Gästkrönika: Hur Bellerin kostade oss CL
Gästkrönika signerad Robin Sjöstrand om hur Hector Bellerins skada påverkade vår säsong.
Det gör ont att vara supporter. Oberoende vilket lag du håller på gör det ont, ofta – och ibland mycket. Statistiskt sett så kommer de flesta supportrar att må värre än efter en dyr kväll på krogen när en säsong är slut eftersom det är få lag som faktiskt kommer upp till de förväntningar som ställs på laget innan den nio månader långa pinan drar igång.
Men det är inte det vi ser. Vi ser de som lyckas. De som får vara glada. Heter ditt favoritlag till exempel Manchester City eller Liverpool så har du säkert haft en hyfsat behaglig säsong. Endera har din pengastinna shejks investeringar äntligen börjat betala av sig (den här gången genom en trippel) eller så har din galna tysk äntligen ghostbustrat bort finalspöket. Oberoende vilket av ovanstående som stämmer in på dig, så måste det vara rätt trevligt.
Heter ditt favoritlag Arsenal Football Club så har de senaste åren gjort extra mycket ont och den senaste säsongen avslutades på bekant och obehagligt manér med en rundspark i magen. Där och då så låg vi bara och flämtade efter luft. Som supporter är man alltid åtminstone lite säker på att det kommer att skita sig. På något vis. Vid en illa vald tidpunkt. Det finns en slags inbyggd defensmekanism som vill förbereda oss på nederlaget redan innan det kommer. Men det fanns inget som egentligen kunde förbereda oss på det här.
Ni vet redan vad som skedde och hur det skedde. Den säkra tredjeplatsen som blev en femteplats och finalrysaren som blev en finaldokusåpa – en där man satt med skämskudde och inte ville se mera av debaclet.
Arsenalfansen reagerade som fans reagerar mest. Vissa skrek på Emerys avgång, andra på Wengers ruttna arv, några andra på spelarna som inte var värda att bära skjortan. Lite lagom hetsigt sådär i stundens hetta – och i ganska många veckor efter stundens hetta, för att vara ärlig.
Vi var många som bara satt tysta. Vi ville inte riktigt ta in vad som hade hänt den senaste månaden, ville inte riktigt peta på den där känslan av misslyckande. Igen. Ville inte riktigt erkänna att fotboll, ett påhitt där 22 överbetalda divor försöker peta in en bit läder i en bur på det mest effektiva sättet, kan påverka oss sådär mycket och så starkt. Men där satt vi. Tysta. Utmattade. Överkörda.
Aubameyang deppar i Baku.
Det är först nu, med ett par veckors distans till den avslutade säsongen som vi kan börja fundera på vad som egentligen hände. Vad var det som ledde oss fram till det katastrofala slutet? Visst går det att peka på enstaka insatser som Crystal Palace hemma, där ingen förstod sig på laguttagningen. Eller Brighton hemma, där vi tappade två poäng som hade räckt till en fjärdeplats och således CL-plats. Eller Aubameyangs missade straff mot Tottenham borta som hade åstadkommit samma sak.
Men vi måste se större, måste ha en bättre överblick, så vi tar oss tillbaka till början. Till de två matcherna som ingen trodde vi skulle vinna, och vi inte heller vann. City var och är för bra och Chelsea var vi inte riktigt redo för där och då – men i den senare matchen fanns tecknen. Det fanns stundvis en vilja och en riktning i spelet.
Sedan kom den, den berömda 22 matcher långa förlustfria sviten. Visst fanns det något som gnagde under skinnet hela tiden – vi fick konstant kämpa oss in i matcherna ur underläge – men till skillnad från under Wenger så lyckades vi med att ta oss ur knipan. Det fanns en kämpaglöd i laget som vi inte sett på länge.
Emery inledde med en fyrbackslinje och varierade mellan 4-2-3-1, 4-3-3 och en variant som i offensiven liknade 4-2-2-2, där Torreira fungerade som defensiv innermitt framför Sokratis och Holding i mittförsvaret, medan Bellerin och Kolasinac stormade fram på kanterna och erbjöd passningsalternativ. Vår uruguayanske terrier såg tillsammans med en pånyttfödd Xhaka ut som det centrala mittfält vi saknat sedan Cazorla och Coquelin gjorde oss så glada den där vintern – ni vet, innan Coq började få för sig att han är en offensiv spelare.
