HISTORIK, del 2
Åren 1928 - 1991
Det första italienska mästerskapet gick av stapeln 1929/30, och självfallet var Lazio med. Romklubben slutade på femtonde plats efter att ha säkrat kontraktet i den näst sista omgången mot Pro Vercelli. 1930/31 blev inte samma nagelbitare, Lazio slutade på en trygg åttondeplats.
I Brasilien försökte de vita streta emot när de svarta tryckte på för att också få utöva fotbollen. I slutet av tjugotalet och början av trettiotalet kämpade man för amatöridealen.
Men inte i Europa. De europeiska klubbarna, främst italienska, värvade mycket sydamerikansk - inte minst Lazio.
Inför säsongen 1931/32 lockade man till sig hela tio(!) brasilianare från den andra sidan av Atlanten. Det dröjde inte länge innan smeknamnet "Brazilazio" var inpräntat i var huvud. Tyvärr hjälpte inte sambalirarna Lazio att klättra i tabellen, man parkerade på en trettondeplats, men under säsongen inskaffade man sig den största vinsten i Lazios historia, 9-1 mot Modena.
Åren därefter fortsatte med två raka tiondeplatser medan Alfredo Foni är ett namn man skall lägga på minnet från den tiden. 1938 var han med i det italienska landslag som roffade åt sig världsmästartiteln.
Silvio Piola är en av Lazios mest legendariska spelare. President Eugenio Gualdi fick brottas med nordklubbarna om spelarens signatur sommaren 1934. Den store och akrobatiske anfallaren blev ett upplyft för Lazio, något hans 143 mål för klubben vittnar om. Det rekordet står sig än i dag, tillsammans med de sammanlagda 274 målen i Serie A Italiens störste bomber producerade under sin karriär.
1934/35, femma. Och 1935/36, sjua. 1936/37 var man och nosade på scudetton men Bologna knep skölden med tre poängs marginal, Lazio fick nöja på en ytterst respektabel andraplats.
Ännu en höjdpunkt nåddes när man säsongen därpå spelade sin första europeiska cupfinal. Ferencváros, Ungerns stolthet, stod för motståndet, ett lag som då var ett av världens mest svårslagna. Olyckligtvis ville inte historien ge sig vika denna gång heller, Lazio stupade på mållinjen med en 1-0-förlust.
Innan andra världskriget bröt ut - och ligaspelet avbröts - hoppade Lazio runt ganska friskt i tabellen. Därtill hann Aldo Puccinelli debutera, den toskanske anfallaren som erövrade klubbrekordet med 339 matcher för den ljusblå romklubben.
1946/49 - då ligaspelet återupptogs - var magra år, Lazio gömde sig i tabellens mitt. En anmärkningsvärd sak var dock att man, 1947/48, klarade av 0-0 hemma mot Torino - laget som stod för häpnadsväckande 125 mål under den säsongen.
Mellan 1949/52 var Lazio lite mer lyckosamt. Tre raka fjärdeplatser bakom den beryktade trion Juventus, Milan och Inter. 1953 drog sig den framgångsrike presidenten Zenobi tillbaka, och dog kort därefter.
Ånyo blev Lazio ett mittenlag.
Costantino Tessarolo var namnet på den president som gjorde Lazio till ett kraftfullt lag igen. På transfermarknaden handlades lysande nyförvärv in. Ett av dem var svensken Arne Selmosson, en annan var Bob Lovati - en spelare som var Lazio trogen under resten av karriären. Efter två raka tredjeplaceringar, 1955/56 och 1956/57, halkade man ned i tabellen samtidigt som ekonomin beskuggades av röda siffror. Arne Selmosson lämnade klubben för ärkerivalen på andra sidan av Tibern.
Inför den nya säsongen bytte Lazio president, Siliato tog över klubben, och tränare. I serien gick det knackigt men Lazio fick i alla fall smaka på framgångens sötma. Den tjugofjärde september 1958, med en hemmapublik på Olimpico innehållande femtiofemtusen åskådare, besegrades Fiorentina i Coppa Italia-finalen med 1-0. Den förre violaspelaren Maurilio Prini skänkte den romerska klubben dess första trofé.
Cupvinsten kunde ändå inte få Lazio att kliva ur den onda spiral man var i. De blygsamma placeringarna fortsatte och säsongen 1960/61 fick Lazio, för första gången i historien, kliva ned till Serie B - återvändande Tessarolo och tränaren bakom de två raka tredjeplaceringarna lyckades inte vända trenden.
Sejouren i det italienska seriesystemets ingenmansland pågick i två år. Under den första Serie B-säsongen såg inte domaren, Rigato, Seghedonis mål på hemmastadion Flaminio i en avgörande match mellan Lazio och Napoli. Bollen flydde ut genom ett hål i nätet och matchen slutade 0-0. Napoli flyttades sedan upp med en poängs skillnad lagen emellan. Bakslaget var tungt men den nästföljande säsongen var lite mer lyckosam. Med den argentinska tränaren Juan Carlos Lorenzo vid rodret, klev man på nytt upp till den italienska fotbollens finrum.
