La Batalla de Aragón: ÄNTLIGEN!!!!!

Först: ursäkta alla utropstecknen, men omständigheterna krävde det. För nu ska han väck. Efraín Juarez, den sämsta spelaren i Real Zaragozas långa, stolta historia, plockas bort från truppen och Ivan Obradovic är äntligen tillbaka.

Det finns inte plats för båda dessa "utomeuropeiska" spelare i truppen. (Obra är serb, men Serbien är inte med i EU och därför räknas han som icke-europé i de här sammanhangen. Lamt.)

Ivan Obradovic har varit konsekvent med sin önskan om att stanna i Zaragoza. Till och med när Aguirre gjorde en Marcelino och sa att han kommer ställas utanför truppen om han inte försvinner (för Aguirre behövde plats för sina mexikaner) stod Obra fast.

- Zaragoza är mitt hem, sa han. Jag kan inte lämna.

Nu betalar hans lojalitet av sig. 

På den officiella hemsidan bekräftar klubben att man släpper Juarez vind för våg. Jag gissar på att han hamnar i Mexiko. Kanske Aguirre tar över något annat lag och då kan han spela där. Men vi slipper honom och det är huvudsaken.

Jag vet att det inte låter särskilt snällt. Men man måste förstå vad hans bristande kompetens ensam kostat oss. Alla gånger man riktigt berättat att nederlaget berott på "enskilda misstag" och menat honom. Juarez vara har betytt mycket för Real Zaragozas nuvarandre tabellplacering - inte allt, men mycket, han är ett ankare man kastat ut på planen, som de andra suttit ihop med och han har dragit ner dem. Gjort dem nervösa, de glömmer bort vad de själva styr med och släpper allt för att försöka täcka upp för allt han inte mäktar med och så fungerar ingenting. Ingen litar på att han gör vad han ska och att ängslighet sprider sig. Det är sant. Man kan andas in den. (Det här har till exempel testats vetenskapligt, man har stoppat in en ångestladdad människa i en folkhop i nån galleria och sett hur folk efter bara ett par minuter börjar bli stressade och nervösa själva, börjat se sig om över axeln och bli lite förvirrade men jag ska inte haka upp mig på det där.)

På sin presskonferens i förrgår sa Maurizio Lanzaro, Real Zaragozas tredjekapten att från och med nu spelar han hellre högerback själv, att det är bättre om han gör det och kanske hade man pratat om det i omklädningsrummet innan eller kanske hade man det inte, men efter att han sa det beslutade sig Jimenez för att så ska det bli tills vidare.

 

 

 

Imorgon, när Juarez-fria Real Zaragoza möter Getafe kommer det låta något hiskeligt på La Romareda. Klockan 17:30 ska man samlas på torget utanför, och organisera sig. Projektet, som inkluderar Javier Lainez (en av minoritetsaktieägarorganisationen APRAZ frontfigurer), domedagsprofeten Alfonso Hernandez (mannen som enligt Javi Paredes hatar Zaragoza mest i hela världen, det är en annan femma), Xavi Aguado och många andra, kallas Salvemos el Real Zaragoza och har än så länge inte presenterat några konkreta förslag på hur de vill få till de nödvändiga förändringarna, eller  för den delen kommit med något bud på klubben, utan livnär sig på rådande missnöje. Det handlar bara om att få bort Agapito.

Har sagt det så mågna gånger förr. Att gapa och hata och mobba ut någon är fel väg att närma sig problemet. (Förgrundsfigurerna twittrar öppet om att hänga och mörda presidenten, jag menar.... I rest my case.) Man blir så lätt den man påstår sig motarbeta.

 Vill man bli tagen på allvar bör man först se till att ha något genomtänkt att presentera och därefter göra det på ett värdigt sätt, inte ställa sig upp på ett sammanträde och säga hej, vi gillar inte dig så bara dra åt helvete, för jaha nähä, men sen då? Mer då? Det här har för mycket missnöjesparti över sig och sådana är aldrig bra, titta bara på vilka som valdes in i den svenska riksdagen här om sistens.

Salvermos el Real Zaragoza ska i alla fall protestera i matchminut 32. Det kommer viftas och skrikas, krävas och hatas. 

(Själv kan jag tänka att det "fyndigaste" varit att vänta till klockan slår 19:32, året då Zaragoza grundades men de här typerna är argare än vad de är finurliga.)

Det kommer i alla fall att bli ett jäkla liv.

Undrar om Agapito ens dyker upp, jag tillåter mig att tvivla. Han stod fast vid att hans avsikter att lämna klubben var uppriktiga i ett uttalande på hemsidan efter Areneres sorti, han underströk att han tagit ett kliv tillbaka och fortfarande ämnar sälja sina aktier. 

Jag fick en formell inbjudan att delta i det här men sitter fast i Norrköping. Jag hade inte sällat mig till gaphalsarna men jag hade gärna varit på plats och bevittnat, försökt hitta reson i ångan, en ledargestalt som sätter kärleken till Zaragoza före hatet mot Agapito, en som har planer som sträcker sig längre än störtandet av presidenten. För vad tror de händer sen?

De hänger honom på torget och allting bra bara sådär? Som genom ett trollslag.  Klubben sköter sig själv? Allt flyter på? Har vi inte lärt oss mer än så av historien?

 

Jag har inte sett någon göra en Lanzaro i fallet Agapito, resa sig upp och utan illvilja säga att jag gör det så länge. Jag drar det här lasset, jag tar  ansvar, jag klarar det, orkar, vet vad det innebär.  Som säger det och är beredd att göra det med allt vad det betyder i fråga om lidande och självuppoffring för att det är det bästa för klubben och inte för att det kanske kastar lite glans på en själv eller för att man vinner enkla sympatier om man hatar presidenten.

Ingen.

Ingen som i realiteten har den möjligheten.

Som Lanzaro hade då han reste sig upp och sa det.