Anders avsked
Herrera tar farväl och flyttar från Aragonien till Baskien.
När Fernández Borbalán strax innan midnatt mellan lördag och söndag blåste av matchen mot Levante innebar det två saker. Ett - att Zaragoza undvek nedflyttning, och två - att Ander gjort sin sista match för Zaragoza. Åtminstone på ett tag.
Att han skulle komma att lämna är ingen nyhet, men det är det väntade knytnävsslaget som gör ondast. Det faktum att vi spänt oss för att ta emot slaget i fem månader hjälper inte det minsta. Synen av Ander i Zaragozastället ibland haft en tillfälligt bedövande verkan, men mot slutet har det blivit precis tvärtom.
Zaragozas president Agapito förhandlade med Athletic om en försäljning av Ander (många namn på A här) redan under transferfönstret i januari, men någon överenskommelse nåddes aldrig. Att Athletic var Anders förstaval råder det ingen tvekan om, då han föddes i Baskien. Halva hans släkt är zaragocistas, andra halvan Athleticfans, och Athletic är hans ”andralag”. Men han har varit snabb att deklarera att han skulle gå i graven för Zaragoza, som är den ena av hans två stora kärlekar - den andra är hans flickvän, Irene.
Anders far heter Pedro Herrera, och är teknisk sekreterare i Real Zaragoza. Exakt vad den titeln innebär går inte att gissa sig till, men han har en hel del makt i klubben. Familjen Herrera bodde tidigare i just Bilbao, men flyttade till Zaragoza när Ander var blott fyra år. Huvudpersonen själv säger att han inte minns något av den baskiska staden, och kallar därför Zaragoza för sitt riktiga hem.
Och blåvitt är hans färg.
Fan och spelare
Under hela sin uppväxt följde han Real Zaragoza på La Romareda, och han menar att han är precis som fansen som går dit varje helg idag, om man bortser från det faktum att han befinner sig på planen istället för på läktaren. 2004, samma år som Real Zaragoza erövrade trofén i Copa del Rey skrevs Ander in i klubbens ungdomsled. Redan då var han lite känd, efter att som tolvåring varit en del av det lag som 2001 vann spanska mästerskapen i sjumannafotboll. I samma turnering utsågs Ander till bästa spelare.
När säsongen drog igång hösten 2008 hade han flyttats upp till b-laget, men dåvarande tränaren Marcelino beordrade att ynglingen samtidigt skulle träna med a-laget, som då spelade i Segunda Division. Han fick sätta sina journalist-studier åt sidan för att hinna med. Att försörja sig skulle inte bli några problem, då hans första proffskontrakt hägrade vid slutet av säsongen, och hans familj var knappast några fattiglappar.
Ander fick debutera i samma omgång som ligan vände, och av alla lag så var det just Levante man mötte. Att det var Ander märktes direkt, då han lyckades dra på sig ett gult kort trots att han bara fick spela en knapp halvtimme. Ett antal omgångar senare gjorde han sina första mål i Zaragozas tröja, då han först nätade efter bara en minut mot Tenerife, och i omgången därefter satte matchens enda mål då Zaragozas besegrade derbyrivalen Huesca.
Ander gör sitt första a-lagsmål.
Sista presskonferensen
När Ander sätter sig ner i stolen i La Romaredas pressrum säger han:
”Det är första gången jag gör det här, jag vet inte om ni ställer frågor eller om jag ska säga något...?”
Han väljer att prata själv.
”Jag är här för att ta farväl av alla er, av mina vänner och lagkamrater, och av fansen. Under de två och ett halvt åren som jag varit i Real Zaragoza har vi tyvärr inte kunnat slåss om de titlar som klubben förtjänar, men uppflyttningen från Segundan och de två säsongerna som vi hållit oss kvar i Primera har känts som tre Champions League-vinster för mig. Särskilt matchen häromdagen var verkligen något speciellt.”
