80 år

Det går inte att rättvist sammanfatta åttio så nyansrika år som Real Zaragozas. Det vore fåfänga att alls försöka. Det här är sålunda ingen översikt i den meningen, det är fragment av det som är vi.

- Vänner, supportrar; om söndag kommer vi att presentera er för ert nytt lag - Zaragoza Futbol Club. Varken Iberia Sport Club eller Zaragoza Club Deportivo kommer längre existera i den form ni känner dem. Vi har skapat ett lag som i högsta grad representerar vår region och kring vilkas färger alla kan samlas. Skölden blir regionens vapensköld.

Detta stod att läsa i Heraldo söndagen den 18 mars 1932, det var såhär det som skulle komma att bli Real Zaragoza introducerades och idag är det på dagen 80 år sedan.

Som alla längre liv innehåller historien om Real Zaragoza omväxlande dunkla och glödande stunder.

- Zaragoza Futbol Club kommer nå enorm ryktbarhet om arbetet fortskrider som det gör nu, skrev Heraldo karskt.

Och på den här punkten har man inte misslyckats; inflytande och titlar har under åren gjort klubben till en av "los grandes", men sedan sent 1980-tal och framåt har de ekonomiska och institutionella problem skakat organisationen i dess grundvalar.

Sin första verkliga kris genomlevde Zaragoza, som då fortfarande hette Zaragoza Futbol Club ganska kort efter grundandet. Inbördeskriget gav folket annat att fokusera på och det var svårt för medlemmarna att helhjärtat engagera sig i föreningen, varför maktbalansen snart blev ojämn. Merparten av representanterna saknade möjlighet att medverka i den utsträckning som krävts för att demkokrati inom organisationen skulle vara möjlig, och istället flyttades makten till ett fåtal vars inflytande blev så tungt att de kom att kallas "los Alifantes" - elefanterna på Aragones.

Situationen bröjade bli ohållbar och någonting var tvunget att förändras.

Den 30 mars 1951 kallade man till möte. Institutionen skulle officiellt ansluta sig till den exklusiva Real-skaran.(Vilket lag som helst får inte kalla sig "Real" i Spanien, utan man behöver kungens godkännande. 1951 var det Francisco Franco som var "kung" i Spanien efter att man vid en folkomröstning 1947 återinfört monarkin.)

I krönikorna som publicerades följande dag var man eniga om att det här namnbytet räddat klubben, det hade enat folket och de interna konflikterna skulle begravas med "Futbol Club".

"Det bästa var entusiasmen och intensiteten hos de 500 ledamöter som deltog vid sammankomsten och den enhällighet samtliga uttryckte", skrev man och försäkrade att det var en ljus framtid man gick till mötes.

Att representanten för Aragón numera hade en kunglig prägel att sätta på spansk fotbollshistoria ansåg man vara ett upprättande för hela den autonoma regionen. (Från år 925 fram till föreningen med Kastilien 1516 var Aragón Spaniens mäktigaste kristna rike.)

Den 8 september 1957 invigde man La Romareda - ännu idag zaragocismons högborg - och man gjorde det genom att besegra Osasuna med 4-3.

Med en ny modern arena och en stabil inrättning var det bara en fråga om när satsningen skulle börja betala av sig, när skulle man börja fylla de ståtliga vitrinskåpen i klubbhuset med troféer?

I början på 1960-talet trollband man Spanien med sitt innovativa fantasilag, idag ihågkommet som "Los Magnificos" på grund av sitt utmärkta spel, och framför allt sin fantastiska offensiv. Canario, Santos, Marcelino, Villa och Lapetra (Los Cinco Magnificos) är namn skrivna i guld i det kollektiva minnesarkivet; fotbollsspelare i absoluta världsklass och Real Zaragozas omisskänneliga skiljemärke.

Man nådde Copa del Rey-finalen fyra år i rad mellan 1962 och 1966, och vann den hälften av gångerna (1963/64 mot Atlético Madrid och 1965/66 mot Athletic Bilbao).

Los Cinco Magnificos var också med och tog hem Real Zaragozas första internatinella titel - Copa de Ferias.

"I aulan, och framför den främsta spanska fotbollsinstansen så klarade man av kraven med högsta betyg, då kan man inte dribbla bort ett högt betyg; mellan mycket väl godkänd och perfektion", skrev José María Doñate i sin krönika från den 29 maj 1966.

På 1970-talet kallades reläet "los Zaraguayos", och trots att klubben - med spelare som Nino Arrúa, "Lobo" Diarte, Ocampos, Soto, Ovejero och Blanco - tillhörde toppskiktet lyckades man inte få med sig en enda titel från detta decenium.

