What if? – del 1: Eric Lindros-traden
Vi tittar närmare på några betydande situationer och hur Philadelphias framtid kunde ha sett annorlunda ut.
I en ny artikelserie – finurligt döpt till ”What if?” – identifierar vi några nyckelsituationer under Philadelphias senaste 25-30 år och spekulerar kring alternativa utvecklingar. Vad skulle hänt om den traden aldrig genomfördes? Hur skulle framtiden sett ut med ett annorlunda draftval? Tänk om man kunde sluppit den där skadan?
Vi börjar med den mest uppenbara situationen – Eric Lindros-traden.
What if? – del 1: Eric Lindros-traden
Bakgrund
Under början av 90-talet började Eric Lindros pekas ut som the next big thing. Han kombinerade fantastisk produktion med mäktig fysik och fler och fler började få upp blicken för honom. Enastående prestationer för Oshawa Generals i OHL kombinerades med 17 poäng på sju JVM-matcher och en plats i Kanadas trupp till Canada Cup 1991 – allt innan han skulle draftas. Året efter, när han hade hunnit draftas men inte debuterat i NHL, blev det OS-spel och man börjar kunna få ett litet grepp om Lindros-hypen.
Bakgrunden till traden är säkert välkänd, men när det vankades draft gjorde Eric Lindros något så ovanligt som att hinta att han inte ville spela för Quebec Nordiques, som satt på förstavalet. Staden var tråkig och marknaden för dålig, ska han ha tyckt. Men Quebec lyssnade inte. De plockade upp kanadensaren med förstavalet – och Lindros vägrade att signa med organisationen.
Lindros bråkade med Quebec och Quebec bråkade med Lindros. Det resulterade i att säsongen 91/92 spenderades i Oshawa och alltså tillät honom att spela OS. Quebec hade tidigare varit tydliga med att man inte skulle släppa honom, men framåt draften 1992 verkade man inse det orimliga i situationen och började förhandla med andra lag.
Såväl Philadelphia som New York Rangers kom överens med Quebec. Flyers var övertygade om att de hade en överenskommelse på plats först och det hela fick avgöras i skiljedomstol. Några dagar efter draften 1992 kom beslutet – och det meddelades att Flyers var överens med Quebec innan Rangers hade nått en överenskommelse.
Eric Lindros hamnade alltså i Philadelphia i en monstertrade. Quebec i sin tur fick Peter Forsberg, Ron Hextall, Steve Duchesne, Kerry Huffman, Mike Ricci, Chris Simon, två 1st rounders och $15 miljoner. Som jämförelse hade Rangers tradeförslag bestått av Tony Amonte, Alexei Kovalev, John Vanbiesbrouck, Doug Weight, tre 1st rounders och $12 miljoner.
Varför gjorde man det?
Under 1980-talet hade Philadelphia ofta i alla fall någon form av contender-status. Man gick exempelvis till tre Stanley Cup-finaler och från säsongen 79/80 till 88/89 var det enbart dynastin Edmonton som spelade hem fler grundseriepoäng än Flyers (996 jämfört med 992).
Men ett framgångsrikt 70-tal och framträdande 80-tal gick över till några mörka år under 90-talets början. 80-talets stjärnor – några av ligans främsta spelare – slutade, flyttade eller blev skuggor av sitt forna jag och Flyers lyckades inte ersätta dem. För första gången sedan 1972 missade man slutspel säsongen 89/90 och samma öde drabbade organisationen under de två efterföljande åren.
Någonting behövde göras, tyckte man. Den negativa spiralen kunde inte tillåtas fortsätta. Men hur kunde man motverka den? Svaret på den utmaningen blev den största talangen sedan Mario Lemieux.
1991 – när Lindros draftades av Quebec – lade Flyers beslag på Peter Forsberg med sjättevalet. Foppa var givetvis en fin talang, men var några år bort från NHL-spel och Flyers ansåg sig behöva en omedelbar boost. Det fick man i Lindros, som gjorde sin NHL-debut säsongen efter traden. Forsberg klev in först 94/95.
Vad fick man ut av traden?