Vi hade också en fyrbackslinje som för en gångs skull inte gjorde bort sig (så länge Mustafi satt på bänken). Holding och Sokratis kompletterade varandra utmärkt och med Bellerin och en Kolasinac (som ännu satte sina inlägg) som löpte upp och ner för kanterna så såg det faktiskt ut att finnas en idé.
Vi bjöds på fotbollsgodis i form av Aubameyangs mål mot Leicester och Ramseys mål mot Fulham. Båda ett resultat av den fotboll som Emery helt klart ville styra oss mot i början av säsongen. Det var mål gjorda av hela laget, snabba förflyttningar över planen och fantastiska fotbollshjärnor som samarbetade.
Men något stämde inte helt. Emery började experimentera med en trebackslinje och det är tydligt att han ansåg att vissa av spelarna helt enkelt inte räckte till för att spela den fotboll han ville implementera – han talade som bekant om hög press och snabb fotboll i början av säsongen.
Och sedan kom den riktiga smällen. I matchen som bröt vår 22 matcher långa förlustfria svit, förlust borta mot Southampton (har ni hört den förut?) med 3–2, byttes Hector Bellerin ut i halvtid. Dagen efter kom rapporter om en muskelskada och när han återvände från den en månad senare skadade han sig direkt och var borta säsongen ut.
Innan det hade vi förlorat Welbeck i november och Holding i början av december. Holdings frånvaro gjorde att Emery började förlita sig mer på trebackslinjen, eftersom han också har ögon och såg att Mustafi inte klarar sig som en av två mittbackar i det spelet vi försökte spela. Men det var definitivt Bellerin som var den största förlusten.
Vi hade två backups och inför säsongen såg Lichtsteiner ut att vara den perfekta spelaren att ta in bakom Bellerin. Men med tanke på den fotboll som Emery försökte implementera – med mycket offensivt ansvar hos ytterbackarna – så var nog Juventusveteranen säsongens felvärvning. Mycket hjärta har han, schweizaren, och säkert är han mer än kapabel till att försvara i en tajt fyrbackslinje – men någon offensiv kantspringare är han inte. Och Jenkinson må vara en sympatisk Arsenalsupporter, men han håller inte heller för den sortens fotboll.
'
Varken Lichtsteiner eller Maitland-Niles kunde axla Bellerins roll.
I stället fick vi Ainsley Maitland-Niles. I och med att han inte är en egentlig back så funkar han inte i en fyrbackslinje och det låste oss vid trebackslinjen – även när Koscielny återvände från sin skada. Det här betyder helt enkelt detta: om Bellerin inte hade skadat sig, hade vi kunnat fortsätta med fyrbackslinjen så snart Kos var tillbaka – gå tillbaka till ett system som hade tjänat oss väl. Nu försvann det alternativet.
Med det sagt så vill jag också ta Ainsley i försvar. Han har gjort mycket väl ifrån sig den här säsongen, sett till förutsättningarna. Han är inte skolad som försvarare, han kunde rimligen inte vänta sig att hoppa in som ordinarie försvarare när säsongen började – inte med de två backups vi redan hade – och han utvecklades dessutom konstant under de månader han fick chansen. Offensivt var han riktigt, riktigt bra vissa matcher och defensivt gjorde han flera bra matcher och fick oförtjänt mycket skit. Men han är ingen högerback.
Ainsley Maitland-Niles ger helt enkelt inte de alternativ i spelet som Hector Bellerin erbjuder. Bristen på en ordentlig backup till Bellerin var det som kostade oss vår säsong.
