. 1927 var Lundahl 22 år när Hälsingborgs IF ville värva honom. Skulle Harry lämna Drott för storebror? Frågan lyftes på ett styrelsemöte och ordförande Lundahl lämnade möteslokalen under några minuter för att låta styrelsemedlemmarna besluta om hans framtid. De kom snart ut till sin ordförande och stjärna och sa till honom att ”det är klart att du ska gå till HIF. En sådan chans får du inte missa.”
Det var verkligen en stor chans för Lundahl. Hälsingborg var vid den här tiden en av Sveriges absoluta topplag. Sen Allsvenskans start 1924 hade Göteborgsklubbarna så långt dominerat. GAIS och Örgryte turades om att vinna serien och IFK Göteborg med Svarte-Filip var också med i toppen. Hälsingborg var den enda klubb att bryta sig in i Göteborgshegemonin i tabelltoppen Allsvenskans första år — Fyra, fyra, trea.
I HIF skulle Lundahl efterträda legendaren Otto Malm som än idag har alla tiders målrekord i klubben, 735 på 500 matcher. Landslagsmannen Albin Dahl lär ha välkomnat Harry Lundahl till HIF med följande tuffa uppmaning:
”Gör du inte ett mål per match har du inte här att göra.”
Ribban satt. Och Harry ”Studenten” Lundahl, som han kallades då till skillnad från många andra fotbollsspelare läst vidare efter folkskolan och tagit studenten, levde inte bara upp till den hårda kravbilden utan överträffade den. Under sina två första säsonger blev han tvåa i skytteligan och snittade ett mål per match. 1928 mötte HIF även Arsenal i en vänskapsmatch, Arsenal vann med 3-2 men den legendariske tränaren Herbert Chapman var så imponerad av Harry Lundahl att Lundahl bjöds över till London för provträning. Arsenal ska sen också erbjudit Lundahl ett proffskontrakt, men Harrys pappa lär ha övertalat sonen om att tillvaron som fotbollsproffs i England låter allt för osäker, bättre att stanna hemma.
1928/29 (Allsvenskan spelades höst/vår på den tiden) blev Hälsingborgs IF första lag utanför Göteborg att vinna serien. Laget vräkte in 89 mål på 22 omgångar, 31 av dem stod Harry Lundahl för. Endast Svarte-Filips 39 mål under Allsvenskans premiärsäsong överträffar den målsiffran. Kulmen nåddes i oktober när Hälsingborg vann med hela 13-1 mot IFK Eskilstuna, fortfarande den största segern någonsin i Allsvenskan. Hälsingborg försvarade seriesegern, och Lundahl skytteligasegern, 1929/30.
Hälsingborg var under dessa tidiga år av Allsvenskan den stora publikmagneten. Klubben fick smeknamnet Mjölkkossan då Hälsingborgs så gott som alltid blev utsålda inte bara hemma på Olympia utan även borta, där hemmaföreningen kunde mjölka fram pengar i vändkorsen. Den stora orsaken till att HIF drog sån publik var att laget var känt för sin underhållande offensiva fotboll.
Lundahl var center och den store målspottaren, men inte den enda, i HIF:s legendariska femmannakedja. Vänsteryttern “Knutte” Kroon hade glimrande teknik och öste också in mål, bland annat Lundahl själv klassade Kroon som Sveriges bästa vänsterytter genom tiderna. Vänsterinner var ovannämnde Albin Dahl, kravställaren, som också han gjorde mål stup i kvarten. Så även högerinnern “Lille-Gunnar” Olsson och högeryttern Charles Brommesson.
”Studenten” Lundahl hade alltså inte bara målsinne utan också så kallat läshuvud. På den här tiden gällde förstås fortfarande amatöridealet i svensk idrott. Således hade man heltidsjobb utöver fotbollen (såvida man inte blev proffs i England…). Med sin examen från Högre Allmänna Läroverket kunde Harry Lundahl söka sig till annat än fabriksgolven som många av hans lagkamrater stod på.
Han blev sportjournalist. Samtidigt som han var stjärncenter i Hälsingborgs IF skrev han för Hälsingborgsposten. Yrket gick först, vilket ledde till att Lundahl 1931 lämnade Hälsingborg för Eskilstuna, där hans familj hade rötter. Och då även HIF för det IFK han några år tidigare varit med och pulveriserat med 13-1. Detta då han fått jobb som sportchef på Eskilstunakuriren. Efter 105 matcher – och 123 mål – var Lundahls tid i Hälsingborg över, för den gången.