Det blev visserligen två nya år utan slutspel för Philadelphia, men Eric Lindros etablerade sig direkt som en toppspelare. Hans rookiesäsong resulterade i 75 poäng på 61 matcher och 94/95 tog han hem såväl Hart Trophy som Lester B. Pearson Award (numera Ted Lindsay Award). 1997 tog han Flyers till Stanley Cup-final tack vare dominanta insatser, men både han och ett favorittippat Flyers blev nedstängda av Detroit i fyra raka matcher.
Lindros fem första säsonger gav 436 poäng på 297 matcher. Enbart Mario Lemieux höll ett högre poängsnitt under den perioden – och faktum är att Lindros 1,47 P/GP under de första fem åren var tidernas fjärde högsta snitt.
”The Next One” var en av 90-talets mest fruktade spelare. Den extrema förmågan att kombinera fysik med finess var han nästan ensam om i ligan och under stunder kändes han nästan ostoppbar. Säsongen 95/96 blev hans bästa med 115 poäng (47+68) – tidernas fjärde bästa notering i Flyers.
Lindros kom att bilda ett fruktat par med John LeClair under stora delar av sin prime och under några år var Legion of Doom – där Mikael Renberg utgjorde den sista tredjedelen – en mer eller mindre episk kedja.
Mycket kan sägas om traden, men en sak är klar: Flyers fick den där omedelbara boosten som man desperat sökte efter under början av 90-talet.
Vad gick snett?
Innan vi går in på själva traden i sig och det gigantiska utbytet så betar vi av Eric Lindros tid i Philadelphia. Det positiva är till stor del välkänt och summerades lite här ovan. Kort sammanfattat fick man en dominant center som gjorde Flyers relevanta igen och som blev en hyllad publikfavorit.
Men allt var givetvis inte guld och gröna skogar. Lindros skadeproblem i allmänhet och hjärnskakningsproblem i synnerhet kom att prägla hela hans karriär, men framför allt den senare hälften i Flyers.
Framåt slutet av 90-talet började Lindros hjärnskakningsproblem på allvar. Hjärnskakningarna kom med förhållandevis täta mellanrum och briserade 2000 när headhuntern Scott Stevens gick efter hans huvud i Conference-finalen.
Relationen mellan Lindros och Flyers – och framför allt Bobby Clarke, general manager under de åren – var körd i botten framåt millennieskiftet. De hade bråkat i flera år och lagets behandling av Lindros olika skador hade mött djup kritik från lite olika håll. En kollapsad lunga hade nonchalerats bort och kunde ha riskerat livet på honom. Hjärnskakningar hade inte tagits på allvar och Lindros hade kritiserats offentligt av organisationen. Clarke hade rivit bort C:et från hans tröja och det bråkades om kontraktsförhandlingar.
Lindros blev RFA efter säsongen 99/00 men efter att ha blivit erbjuden ett ovärdigt kontraktsförslag och blivit nekad en trade till Toronto spelade han inte alls under säsongen 00/01. Konflikten fick ett slut i augusti 2001 när Flyers skickade Eric Lindros till New York Rangers i utbyte för bland annat Kim Johnsson.
I Rangers fick han två fina år och var en del av det kanadensiska lag som vann OS-guld 2002. En ny hjärnskakning förstörde hans tredje säsong i Rangers och efter lockouten 04/05 blev det ett misslyckat åt vardera i Toronto respektive Dallas.
I det stora hela får Lindros NHL-karriär ses som ett misslyckande. Kanske var hypen orimligt stor, men oavsett vilket levde han inte upp till den. ”The Next One” blev aldrig vad många trodde och hoppades, utan att för den del vara en flopp. Hans prime var något alldeles speciellt – som vi redan har nämnt – och han prisades med fina individuella Awards.
Men skadorna drar ner helhetsintrycket och han vann aldrig någon Stanley Cup. Han må ha varit mäktig i slutspelet -97, men gjorde inga avtryck i finalserien.
What if?
Eric Lindros gjorde Philadelphia relevanta igen, men behövde man verkligen Lindros för att det skulle ske? Det är enkelt att vara efterklok och många skulle garanterat enas om att priset för att få honom var orimligt högt.