Men han betonar att han var fullt fokuserad under nämnda match:
”Det att det var vackert, men jag tänkte bara på att vinna matchen, jag funderade aldrig på hur jag skulle ta farväl, och det var inget mer med det. Jag ville bara försäkra mig om att laget skulle fortsätta spela i Primera Division."
Anders krav för att gå med på att flytta till Athletic var att han skulle få stanna och rädda sitt älskade Zaragoza undan nedflyttning, något han nu genomfört, om än inte egenhändigt. Fast egentligen ville han ju inte flytta alls. Athletic bjöd 8,5 miljoner Euro, och man kan dessutom komma att få betala ut två miljoner mer, beroende på hur Ander spelar för sitt nya lag. Och eftersom Zaragozas ekonomi ser ut som den gör, var man tvungna att få in pengar, både för att förstärka laget och för att betala ut spelarlöner. Det finns fler och större hål i Zaragozas bankkonto än i en Emmentalerost ur vilka alla små inkomster genast försvinner.
Och därför offrades Ander.
”Jag motiveras inte av pengar eller titlar”
”Jag har varit oerhört lycklig när jag fått spela i klubben i mitt liv, Real Zaragoza. Jag har njutit otroligt mycket och jag tror inte man kan be om mer än så.”
Men det är precis vad vi gör, vi ber om mer. Inte för oss själva, åtminstone inte i första hand, utan för laget, och för spelarna som Ander. Att de som älskar en klubb och inte önskar något mer ska ha möjlighet att få stanna, och inte tvingas bort av något så opersonligt som pengar, eller en avsaknad därav. Spelare av Anders typ - ”Jag motiveras inte av pengar eller titlar, allt jag vinner vill jag vinna med min klubb” - är utrotningshotad, och när mer och mer avgörs av affärsmän på klubbens kontor än spelare på dess arena är gäller det att ta vara på dem. För det kommer komma en dag för alla klubbar när man öppnar räkenskapsböckerna och ser att nollorna flyttat till andra sidan kommatecknet. Och när det sker kommer de inhyrda legoknektarna att vända ryggen till, samtidigt som det inte finns medel för att hämta hem ”de egna”.
Med ”de egna” syftar jag i fallet Zaragoza på Ander och Zapater, två talangfulla spelare och tillika fans av klubben sedan barnsben, men som tvingats iväg för att de kunnat bringa in mest pengar. Att de varit klubbens mest värdefulla spelare berodde just på att de spelade i sina drömmars klubb. Hur har det gått för Zapater, eller Mr. Zapagoza, som vi kallade honom, efter att han flyttat till Genoa? Han inledde bra, gjorde några frisparksmål, men blev sedan bänkad och sedermera bortbytt till Sporting, där han fått knappt med speltid. Nu är han transferlistad av den portugisiska klubben, men kommer Zaragoza att köpa hem honom? Någon större chans är det inte, även om jag hoppas. Möjligtvis att man ordnar ett lån - Zapater deltog i dagens träning i Zaragoza, vilket ger mig lite hopp.
Nedflyttning och uppgång
Man behöver inte vara fostrad i klubben ifråga för att tycka om den, se bara på Gabi, Javier Paredes, eller Leo Ponzio för den delen. När motgångar kommer är det dessa spelare som kommer att fortsätta kämpa - inte för sig själva, utan för klubben.
Vi har sagt det förut, och ni lär får höra det igen: När Zaragoza åkte ur La Liga säsongen 07/08 var tanken från börja att nå en Champions League-plats. Man hade handlat in storstjärnor för stora summor pengar, men åkte ur både Uefa-cupen, Copa del Rey och La Liga med dunder och brak. Jag själv tror att det till stor del berodde på att spelarna - stjärnorna - inte hade haft så många motgångar förut. Man började bråka inom laget, tränare kom och lämnade på löpande band, och någon ordning fanns inte överhuvudtaget. Sergio García, som lyckats spela till sig en plats i landslagstruppen, menade att han ville ”spela i Zaragoza, men inte i Segunda”, och då kan det lika gärna vara. Under transferfönstrets sista timme lämnade han, och det gick inte bättre än att hans nya klubb, Betis, åkte ur samma säsong.