1963/64 gick det att konstatera att Lazio gjort sig förtjänt av en hedervärd åttondeplats. Precis som förr visade sig placeringar på övre tabellhalvan vara undantag snarare än regel. Lazio försvann ned i tabellen under några mediokra år innan man till sist, 1966/67, tog steget ned till det dunkla Serie B. Positivt under denna period var emellertid att Umberto Lenzini tog över presidentskapet. Han var en president som skulle visa sig vara mycket skicklig och succéartad, så småningom.
1969/70 var man åter tillbaka i Serie A. Lenzini och hans medarbetare skålade i champagne tills Umberto höjde stämman. Presidenten höll ett tal där han bland annat meddelade inköpen av Pino Wilson, Franco Nanni och - sist men inte minst - Giorgio Chinaglia. Detta var en trio som senare gjorde att Umberto Lenzini blev just en succéartad president. På tränarposten var argentinaren Lorenzo inne på sin andra sejour i klubben efter att året tidigare, för andra gången, flyttat upp Lazio i seriesystemet. Som nykomling, med många unga spelare i truppen dessutom, skulle man kunna tro att Lazio skulle få det svårt. Men, nej, man hamnade på en åttondeplats när säsongen summerades.
En del brukar säga att den anda säsongen är den svåraste. I viss mån har de rätt, i alla fall om man tar med Lazio i beräkningarna. För "Long John" Chinaglia - som säsongen innan stod för fjorton mål i Serie A, med endast Serie C-spel som högsta merit dessförinnan - lossnade det aldrig, degraderingen blev resultatet av enbart fem segrar. Lorenzo sparkades för på nytt, Tommaso Maestrelli kallades in som ersättare medan Giorgio Chinaglia stannade kvar trots anbud från Juventus, Milan, Inter och Napoli.
I andradivisionen stannade man bara i ett år. Den tidigare nämnde anfallaren stod för tjugoett mål samtidigt som han blev förste Serie B-spelare att bli uppkallad till landslaget.
Inför säsongen 1972/73 var nyförvärven många. I dag helgonförklarade namn som Garlaschelli, Pulici, Petrelli och Frustalupi anslöt sig till den uppflyttade romklubben. Innan tränaren Tommaso Maestrelli, året före, lämnade Foggia sade han till sin favorit, Luciano Re Cecconi, "vi ses i Rom" - vilket naturligtvis infriades. Slutligen uttryckte Chinaglia sin lojalitet till Maestrelli, fastän generösa anbud från hökarna i norr lockade.
Lazio öppnade säsongen starkt och var med i den absoluta toppen. Under vintern tappade man, men glappet hämtades upp med nio raka segrar på vårkanten. Efter en diskutabel förlust mot Inter, fick Lazio "nöja" sig med en delad andraplats med Juventus bakom Milan.
Säsongen är 1973/74, datumet är den tolfte maj. Domaren blåser i pipan - Lazio har bärgat sin första scudetto. I hemmamatchen mot Foggia dödar Giorgio Chinaglia, som vann skytteligan med sina tjugofyra mål, matchen med en väl förvaltad straffspark. En stor banderoll med texten "Grazie Maestrelli" vecklas ut.
Juventus hade vägrat släppa greppet där bakom men Lazio stod hela tiden emot med ett försprång på tre poäng. Många var fullständigt överraskade över det man hade lyckats åstadkomma, inte bara för att man vann utan också för att man gjorde det vid detta tillfälle. Lazio spelade bättre under den föregående säsongen; "Jag var mer förvånad att vi vann 1974 än 1973", som målvakten Felice Pulici själv uttryckte det.
Hur som helst; Pulici, Petrelli, Martini, Wilson, Oddi, Nanni, Garlaschelli, Re Cecconi, Chinaglia, Frustalupi, D'Amico - namnen på de evigt ihågkomna hjältarna.
För Lazio är detta klubbens mest värdefulla händelse. Förutom att det smått fantastiska i att man vann mästerskapet redan under den andra säsongen i toppserien efter uppflyttning, gjorde man också det på ett ståtfullt vis. Det var inga spelare som var där för pengarna, ingen som var en inköpt stjärna; envar kämpade för laget.
Lazio red vidare på framgångsvågen året därefter. Laget var intakt och var med i striden om lo scudetto. I säsongens slutskede, efter en vinst mot Bologna, höll tränaren Tommaso Maestrelli på att kollapsa i omklädningsrummet. Efter att han hade kollat upp sitt hälsomässiga tillstånd, stod det klart att han led av cancer. Detta gjorde att spelarna, med Maestrelli som sin älskvärda fadersgestalt, vek ned sig. Lazio slutade fyra med sex poäng upp till mästaren Juventus. Slutet på den ljuva tiden hade kommit.