Man gav upp många pusselbitar, men hur många var egentligen så värst attraktiva med facit i hand? Ron Hextall var en målvakt med sin prime bakom sig och han spenderade enbart en säsong i Quebec. Kerry Huffman spelade aldrig en hel NHL-säsong trots 401 matcher i ligan. Chris Simon fick visserligen en lång karriär, men är mest känd för sina avstängningar. $15 miljoner är mycket pengar, men det satte inte direkt Flyers i någon ekonomisk knipa.
Mike Ricci blev förmodligen en något kännbar förlust och var exempelvis nyttig när Colorado vann Stanley Cup 1996. Två 1st rounders är alltid en tillgång och även om just de här två valen (Jocelyn Thibault och Nolan Baumgartner) inte blev något alldeles speciellt kan man spekulera hej vilt om vilka spelare Flyers själva skulle ha valt.
Tätt efter Thibault gick exempelvis Kenny Jönsson och Adam Deadmarsh. Senare i förstarundan kom Saku Koivu och Todd Bertuzzi. Baumgartner följdes bland annat av Jeff Friesen och Mattias Öhlund. Det är inte direkt några superstjärnor man potentiellt gick miste om, men flera klart kompetenta spelare med långa och förhållandevis fina karriärer. Och vem vet vilka andra trades som kunde ha varit aktuella för spelarna eller draftvalen som blev involverade i Lindros-traden?
Den stora pusselbiten från Flyers håll var givetvis Peter Forsberg och det är i en fascinerande jämförelse mellan Lindros och Forsberg som en stor del av traden kan utvärderas.
En stor del av summeringen av Lindros karriär kan appliceras på Forsberg – en extrem talang med fantastisk men aningen kort prime som inte nådde hela vägen fram på grund av skadeproblem. Sannolikheten för att Lindros och Forsbergs respektive skadeproblem skulle existera även i andra klubbar än Philadelphia och Quebec/Colorado (eller i Rangers, för den delen) får vi väl ändå, så här som lekmän, hålla som sannolikt.
Det är inte bara skadeproblemen som enar Lindros och Forsberg – utan även deras statistik påminner mycket om varandra, vilket illustreras här nedan.
| Kategori | Eric Lindros | Peter Forsberg |
| Matcher, grundserie | 760 | 708 |
| Mål, grundserie | 372 | 249 |
| Assist, grundserie | 493 | 636 |
| Poäng, grundserie | 865 | 885 |
| Poängsnitt, grundserie | 1,14 | 1,25 |
| Matcher, slutspel | 53 | 151 |
| Mål, slutspel | 24 | 64 |
| Assist, slutspel | 33 | 107 |
| Poäng, slutspel | 57 | 171 |
| Poängsnitt, slutspel | 1,08 | 1,13 |
| Missade matcher, grundserie* | 358 (av 1118) | 253 (av 950) |
| Missade matcher, procent | 32% | 27% |
Siffrorna påminner alltså lite om varandra. Forsberg hade ett aningen högre poängsnitt än Lindros i såväl grundserien som i slutspelet. Han var även en mer framträdande playmaker, men Lindros kompenserade för det med ett bättre målskytte. Vi ser också att båda två missade en stor del av lagens matcher, där Lindros var snäppet värst.
Både Lindros och Forsberg tog hem framträdande individuella Awards, men Forsbergs två Stanley Cup-ringar väger givetvis tyngre än Lindros uteblivna framgångar.
Man kan argumentera för ett litet övertag i Forsbergs favör när de två ska jämföras, men det ska även tilläggas att Colorado rimligtvis var ett mer framträdande lag under Forsbergs prime än vad Flyers var under Lindros prime. Det är ju trots allt en relevant bisats i diskussionen.
Kanske landar man helt enkelt i personliga preferenser när man ska välja någon man föredrar. Kanske är ett spelgeni som Forsberg mer attraktivt för någon, medan bulldozern Lindros attraherar någon annan.
Så vilken slutsummering kommer man till? Skulle det verkligen ha blivit en så värst större skillnad om Flyers hade undvikit en Lindros-trade och istället satsat på Forsberg? En skadedrabbad centerstjärna som kanske inte maximerade sin extrema potential byts ut mot en skadedrabbad centerstjärna som kanske inte maximerade sin extrema potential?
