Gästkrönika: Därför är Arsenal anno 07/08 bättre än tidigare
Huvudvärk, brutna knogar, Leeds, kallsvett, sorg, både pest och kolera. Efter en säsong som var allt annat än tillfredsställande för oss gooners, och en silly-season som inneburit förlusten av vår så avgudade kapten, har röster från fans, media och vissa spelare hörts allt starkare om att det är kris i Arsenal och att vi håller på att förvandlas till ett mittenlag. Givetvis är inte detta sant. Jag kanske är naiv, dum, enfaldig, sätter för stor tilltro till Wenger eller bara är löjligt optimistiskt, men jag tror absolut på framgång och framsteg för the Gunners inför säsong 2007/2008. Och jag ska nu lista varför:
1. Avsaknaden av avsaknaden av Henry
Dra tillbaka den där sucken av lättnad som kom från er för ett tag sen, herrar Carragher, Vidic, King, Terry och allt vad ni heter, vi har fler spelare som vill ge er mardrömmar. Thierry Henry må ha varit spelaren som burit Arsenal både under de tider när spelet fungerat som bäst och som sämst, och visst kommer vi att sakna honom nu när han är borta, och visst kommer Arsenal att kännas annorlunda utan honom, men sanningen är att spelarna till viss del redan är vana att inte ha honom runt sig på planen. Trots allt startade bara Henry i 17 av våra ligamatcher förra säsongen, medverkade inte i Carling Cup och endast i matchen mot Liverpool och Blackburn hemma i FA-cupen. Dessutom tycker jag att vårt spel fungerade bättre utan än med honom, då han var långtifrån den kapacitet som vi är vana att se honom i. Och kanske ligger det lite sanning i att övriga spelare hämmades av hans närvaro på planen, då hans stjärnstatus var större än alla de andras tillsammans. Man kunde ofta se hur medspelarna sökte just hans fötter för att han skulle göra som han vanligtvis brukade, finta tre och lägga den i bortre. Jag menar hey, det var en bra anfallsstrategi eftersom den oftast funkade, men när Henry inte kunde göra så längre behövde övriga Gunners komma på något nytt, vilket de också fick gott om tid att göra under förra säsongen och är mer än redo att göra igen, och detta år än bättre.
2. En trygg backlinje.
Ryggproblem hit, bristningar dit, ett mellanfotsben av och så någon som slank ner i diket. Vad Arsenals medical staff sysslar med kan jag tyvärr inte svara på, men jag kan nästan lova att de på ett eller annat vis gör något sorts tjänstefel. Så många skador vi dragits med de sista två säsongerna är bara inte normalt. Det var ju för tusan mindre skadade i västfrontens skyttegravar under första världskriget. Och vår backlinje har långtifrån varit något undantag. Utan att gå matematisk på era hjärnor och skriva genomsnittlig tid en backlinje behöver för att spela ihop sig, antal minuter Toure/Gallas hade tillsammans som mittlås och hur många meter Clichy behöver springa innan övriga i laget lägger sig ner och tittar beundrande på honom, så kan man väl enkelt konstatera att ju längre en backlinje spelar tillsammans, desto bättre gör de ifrån sig. Och vår backlinje i allmänhet, och vårt mittlås i synnerhet, fick alldeles för lite tid tillsammans, p g a skador, för att agera med den säkerhet och utstråla den trygghet som vi förväntar oss av dem. Nu fick det dock ett gäng matcher tillsammans, och har nu dessutom fått en sommar att prata och träna ihop sig. Det kommer att synas, det lovar jag.
3. Nu är Ashburton Groove vårt hem
Stolpskott, snedträffar, vidöppna mål, ribbträffar och andra målsumpningar. Känner ni igen er? Flytten från Highbury var bara inte emotionellt smärtsam, den var jobbig för resultaten också. Vi var förvisso inte dåliga på vår hemmaarena under fjolårssäsongens ligaspel, 12-6-1 är ett skapligt facit. Men samtidigt tror jag fler än mig kände ganska mycket frustration under matcherna på Ashburton Groove, och tittar man på den grova dominansen vi hade under nästan samtliga matcher, känns det inte alltför enögt att säga att vi borde ha tagit några fler poäng. Man ska dessutom lägga till att vi hade några mindre smickrande matcher i cupspelet mot bl a Bolton, Blackburn och PSV Eindhoven. Jag har dessutom räknat ut att vi troligtvis skulle ha gjort fler mål mot CSKA Moskva och West Ham än vad övriga lagen i ligan gjorde tillsammans, om vi bara hade satt våra chanser. Mot slutet tycktes jag dock se en förbättring, då vi trots tidiga underlägen lyckades vända och vinna. Det fanns en beslutsamhet i spelet som saknats tidigare. Jag tror att spelarna nu känner sig hemma på Ashburton Grove och kommer att göra bättre ifrån sig där nästa säsong. Det är inte heller samma grej för motståndarlagen att komma dit, med tanke på att de redan varit där och att de vet vad som väntar dem; 90 minuters handsbollsförsvar som gång efter gång kommer att penetreras, och till skillnad från vissa matcher förra säsongen, sluta med mål för the Gunners.
