Uppe på nio
"It's not about how many times you can hit. It's about how many times you can get hit and keep moving forward"
Att det citatet skulle komma att bli ganska talande för ett lag i en finalserie i hockey tänkte nog inte Stallone på när mumlade fram det. Men någonstans så är det just det.
För detta gänget absorberar på ett närmast otroligt sätt smäll efter smäll. Spelare är halta, lytta och närmast halva, men ställer ändå upp manngrant i både närkamper och skotttäckningar. Det linkas och grimaseras efter var och varannat byte, men frukten av arbetet visar sig också.
För Colorado kommer inte in i slottet på samma rena sätt som tidigare, de skapar fortfarande, men från områden där Vasilievskiy räddar chanserna mer ofta än inte. Däremot så är Colorados volym i form av att de är tyngre och sätter mer press in mot mål, mycket farligare än tidigare motståndares och har också lett till att fyra av deras fem senaste mål har kommit från studsar på benskydd eller lustiga puckbanor som ställt Vasilievskiy.
Det är fortfarande Colorado som med pigga ben och inte två andra långa slutspel i kroppen som driver, som har pucken och som skapar sina studsar till viss del. Men den här matchen ingav ändå en liten känsla av att Tampa hittat lite vägar att störa, att komma åt och att strypa ner Colorados entusiasm litegrann.
Det kommer inte helt gå att stoppa den urkraft som är Colorados omställningar. Du kommer inte kunna stänga ner den frustande jord elefanter som kommer skenandes genom mittzon fullkomligt. Men du kan störa dem, du kan forcera dem till lite sämre lägen och du kan på det sättet frustrera dem. Och de nycklarna börjar man hitta, men kommer att behöva fler mot ett ännu mer stormande motstånd nästa match. Det kommer krävas ännu en match av absorberade slag, smärtande aktioner och duckade kulor, det kommer krävas att man gång på gång fortsätter att orka resa sig upp igen. Det kommer bli ytterligare ett helvete.
Men man har än en gång gett sig möjligheten att få gå ytterligare en kamp. Än en gång gett sig möjligheten att så frön av tvivel hos ett lag som inte behövt tvivla sen förra säsongen. Hoppet om historieskrivning lever fortfarande, laget lever fortfarande, hockey lever fortfarande.
Tanken var inte riktigt tom, man sprattlar vidare, hem till Tampa för att dra ytterligare en match ur arslet.
Tack för det.