I en alternativ verklighet skulle kanske Forsberg ha sluppit sina skadeproblem och blivit franchise-centern som ledde Flyers till nya Stanley Cup-titlar. Personligen är jag skeptisk till ett sånt scenario och i slutändan skulle man nog bara bytt ut en skadedrabbad men framträdande spelartyp mot en annan.
Det finns även andra parametrar i diskussionen som är värda att lyfta. Det som gjorde 90-talets Lindros-era så framträdande var kanske inte nödvändigtvis just Lindros-traden i sig. Det kan snarare ha varit så att LeClair/Desjardins-traden var en betydande del – kanske den sista avgörande pusselbiten – av Lindros-eran?
Där fick Flyers in en förstaback värdig namnet i form av Eric Desjardins och Mark Howes arvtagare var äntligen på plats. LeClair, som var lite av en throw in för att balansera upp traden där Mark Recchi gick till Montreal – blev en av ligans giftigaste målskyttar under den senare delen av 90-talet. Är det ens en trade som görs om Lindros-traden aldrig blir av?
Att de andra delarna i traden skulle ha haft någon avgörande betydelse för Flyers är nog i ärlighetens namn inte särskilt sannolikt, med draftvalen som det tydliga undantaget. Där går det som sagt att spekulera vilt men vare sig draften 1993 eller 1994 bjöd på så värst många stjärnspelare och det är svårt att ens drömma fram något långsökt alternativ som skulle blivit garanterad succé på Lindros- eller Forsberg-nivå.
Vidare får ett scenario där Lindros aldrig hamnade i Flyers flera spännande ringar på vattnet. Vi har redan lyft LeClair/Desjardins-traden och nog kan man konstatera att Flyers framtid med all sannolikhet skulle blivit ett annorlunda händelseförlopp. Kanske skulle Rod Brind’Amour aldrig ha lämnat Flyers – det ryktas att Lindros ska ha varit otrogen med Brind’Amours fru och att det var vad som tvingade fram en trade.
Skulle Flyers gjort Mikael Renberg-traden – där man bland annat fick draftvalet som resulterade i Simon Gagne – om Lindros aldrig landade i Philadelphia? Skulle man gått efter centrar som Jeremy Roenick, Adam Oates eller Michal Handzus? Nog kan man räkna med att Philadelphias olika lag kring slutet av 90-talet och början av 00-talet – som trots allt var slagkraftiga – skulle ha sett helt annorlunda ut utan en Lindros-trade. Skulle det ha varit till det bättre? Kanske. Skulle det ha varit till det sämre? Kanske.
Det går även att spinna vidare mot New York Rangers. Skulle Rangers ha brutit sin 54 år långa titeltorka om Eric Lindros skulle hamnat där istället för i Flyers? Alexei Kovalev var exempelvis en betydande del av det laget och Esa Tikkanen anslöt i utbyte mot Doug Weight. Hur skulle förlusten av tre 1st rounder ha påverkat lagbygget? Eller skulle det laget ha vunnit mer än en cup med Lindros på rostern?
Blickar vi mot Quebec finns det en mängd följdfrågor. Vad skulle ha hänt med laget om Lindros inte vägrade spela för Nordiques? Skulle en Mats Sundin-trade ha sett annorlunda ut? Skulle man ha skickat bort Joe Sakic? Skulle organisationen över huvud taget ens ha lämnat Quebec om Lindros inte hade vägrat spela där?
För att slutsummera: Eric Lindros lyckades inte ta hem Stanley Cup till Philadelphia. Skulle Peter Forsberg ha lyckats när deras respektive karriärer trots allt är väldigt likvärdiga och Flyers inte var lika slagkraftiga som hans Colorado? Tveksamt. Vi kan nog däremot räkna med att dåtidens Flyers – och i förlängningen dagens Flyers – skulle ha sett helt annorlunda ut.
Kanske är det till och med så att vi lägger för stor vikt vid Lindros-traden när den ska användas för att analysera Flyers? Var verkligen traden så dålig och avgörande som många vill få den till?