4. Spelarnas utveckling
Kids, talanger, ungdomar, young guns och juniorer. Är det bara jag som blivit less på myterna kring vårt lag? Inse att våra spelare är ”etablerade”. Inför förra säsongen var jag även då optimistisk och hävdade att vi skulle få se ett Arsenal som skulle utvecklas, inte hamna lika långt efter serieledarna och göra bra ifrån oss i cuperna. Resultatmässigt hade jag fel. Utvecklingen uteblev dock inte, den blev tack vare punkt 1,2 och 3 bara inte lika tydlig. Utan en Henry som gjorde 30+ mål, en trygg och stabil backlinje och ett Highbury som var lika mycket hemma som morsans kladdkaka på söndagar, var förutsättningarna inte vad de borde ha varit under säsongen då vi skulle visa att vi var att räkna med igen. Men mycket hände under säsongen som vi kanske inte kommer ihåg fullt så skarpt som vi kanske borde, tack vare statistik, statistik och annan förbannad lögn. Fabregas var bra 05/06, riktigt bra. Han var talangen som kunde bli hur bra som helst. Vem är han nu? Ja, enligt många är han redan en av världens bästa på sin position, en spelare jag inte skulle byta mot någon annan i världen och en spelare som kommer att dominera Europas mittfält många år framöver. Det är hans lekplats. Robin Van Persie och Adebayor var också ganska hyfsade under 05/06, men bägge gick ifrån att leverera every now and then till att vara ett av Premier Leagues bästa anfallspar, som med fler matcher tillsammans kan bli hur farliga som helst. Clichy tog steget från talang till bättre än sin ruttna föregångare. Diaby visade pondus, Walcott visade kvaliteter och Denilson visade att det finns en framtid efter Gilberto, även om undertecknad skulle vilja att den framtiden hette Flamini. Och på kanterna visade Östeuropa att vi har allt utom effektivitet i laget. Det ska vi lägga till i sommar. Utveckling skedde, förhoppningsvis får vi ketchupeffekt utav det i år.
5. Värvningarna
Brasilianska kroater, afrikanska fransmän och nu kanske någon argentinare som spelar i svenska färger. Jag sällar mig till John Lennon, kan vi inte bara slopa alla länder och leva tillsammans som ett? Fan vad mycket enklare det skulle vara. Jag har hittills valt att inte nämna våra värvningar eftersom silly-season inte är över ännu, och att vi inte ännu inte vet hur Wenger har tänkt spela de som vi köpt. Klart är dock att Wenger är en jävel på att hitta kvalitet och att de spelare som han tagit till klubben oftast tillfört någonting. Eftersom jag har så stort förtroende för vår manager väljer jag därför att se alla de värvningarna som kommer komma i sommar som förstärkningar, och lägger därför till dem på listan.
6. Tottenham blev ju 5:a
Det lag under oss i tabellen som är närmast att knuffa oss från topp-4 är Sp*rs. Do I need to say more? Nu handlade ju hela krönikan om utveckling mot något bättre, men de som verkar tro att vi blir sämre av att Pool, Chelsea och Man U värvar har ju missuppfattat ett och annat. De kanske blir bättre, men så blir även vi. Och vi kommer att öka avståndet till lagen under oss.
Sammanfattning
Undertecknad tror alltså på guld, gröna skogar, konfettiregn och tårtkalas? Nej inte riktigt. Trots min optimism tror jag inte att vi kommer att vinna ligan, 21 p tar man knappast igen över en sommar, inte när tre andra lag placerade sig bättre än oss och dessutom har värvat som aldrig förr. Ligan vinner vi 08/09, men vi kan fortfarande göra framsteg denna säsong för det. Vi kan placera oss bättre än 4:a, vi kan ta fler poäng, göra fler mål och spela bättre fotboll. Och trots att ligaspelet är det viktigaste finns det faktiskt tre andra cuper som alla slutar med att vinnaren får lyfta en pokal och skrika ut sin glädje. Jag tror att vi kommer stå där nästa säsong. Och all den lättnad, eufori, gåshud och upphetsning som kommer komma vid det ögonblicket, kommer att få dessa få år vi har gått titellösa att kännas försumbara. Det kommer kanske t o m kännas som att det var värt det, som att det gott kunde få ta ett par år innan vi vann titlar igen, så länge vi fick vinna på vårat sätt. The Arsenal way. Utan dyra spelarköp, utan försäljning av klubben och utan enbart legoknektar på planen. Framgång kanske framförallt mäts i titlar, men i sådana fall måste man mäta titlar i sättet de vinns på, och Arsenals titlar vinns alltid på snyggast sätt.
Victoria Concordia Crescit!
//Oscar Broström