Med Lundahl i laget höjde sig jojolaget IFK Eskilstuna och blev femma i Allsvenskan två år i rad. Det blev sedan en nionde- och en tiondeplacering innan Lundahl slutade spela 1935. Det blev 56 mål på 70 matcher i IFK. Han spelade även bandy i Allsvenskan för Eskilstuna.
1935 flyttade 30-årige Harry Lundahl från Eskilstuna ner till Malmö, där han fått nytt jobb som sportchef på tidningen Arbetet. Spelarkarriären såg han som avslutad, men att bara skriva om sport räckte inte för Harry, han blev också tränare för Malmö BI.
Men hjärtat klappade fortfarande för Hälsingborg och legendariske HIF-ordföranden Sven ”Bill” Pettersson övertygade Lundahl att återvända 1936 för att som spelande tränare hjälpa HIF tillbaka till Allsvenskan som de utan honom halkat ur. Lundahl tog upp Hälsingborg igen och direkt till en andraplats i Allsvenskan. Han gjorde sina sista allsvenska matcher 1938.
Då var han redan sen ett år tillbaka tränare för Malmö FF, rekryterad av en då nytillträdd Eric ”Hövdingen” Persson, MFF:s långvarige och ikoniske ordförande. Samtidigt som Lundahl spelade för Hälsingborg och var sportchef på Arbetet. Och så var han sekreterare för UK, uttagningskommittén som ända fram till 1960-talet tog ut svenska landslagstruppen.
Han tränade MFF fram till 1941 och även om man inte vann något menar vissa att Lundahl är en av de viktigaste tränarna i MFF:s historia och att han la grunderna för senare framgångar på 1940-talet. Eric Persson själv ska ha lyft fram Lundahl som MFF:s kanske bäste tränare i en intervju strax före sin död 1984.
1940-41 var Harry Lundahl också tränare för landslaget. För det var ju inte nog med MFF, uttagningskommittén och Arbetet. Under sin egen spelartid gjorde han 14 landskamper, och 13 mål på dem. Han var reserv på hemmaplan under VM 1934.
Även när det gäller landslaget pekas Lundahl ut som en som lade grunden för vad som komma skulle. 1936 var han del av en ny kursledarutbildning för SvFF och blev efter det en av de som stakade ut vägen för svensk fotbolls framtid. Tolv år senare vann Sverige OS-guld i London.
1944 var Harry Lundahl inne som Hälsingborg-tränare en sista vända. Nästa år flyttade han till Göteborg för att bli sportchef på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han skrev också krönikor under signaturen Harrison med en stor läsekrets. I sina texter propagerade han ofta för sin typ av fotboll: Offensiv, underhållande. Han stannade på GHT till sin pensionering på 1960-talet.
Kombinationen av fotbollslegendar och sportjournalist gjorde att Harry Lundahl blev välkänd och respekterad på ett speciellt sätt. Hans långa yrkesliv och mångåriga krönikerande gjorde att han fortsatte vara ett stort namn inom fotbollssverige långt efter att han själv slutat spela, och hans bakgrund som centerstjärna och begåvad tränare gjorde att hans texter och analyser betroddes kanske mer än alla andras.
Totalt gjorde han 179 mål på 176 allsvenska matcher – lite bättre Albin Dahls högt ställda kravbild. Han är med det fjärde bäste målskytt någonsin i Allsvenskan. Han innehar också två svårslagna rekord: 22 st äkta hattricks och 50 raka straffar i mål – han missade aldrig i Allsvenskan.
Hans storhet bara som sportjournalist märks av att han hedrats med Harry Lundahls väg – i Göteborg, där han alltså bara verkade som journalist. Att han inte hedrats med något liknande i Helsingborg känns märkligt.
Harry Lundahl avled 2 mars 1988, 82 år gammal och är begravd på S:t Eskils kyrkogård i Eskilstuna. Det sägs att han på äldre dagar ofta besökte Nya kyrkogården i Helsingborg och la röda rosor på gamla HIF:ares gravar.