Till den nästkommande säsongen försvann Chinaglia till New York Cosmos. Nanni, Frustalupi och Oddi tackade också för sig. Corsini utsågs till ny tränare medan den egna produkten Bruno Giordano, som fick den omöjliga uppgiften att axla "Giorgiones" mantel, tillsammans med en, till våren, återvändande Tommaso Maestrelli, räddade kvar Lazio i den högsta serien. Sedan började raset.
Under 1976/77 skakade två stora tragedier klubben från den eviga staden. Under loppet av dryga månaden omkom två stora lazioprofiler. Den femte december besegrade cancern Tommaso Maestrelli, en person som vid denna tidpunkt var, och fortfarande är, en av de mest älskade av laziali. Sorgespelet fortsatte den sjuttonde januari när Luciano Re Cecconi, som skulle spela ett spratt, gick in - utklädd till rånare - i sin väns juvelaffär. Vännen trodde att det var på allvar och sköt Luciano till döds i tron om att det var en riktig rånare.
När den olycksbebådade säsongen var över hade Lazio ändock placerat sig femma.
Tre anonyma år var det som följde därnäst. Bruno Giordano var den ende lysande stjärnan tillsammans med en trofast Vincenzo D'Amico som under en match 1980 plockade hem vinsten på egen hand. Under säsongen 1979/80 skakades Serie A av spelskandaler där bland andra laziospelare var involverade. Wilson, Giordano, Manfredonia och Cacciatori arresterades medan Lazio förpassades ned till Serie B.
Åttiotalet blev en bergochdalbana mellan de två högsta divisionerna, där Giorgio Chinaglia under en kort period försökte rädda klubben i rollen som president. Ytterliggare en spelskandal inträffade och till säsongen 1986/87 fick Lazio starta med nio poängs avdrag. Under den säsongen lyckades man aldrig komma ifatt. Serie C stod med vidsträckta armar och försökte krama fast Lazio när det bara återstod en match, hemma mot Vicenza.
Ställningen var 0-0, Lazio var klara för nedflyttning. Klockan hade hunnit rusa fram till den åttiotredje minuten. Då klev han fram, Giuliano Fiorini var hans namn. Med ett skott som letade sig in i buren fick han hela Olimpico att explodera. Resultatet stod sig 1-0 matchen ut. Lazio var klart för kvalspel mot Campobasso och Taranto.
Den första matchen mot Taranto förlorade man. Taranto och Campobasso spelade oavgjort. Mot Campobasso hade Lazio det svårt. Tills Fabio Pli nickade in dödsstöten. "9 punti non sono stati sufficienti, la prossima volta provate a darcene 20", "9 poäng var inte tillräckligt, försök med 20 nästa gång", gick att läsa på en banderoll som sattes upp.
Gli Eroi di Meno Nove - hjältarna minus nio; Giuliano Terraneo, Antonio Elia Acerbis, Massimo Piscedda, Giancarlo Camolese, Angelo Adamo Gregucci, Raimondo Marino, Fabio Poli, Domenico Caso, Giuliano Fiorini, Gabriele Pin, Paolo Mandelli och coachen Eugenio Fascetti.
Moralen fick sig en rejäl knuff i ryggen efter det. Säsongen därefter slutade man trea och fick ett slut på åren i skuggan av toppfotbollen. Gianmarco Calleri tog över presidentskapet medan man slog rekord i biljettintäkter för Serie B: tio miljarder lire och sammanlagda 566 000 åskådare under den gångna säsongen.
Innan det nya äventyret i Serie A, 1988/89, skulle börja, kom presidenten på kant med tränaren Eugenio Fascetti efter några meningsskiljaktigheter rörande transfermarknaden. Giuseppe Materazzi tog över medan uruguayanen Ruben Sosa skrev på för klubben. Lazio knep tiondeplatsen i en säsong där ynglingen Paolo Di Canio, i derbyt mot Roma, avgjorde och hycklade romasupportrarna med en gest inspirerad av Giorgio Chinaglia.
Giuseppe Materazzi förblev bara laziotränare i ytterliggare ett år efter att relationen med supportrarna hade försämrats på grund av de uteblivna resultaten - Lazio kvarstod som ett mittenlag.
1990/91 innebar att ett av den italienska fotbollens tunga namn, Dino Zoff, tog över tränarsysslorna. Supportrarnas favorit Paolo Di Canio såldes till Juventus. Det var en affär som fansen godtog då presidenten ljugit och fått dem emot ynglingen med ljusblått hjärta. Tysken Karl-Heinz Riedle värvades för att lyfta laget, dessvärre misslyckades den taktiken - Lazio slutade elva.
Läs vidare om Lazios historia:
1900-1928 | 1992-2005
