Real Zaragoza - Alcorcon 1-3

När inget annat är som det brukar är det i alla fall skönt att Real Zaragoza finns.

Det har gått två dagar sedan serien startade igen för Real Zaragoza, och jag sitter på meddelanden någon hackat in i sten i Norrköping, och som bestått i mer än 4000 år för att försöka sammanfatta en sanning som är lika varaktig; nämligen den om den här föreningens förmåga att vara sig själva sanna genom precis allting.
Annars fungera plötsliga avbräck - sräskilt av det episka, världsomspännande slaget - rent dramaturgiskt- lite på samma sätt som resor. Det är meningen att du ska ta dig ienom dem och "lära dig" något, om dig själv, om allt, och komma ut på andra sidan eller hem igen om du varit iväg som en ny, förbättrad version av dig själv. Du ska vara insiktsinjicerad och berikad, omskakad och från och med nu ska inget vara sig likt igen fastän allt egentligen är det och det är där i man ska hitta någon sorts mening med allt meningslöst som bara håller på och händer.

Utom Zaragoza.
Zaragoza kan man alltid lita på.
Den enda omställning som då och då kan påverka något för det här laget är den som eventuella motståndare ibland lyckas få till, men den sortens ackommodation märks bara som ett resultat i en kalender och som något man suckskrattar åt och hänvisar till som något man är arg på men egentligen älskar eftersom det är Zaragoza som är Zaragoza - det är, tack och lov, inget man går runt och "lär sig" något av.

För höll vi på och lärde oss saker vore vi inte vi.

Med det sagt var det alltså som upplagt för en 1-3-förlust på La Romareda den här lördagen den 13:e (1-3:e) juni. De grundläggande förutsättningarna fanns där; bara datumet sade väl de som är lagda åt det numerologiska hållet ett och annat, men en ätter starkare premiss var såklart vetskapen om att EN ENDA poäng - mot ett motstånd som egentligen "inte har" något att spela för - hade räckt för att klubben skulle häva sig upp över Cadiz, som slarvade mot Sporting Gijon det sista de gjorde innan allt stannade, i tabellen på bättre målskillnad.
- Hur känns det inför imorgon? frågade min kille mig på torsdagen och jag sa skit, och så skrattade vi eftersom (nästan) ingenting är mer rätt i allt som inte är det än att Zaragoza ska förlora mot Alcorcon när de verkligen har allt att vinna på att vinna. Du behöver inte ha följt det här laget i mer än fem minuter för att veta det.

Det värsta var att det började bra. För de som mäter sina resultat efter bollinnehav vann Zaragoza den här matchen och det med marginal, men för oss som inte räknar på det sättet var det en praktfull aragonesisk uppvisning i ineffektivitet. När första halvlek var slut hade hemmalaget ett 80-procentigt övertag och det stod 0-0 på resultattavlan.
Två dagar senare sitter vi på hällristningarna och pratar om det farliga med den här typen av skenbar dominans mot ett lag som Alcorcon när de "inte har" något att spela för, inför ett La Romareda som så påtagligt saknar nerv och sin tolfte spelare; den som inte går att trycka ut som pappdocka och sätta upp på en stol någonstans eller fånga på en ljudupptagning och pumpa ut i ett högtalarsystem eftersom den är alltför vibrerande för sådant. Jag tror att oavsett vad man säger, oavsett med hur goda intentioner man går ut mot Alcorcon i den här halvvarma junikvällen så blir man inte kvitt känslan av att det här inte är annat än en internmatch mot B-laget, och man totaläger dem possesionmässigt och ingenting av allt det viktiga som egentligen nästan händer är viktigt ( "Det har blivit lite kallare i andra halvlek", sa kommentatorn. "Det beror nog på att det är lite senare nu och då blir det svalare ute." Klockan var 22:30 då. Han kan ha varit något på spåren eller så hade han bara tur när han tänkte.)

Raul Guti var nära att ge Los Manos ledningen redan i den nionde minuten då han fångade upp en skapligt inskickad hörna men ribban var ivägen. Han var inte upprörd. Han ryckte mest på axlarna. Det här hade ju vi, titta på bollinnehavet.

Sådär fortsatte det i 70 minuter. Zaragoza höll bollen inom laget och tramsade runt och skapde ett par lägen (Burgui, som förlängde med klubben förra veckan, var nära att göra 1-0 det första han gjorde då han byttes in i den 66:e minuten men var inte spetsig nog eller där nog) och så kom minut 71 och Atienza var över huvudtaget inte med på den plöstliga Alcorconska omställningen nyinbytten Sandaza ställde till med genom att bara peta till bollen. Stoichkov friställdes alltför enkelt, och han fick till och med lov att ta en sekund eller två på sig och kunde enkelt placera in bollen bakom Cristian Alvarez.

Eftersom den här - förvisso fina - gästsekvensen var så o-rolig första gången passade vi på att spegla den på nytt bara två minuter senare. Jag trodde först det var en repris på 1-0-målet de rullade på streamen i brist på annat otyg att visa, men det var det inte. Det var Alcorcon som uppfattat att det här laget inte spelar match utan bara tränar possesionsspel, tog sig förbi Atienza igen och lät Stoichkov göra 2-0.

Det mest minnesvärda var ändå det som hände i den 78:e minuten, då El Yamiq, pressad av Alcorcon, försökte undvika att utsätta Cristian Alvarez för en hemåtpass och helt sonikade nickade undan bollen så att Alvarez bara skulle kunna plocka den och det gjorde han. Gott och väl en meter utanför straffområdet plockade han ner El Yampiqs nick i händerna och visades - såklart - ut direkt. Han sneglade lite på El Yampiq som inte var den som gjort mest fel i den situationen, tog uppgivet leende men inte alls så upprört som han borde emot kortet och gick.

Zaragoza plockade ut Luis Suarez till förmån för Raton och där någonstans började det komma ikapp också våra spelare att det här var "en riktig match ju!" och kanske skulle man göra något och så gjorde Sandaza 3-0 för Alcorcon.

Ett litet tröstmål hann Linares göra innan domaren blåste av och Zaragoza visade att allting egentligen är som det alltid har varit, (som det "ska" vara?) det bara verkar inte så.

Imorgon möter vi Lugo borta. De har inte heller "något" att spela för egentligen så det ska nog kunna gå illa det med. Möjligen tycker Lugo att bottenstrecket ligger lite obekvämt nära och kanske är de tillräckligt stressade av det för att bjuda upp till något Zaragoza klarar av att göra något av. Vi saknar Guitian (som missar resten av säsongen på grund av sin skadade vänstervrist), vi saknar Javi Puado som också har känningar, vi saknar Cristian Alvarez.

Cadiz ligger två poäng före efter 1-1 mot Rayo Vallecano i söndags.

Och bara två poäng bakom hägrar Huesca och Almeria.

Vad skönt det är att det är igång igen va?