1986 vann Real Zaragoza sin tredje Copa del Rey. Den här gången mötte man FC Barcelona i finalen, och det vinnande målet stod Ruben Sosa för.

Men det är utan tvekan 1990-talet som måste anses vara Real Zaragozas storhetstid. 1993/94 kom den fjärde segern i Copa del Rey efter en dramatisk final som kom att avgöras på straffar. För motståndet stod Celta Vigo och stor matchhjälte blev Andoni Cedrun (som gjorde en räddning som blev avgörande) efter att Paquete Higuera säkert slagit Real Zaragozas femte i mål.

Som en bäcksvart plump i framgångssagan blev klubben 1992, under Alfonso Solans inrådan, S.A.D, men diskussionen tystades av de goda resultaten och skepsisen hölls i schack.

Kulmen nåddes i Paris, den 10 maj 1995. Real Zaragoza mötte Arsenal i Cupvinnarcup-finalen och med 20 sekunder kvar av tilläggstiden avgjorde Nayim med ett mål som enligt mig personligen måste anses vara historiens mest dramatiska.

Se här.

- Det finns ingen spänning eller intensitet som tål att jämföras med det vi just upplevde, sade Real Zaragozas unge tränare Victor Fernandez senare. Det var transcendentalt.

Innan Agapito Iglesias tog över 2005 och rev ett par av Real Zaragozas bärande väggar hann klubben med att vinna Copa del Rey ytterligare två gånger; 2000/01 (mot Celta Vigo igen) och 2003/04, då Galetti sänkte Real Madrids galacticolag -stöpta för att vinna allt- på Montjuic.

Skulden för det tillstånd Real Zaragoza för närvarande befinner sig i är inte enbart Agapitos, även om han kommit att utmålas som den stora syndabocken. För att han kommer från Navaleno, hävdar han själv. Och även om jag är förvissad om att det ligger lite i det (särskilt då det ska till att samarbetas med lokala politiker) så tror jag också att en del av raseriet mot honom kommer ur det självgoda löfte han avgav då han tog över, men som han inte kunnat infria:

- Real Zaragoza ska bli ett regelbundet Champions League-lag.

Addera därtill de många naiva uppgörelserna, förskingringen av tillgångar; hur han flyttat runt pengarna mellan sina olika företag. Hur han köpt hus och gårdar. Hur satsningen på cantreran kommit av sig, hur Alberto Zapater tvingades lämna klubben i tårar.

Hälften av den enorma skulden cirka 75 miljoner € - fanns redan då Agapito Iglesias köpte laget av Alfonso Solans. Kommunens löfte om att ge klubben La Romareda till skänks som ekonomisk säkerhet har det inte blivit något med.

I somras gick man till domstol och begärde sig i konkurs - och med 11 omgångar kvar att spela är vi fast förankrade i botten av tabellen, med 8 poäng upp till Villarreal och "säkerheten".

Sker inget mirakulöst spelar Real Zaragoza sin 17:e säsong i Segunda Division 2012/13. Lyckas vi inte skrapa ihop 28 poäng degraderas vi som det poängmässigt sämsta laget i spansk fotbollshistoria.

Tyvärr är den här bilden av klubben som ett lag på gränsen till sammanbrott den enda som många av de yngre fotbollsinvigda känner. De kunde inte ha mer fel.

Det är oväntade örfilar som Galettis mål mot Real Madrid, Nayims mot Arsenal och konventionsutmanande konstellationer som Los Cinco Magnificos - som förändrar vårt sätt att se på världen - som tillsammans med en den högljudda, pulserande familjen Zaragocistas och den mörka materia vi rör oss och växer i bättre än någonting illustrerar den här kaxiga 80-åringen.

Som någon som inte rättar in sig i ledet, som vägrar underkasta sig någon förhärdad rangordning och som vägrar låta sig definieras.

Och ju mörkare natt, ju klarare stjärnor.

Säsonger i Primera Division: 57

Säsonger i Segunda Division: 16

Säsonger i Tercera: 4

Bästa tabellplacering: 2

Sämsta tabellplacering: 20

Flest spelade matcher: Xavi Aguado (473), Violeta (471), Juan Manuel Villa (382)

Flest minuter: Xavi Aguado (33 480), Violeta (29 042), Señor (26 984)

Flest mål: Marcelino (117), Murillo (113), Pichi Alonso (112)

Flest mål på en säsong: Ewerthon (28), Juan Seminario (25)

Flest utvisningar: Xavi Aguado (18), Cuartero (8), Belsué (6)