Det var krigarna - Javier Paredes, Gabi, Zapater, och inte minst Jorge López som tog oss tillbaka till Primeran. ”Nu ska vi satsa på de våra”, lät det från klubbledningens håll, och därefter sålde man Zapater.
Och han blev förkrossad.
Att handling talar tydligare än ord tycker vi på redaktionen är uppenbart, för handling kräver en faktisk insats, att öppna käften och spotta ut ord i följd kan de flesta göra.
Denna säsong kunde slutat lika illa, men med färre stjärnor och mer krigare gick det vägen. Och nu säljer man Ander.
Om detta säger han:
”I dagens fotboll är det få klubbar förunnat att inte behöva vara säljande klubbar. Barca, Real Madrid, och Athletic såklart, är klubbar som inte tvingas sälja sina canteranos, men det finns inte många fler. Men det är klart att de är klubbens framtid, det finns de i canteran som kan bli värda mycket om de får fortsätta, särskilt med tanke på de ekonomiska problem som finns nu. Att satsa på ynglingar är en bra lösning för klubben.”
Åkte redan igår
”Jag lämnar som jag skulle vilja lämna, med Zaragoza i Primeran, med en fest för zaragocismon, och, i mitt tycke, hela staden. Jag har varit en spelare för Real Zaragoza som har gett allt. Jag lämnar mina vänner, och några fantastiska lagkamrater som redan från första dagen jag blev upphämtad till a-laget, särskilt Gabi och Leo Ponzio. Det har varit en ära att spela tillsammans med dem, som från början gjorde allt lätt för mig,” berättar han. Nina skrev om hur mycket lagpappan Jorge López betytt för truppen, och särskilt de yngre spelarna. Här är ett bevis på hur viktigt sådant är.
Han berättar att ett av hans starkaste minnen är från när han gjorde sitt första mål på La Romareda, och efter den matchen menade han att han inte skulle glömma fansens ansikten i det ögonblicket, om han så levde i hundra år. Åren i Segundan gav honom fler minnen, som när uppflyttningen ordnades mot Córdoba, och derbyt mot Huesca, som han avgjorde.
”Det vi såg i Valencia för några dagar sedan är ett bevis på den starka Zaragocismon som finns. När laget har fansen nära, och alla drar åt samma håll, då behöver man inte vara rädd för något”, avslutar han.
Ander kramar om Ponzio, Lafita står på tur.
Efter presskonferensen går han runt och kramar om alla han känner i lokalen. Det är många. Kapten Gabi är där, liksom Ponzio, Lafita, Laguardia, Da Silva, av ledarstaben ser man far Herrera, Antonio Prieto. Anders närmaste kompisar är också där. Alla vill krama om honom, tacka honom.
Och sedan lämnar han lokalen. Far raka vägen till Bilbao, där han igår kväll presenterades som Athletic-spelare. Jag har inget emot klubben, och när Zaragoza ”inte hade något val”, var de väldigt generösa. Men visst ser Ander malplacerad ut i den rödvita tröjan?
Han ser i alla fall inte överlycklig ut.
Och varför ville de så gärna köpa en spelare som egentligen inte vill spela där?
I sommar spelas U21-EM i Danmark. Ander, som har fått spela i kvalet, kommer att vara med i truppen som tas ut inom den närmsta framtiden. Något annat är inte troligt. I mitten av juli spelas en av Spaniens matcher i Köpenhamn. Jag tänker åka dit, för att se honom en sista gång, innan han debuterar i Athletic.
Det känns konstigt att skriva om honom i imperfekt.
Här kan ni se Anders avsked på La Romareda. Zaragozaredaktionen önskar honom alldeles precis tillräcklgit med lycka för att han ska få återvända i framtiden.
På återseende, Ander!
