Krönika 2012: Råsunda * 1937 - † 2012
Allmänna Idrottsklubben är inte bara en idrottsförening. AIK är någonting större än så, vars storhet står på ett par starka och till synes eviga fundament. Medlemmarna, supportrarna, AIK:arna är det mest grundläggande av dessa, men på intet sätt kan man underskatta vad klubbens hem, Råsunda, betyder för bilden av och identiteten AIK.
"Like as the waves make towards the pebbled shore, so do our minutes hasten to their end." ~ W. Shakespeare.
På lördag går startskottet för Allsvenska säsongen 2012. Ett år som handlar lika mycket om scenbyte som om fotboll.
På upptaktsträffen bedyrade både representanter för SvFF, SEF och TV (!) att det skulle finnas respekt för de supportar som inte förstör, majoriteten skall hyllas istället för att minoriteten skall belysas.
Och samtidigt som Lars-Åke Lagrell avgår så förbereder AIK sin allra sista säsong på Råsunda Fotbollsstadion. Det blir därför svårt att bara fokusera på hur det egentligen blir med anfallsspelet i år, eller om defensiven är så skakig som den stundtals sett ut.
Det går inte att ignorera: AIK lämnar sitt hem för att aldrig återvända. Denna säsong handlar lika mycket om att ta farväl som att ta guld, och det börjar sakta men säkert gå upp för de flesta hur pass slutgiltigt det är. Ödet knyter oss samman i ett, jag och vår borg. Jag kommer förberedd för glädjen, men även för sorg.
Jag står precis i detta nu inför vuxenlivets allvar, och på något vis så känns det som att AIK står där bredvid mig i samma situation. Barndomen (Stadion m.fl) och ungdomen (Råsunda) är avklarade och nu ska nästa steg tas, ett nytt äventyr väntar och det är inte bara en positiv upplevelse. Mestadels är den negativ.
Där någonstans stannar likheterna av, för i AIK:s fall så finns det en sista chans att göra någonting stort. Själv står jag mest och försöker kopiera något som inte längre går att skapa, i en sorts parodi på ens eget liv. Vad har det med AIK att göra undrar kanske du? Allt och ingenting, egentligen.
"Don't cry because it's over. Smile because it happened." ~ Theodor Seuss Geisel.
Sedan vi avslutade säsongen nere i Helsingborg förra året så har jag hunnit begrava både min bästa vän och min farmor. Den enes dödsfall var en chock från vilken jag ännu inte hämtat mig. Och trots att farmors bortgång var mer väntad så var den likafullt en förlust av något som funnits jämt, som Astrid Lindgren uttrycker det i Ronja Rövardotter.
Jag har på grund av dessa upplevelser kommit öga med öga med det slutgiltiga. I en mån förbereder jag mig nu för det som komma skall. Men mer än så: mina ögon har öppnats, jag förstår vidden av sista året. Det är sista som i sista sommaren med farmor i Säffle. Som sista lunchen med en vän, där inget vet om det. Råsunda fösvinner inte bara som fysisk plats. Råsunda dör.
En annan effekt döden för med sig är att den lägger en skugga av förändring över allt den vidrör. Ingenting blir längre detsamma. Därför är det inte tillräckligt med bara en ny fotbollsstadion, på samma vis som det är otillräckligt att ersätta en förlorad gammal vän med en ny bekantskap. Därför låter det så blekt och tomt när herrar i kostymer pratar om mjuka stolar och skjutbart tak mot regnet.
Sorg är förtröstan för den som intet annat har, men: en dag måste du gå vidare. Det finns inget alternativ. Oändlig sorg är att gå levande död och det låter knappt din hjärna dig göra. I min värld så är den dagen skräck, skräcken över att inte känna någonting alls. I AIK:s värld är det lättare, och svårare. När vi flyttar så måste vi göra vårt nya hem till vårt. Vi måste försöka skapa en känsla som ska uppstå naturligt. Balansen mellan att forcera och uppmuntra kommer bli svår.
Men innan den dagen så har vi dock annat för oss. Sorg och saknad inte enbart av ondo. Man måste känna alla känslor som berikar våra liv. Det vet vi, för vi vet hur det är att se vårt AIK 2009, med minnet av 2004. I år ska vi känna hoppet och kärleken, frustration och lättnad, irritation och raseri.. hela registret skall användas i den salut som skall spelas för Råsundas gräs.
VI ska festa och hetsa som aldrig förr, och ingen ska någonsin glömma året då Råsunda Fotbollsstadion gick i graven. Död åt alla.