Sen att Emery hittade ett vettigt sätt att spela trebackslinje gjorde ju förstås att hoppet började byggas upp på nytt. Baskern gjorde sitt bästa för att få Ramsey att gå sönder lagom tills att han gick till Juventus och satte honom konstant som en av två sittande mittfältare i trebackssystemet. Plötsligt fanns det någon som band ihop försvaret med anfallet och spelet såg någorlunda bra ut – vi vann till och med flera matcher. Men Emery lyckades med sin prestation att få walesaren ur spel lite för tidigt och Ramsey gick sönder redan den 18 april, borta mot Napoli. Matchen därpå? Crystal Palace hemma. Därefter vann vi inte en match förrän sista omgången mot Burnley – och då var det som bekant för sent.
Slutsatsen som man kan dra av detta är att det inte är så nattsvart som det kändes efter Europa League-finalen. Problemet är ett lagbygge som är känsligt för skador. Emery hade hittat ett spelsystem baserat på fyrbackslinje som fungerade ganska bra. Sen försvann Holding och vi fick gå över på trebackslinje. Därefter försvann Bellerin och satte stopp för en återgång till fyrbackslinjen i och med Koscielnys återkomst – och exakt här började vi förlora matcher till höger och vänster...
...tills Emery kom ihåg att han hade Aaron Ramsey sittandes på bänken. Ramsey erbjöd en länk mellan mittfält och anfall och vi fick igång ett fungerande trebackssystem – trots att Mustafi fanns i backlinjen och gjorde det svårt för oss ibland.
Aaron Ramsey, en av säsongens bästa spelare.
Men sen gick Ramsey sönder och säsongen lika så.
Och där satt vi. Tysta. Utmattade. Överkörda.
Nu kravlar vi oss långsamt upp igen. Nytt fönster. Ny säsong. Nya möjligheter och drömmar.
Tänkvärt:
* Emery har ett år kvar på kontraktet (plus ett optionsår). Vi kan gott ge honom och den nya administrationen en till säsong på sig att försöka få ihop ett nytt lagbygge – annars får vi börja om från noll igen. Funkar det inte, så förlänger vi inte kontraktet och har tid att hitta någon ny (Jardim eller ten Hag till exempel).
* Fyrbackslinjen tycks alltså förhoppningsvis vara central för Emery. När Ramsey lämnar försvinner dessutom nyckelspelaren i trebackssystemet (som inte var närapå lika viktig i fyrbackssystemet). Det är kanske inte så konstigt att vi ryktas vara ute efter Meunier ändå.
* Iwobi fick mycket pisk från fansen under säsongen. ”Måste få bättre avslut”, gastar folk. Iwobi ska inte avsluta, han ska assistera. Om några år är han Arsenals assistkung, det sätter jag en flarra finvin på – den killens blick är grym, trots att han avslutar som en kratta.
* Dagens melodi tycks vara kortsiktighet – speciellt när det gäller egna spelare. Det är många som skriker att vi ska lyfta upp egna talanger i laget. Nelson, Smith-Rowe, Nketiah och Willock hyllas till skyarna och ska enligt många vara mogna att spränga PL på egen hand. De egna talanger som finns i laget, Iwobi och Maitland-Niles, får däremot mest ta emot obefogad skit. Om vi vill ha egna talanger i laget måste vi låta dem misslyckas. Och vi vill ha egna talanger i laget. Arsenal är inte City. Arsenal är inte Chelsea.
* Mustafi måste bort. Okej, jag vet att det är onödigt att säga det högt. Min poäng är att han nog inte är så dålig som han verkar i Arsenal. Men han måste få vara yrvädret i ett annars lågt sittande, stabilt försvar, där han står för det spektakulära och de andra säkrar upp. Och även om han hade skärpt sig och blivit världens klippa till nästa säsong så är broarna brända till fansen. Ett misstag och han hade varit lika hatad igen.
* Kan vi inte skaffa en holländare igen? De har ju gjort ett skapligt avtryck i klubben i och med V*n Persie, Overmars och kungen Bergkamp. Det är dags för en ny. Donny Van de Beek, kanske? Eller varför inte Memphis Depay som winger?
Vi tackar Robin Sjöstrand för sin nedlagda tid och fortsätter ge tummen upp för de gästkrönikor som når oss! Vill du också skriva en gästkrönika om Arsenal skickar du in den till oss på arsenalredaktionen@gmail.com.
