Manolo Jimenez mot världen

Manolo Jimenez beskrivs ofta som en passionerad man, en sådan som inte anstränger sig för att lägga band på sig och som därför ibland uppfattas som lite trubbig, men vars uppriktighet inte går att ifrågasätta.

Efter att ha sett sitt Zaragoza stå upp bra mot Málaga för att sedan falla sönder totalt av ett individuellt misstag - Da Silvas olyckliga självmål - sade tränaren att han skämdes i den mixade zonen.

Hur känner du nu, efter matchen?

Jag skäms. Jag känner skam.

Uttalandet väckte starka reaktioner bland supportrarna, som trots det generella missnöjet med rådande situation, är otroligt stolta över det här laget. Real Zaragoza är en förlängning av självet, att höra någon säga sig skämmas över Real Zaragoza är att höra någon säga att han skäms över en själv när man är som svagast.

Det dröjde inte länge innan man började prata om hans eventuella avgång, om huruvida han rent av sökte den med en så ovärdig kommentar.

Dagen därpå gav Radio Ebro Manolo Jimenez chansen att förklara sig, men tränaren var kortfattad och sade bara två saker, som han valde att inte vidareutveckla.

1.) Jag känner mig ensam.

2.) Det har funnits stunder då jag funderat på att lämna, eftersom jag känner mig ensam.

 

Sedan Jimenez tillträdde i januari (då Salvador Arenere fortfarande lajvade i organisationens toppskick, utklädd till representativ president) har hans kontakt med  Agapito Iglesias varit tryckande. Han lovades förstärkningar som aldrig kom och insåg - men inte innan det "var försent" - omfattningen av vad han tagit sig för, till vilket kaos det var han kommit. 

Relationerna mellan tränaern och presidenten har knappast förbättrats av den presskonferens Manolo Jimenez bjöd in till med anledning av uttalandet efter matchen på La Rosaleda.

För Manolo skrädade inte orden.

 

Men han inledde med en ursäkt.

Han sade:

- Jag vill börja med att be supportrarna om ursäkt om de tagit illa vid av det jag sagt, eller om de känner sig provocerade. Det var aldrig min mening att såra någon. Jag menade vad jag sade, men inte i det sammanhang ni satt det i. Vad tror ni skulle hända om jag lämnade? Jo, det kan jag berätta. Man skulle hitta någon inom organisationen som härdade ut tills maj var över, någon som egentligen inte vill vara där jag är nu, men som skulle ställa upp för laget.

Men jag kommer inte att överge det här skeppet. Det är usla råttor som flyr skeppen, inte befälhavaren.

 

 

Och sedan kom "förklaringen". Det där som var skammen.

- Jag var mycket upprörd efter Málagamatchen, det har inte undgått någon. Jag står fast vid att jag från minut 63 anser att flera spelare vanhelgade den här fantastiska tröjan och skölden på dess bröst, de visade inte respekt för organisationen eller för supportrarna och det här har vi talat om på träningen.

(Innan presskonferensen höll Manolo ett 45 minuter långt möte med spelarna i omklädningsrummet.)

- Genom att inte orka resa sig efter att ha sänkts av ett eget misstag skändade de här spelarna supportrarnas förtroende, för mig finns det inga giltiga ursäkter. Det finns ärliga förluster, det finns heder i somliga nederlag, men det finns ingen omständighet som rättfärdigar likgiltighet.

Jag hade tänkt stanna kvar i Andalusien över helgen, med min familj, för att sedan återvända till Zaragoza på måndag, men det vore en förolämpning mot supportrarna, fotbollen, mina föräldrar, min utbildning, mot allt, om jag stannade kvar där nere i solen och njöt medan Real Zaragoza lider så mycket här uppe.

 

Med i pressrummet satt Real Zaragozas tre kaptener, Javier Paredes, Angel Lafita och Maurizio Lanzaro.

Det fanns bland dem ingen antydan till protest. De var där för att de höll med. Och för att de är - tillsammans med Roberto och Ivan Obradovic - några av få som vet att de många hårda orden inte gäller dem.

 

Manolo Jimenez berättade att han inte haft något som helst samröre med Agapito Iglesias sedan den 31 januari. Den senare reste förvisso till Málaga för matchen, men inte tillsammans med laget, och han lämnade arenan i slutet av andra halvlek. För att stråla samman med vänner på en restaurant inne i centrala staden.

- Jag ska vara uppriktig och säga att raset för Real Zaragoza började för flera år sedan. Numera finns det ingen struktur i den här organisationen, och den enda plan som existerar lyder: försök att till varje pris klara kontraktet.

Det är inte så man bygger upp ett fotbollslag. Det gör inte den här historiska föreningen som jag är så stolt över att fortfarande tillhöra rättvisa. Utan inre byggnad, utan kontinuitet och utan filosofi rasar allt ihop förr eller senare, samhällen, fotbollslag. Jag betraktar laget, hur vi arbetar på träningarna och spelet vi stundtals uppvisar på matcherna och jag är ärlig när jag säger att vi, laget, inte förtjänar att ligga sist i tabellen, men att klubben institutionellt kanske gör det. Och jag är lagets tränare, inte klubbens.

 

Det här är ett uttalande som knappast går att misstolka, och som omedelbart gjort Manolo Jimenez till frälsare i supportrarnas och i plattformen Salvemos Real Zaragozas ögon. Någon som talar klarspråk, någon som säger som det är trots att han har allt att förlora på det. En av oss.
Och mitt under rådande presskonferens pep det till i Manolos mobil. SMS från Agapito Iglesias, den första kontakten dem emellan på nästan en månad.

Av vad jag fått höra önskar presidenten tala enskilt med Jimenez "senare".

 

Efter SMSet skyndade sig Jimenez att avsluta presskonferensen. Han sade:

- Om vi inte vinner mot Villarreal i nästa omgång kommer jag vara den mest olyckliga mannen i världen. Och om vi förlorar så antar jag att klubben öppnar dörren för mig, och gör de det kommer jag att gå ut genom den. Vi måste dejar el culo - slita röven av oss - för våra fans. Jag är ledsen att jag inte kan säga det finare, men om vi åker ner i Segunda - för än är ingenting bestämt - då ska vi fan i mig göra det med värdighet. Är spelarna inte beredda på det, eller lyckas jag inte förmedla mitt budskap till dem, då kommer jag att gå och jag kommer av respekt för Real Zaragoza att göra det utan min lön.

 

Själv kan jag inte hjälpa att bli berörd av Manolo Jimenez. Av hur ärlig och orädd han framstår då han ställer sig mot världen och utan pretentioner eller böner konsekvent förklarar sina ståndpunkter, lika mycket zaragocista som någon annan.