MUWomen’s Barmy Army: Att se United på plats i en seriefinal
Seriefinal mellan Chelsea och Manchester United. Det är något extra när man är på plats, känner gräsdoften och hör kommunikationen mellan spelare. Kikar på detaljer och analyserar kroppsspråk. Nervositeten blir mer påtaglig, kom igen United! Häng med på resan till London.
Cabin-crew cross check report please, jag grundar med flygplatskaffe, The Big Smoke tunnelbana och folk, storstadsälskare och musikal.
Det där var ett försök till att skriva om inledningen av Markus Krunegårds låt Askan är den bästa jorden och förflytta den mot London. Jag ska bespara er vidare poetiska försök, men hey, det finns ju en koppling mellan Krunegård och fotboll. Och han kommer från Norrköping, samma stad som resan mot London inleddes i för mig och min sambo.
Kaffet åkte ner, cabin-crewn både cross checkade och reportade och vi lämnade ett snöigt Arlanda.
You ain’t no ape, you’re a troglodyte rakt in i öronen och plötsligt var vi framme. Tåg, tunnelbana, hotellincheckning och… ja, ni har ju säkert varit ute och rest själva så jag behöver inte skriva en dagbok här. Däremot tänkte jag berätta om matchen mellan Chelsea och Manchester United som spelades söndagen den 12 mars.
Ett möte mellan ettan och tvåan i WSL i ett vårvarmt London.
Undercover i ett blått rike
Innan vi kommer till själva matchen vill jag nämna några ord om det som för Chelsea-supportrar är helig mark, Stamford Bridge. Eftersom min sambo har den dåliga smaken att hålla på de blå från London tog vi oss dit för en rundvandring, och hamnade i en grupp med en Porto-supporter, en brasse som mest följde landslaget och en kille som avgudade Mychajlo Mudryk. Sen var det ett gäng Chelsea-supportrar och jag.
Glädjande nog pryddes bortaomklädningsrummet av Best, Beckham, Rooney, Charlton och Ibrahimovic-tröjor – United är överallt.
Slående – förutom att Stamford Bridge inte kan mäta sig med Old Trafford, slitet eller ej – var prisskåpet där damlagets troféer fanns. FA-cup, ligacup och ligatitlar i mängder, dit har United en bra bit att vandra och man ställer sig frågande till varför det dröjde till 2018 innan United på riktigt startade ett damlag.
Men nu finns det, och nu slåss i vi toppen av ligan och håller på att etablera oss som en maktfaktor inom engelsk damfotboll. Vi är inte där riktigt än, något som matchen mot Chelsea visade prov på. Men vi är på väg.
Uppladdning och detaljstuderande inför match
Efter en tågresa en bit sydväst om Londons stadskärna var vi framme vid Kingsmeadow, arenan som Chelseas dam- och U21-lag använder – samma arena som tidigare delades med AFC Wimbledon, klubben som bildades av supportrar när gamla klassiska Wimbledon FC flyttades och blev MK Dons.
Om ni försöker föreställa er hur ett typiskt engelskt förortsområde ser ut, precis så ser det ut runt arenan. Inget ont om det alls – det är en charmig liten arena med plats för 4800 åskådare, och nu var det lapp på luckan. Det var i alla fall vad som kommunicerades, men i verkligheten kom drygt 3200 personer. Alla på plats skapade en fin inramning, men att resterande biljetter var sålda men inte användes känns tråkigt. Inte minst när det är en match av denna dignitet. Dock oerhört fint att se små klickar av United-supportrar lite överallt, och framför allt ena halvan av East Stand som var fullproppad av ett tillrest bortafölje – som dessutom stod upp oerhört väl i ljudkulissen.
Utöver publiken fylldes läktarna av friterad mat i alla dess former och ett hav av flaggor som delades ut inför avspark.
Unitedspelarna var tidigt ute på plan, kände på mattan och atmosfären. Ona Batlle gick långsamt runt hela arenan med musik i öronen, Millie Turner skojade med de flesta hon såg, många stod i en klunga och småpratade och Maya Le Tissier tog ett litet varv runt mittcirkeln innan hon var sist in i omklädningsrummet för att byta om till matchdress.
Marc Skinner hade innan matchen belyst vikten av att United måste spela utan rädsla, att de lägen som skapas måste tas tillvara – och det är en nödvändighet när motståndet heter Chelsea. United har lyckats vinna mot Arsenal och mot Manchester City, men även om det blivit jämnare och jämnare har man aldrig lyckats knäppa Chelsea på näsan.
Nu fanns möjligheten, United gick in i matchen som ligaledare och Chelsea fick dessutom klara sig utan nyckelspelare som Erin Cuthbert, Guro Reiten, Fran Kirby och Pernille Harder. Läget hade med andra ord aldrig varit bättre.
Det var också United som började starkast och tog kontroll över matchen, åtminstone när det kommer till bollinnehav. Tryggt och stabilt bolltrillande mellan backlinje och mittfält, men Chelsea stängde ner och United hade svårt att ta sig fram till farligheter i sista tredjedelen.
United räcker inte hela vägen
Trots mindre bollinnehav var det hemmalaget som vaskade fram de farligaste målchanserna, och då såg det ut på precis samma sätt varje gång. United lyckades inte stänga ner Chelseas längre uppspel, och med en högt stående backlinje levde Sam Kerr livet. Millie Turner och Maya Le Tissier hann inte med och Mary Earps tvingades till två viktiga räddningar. Tredje gången gillt brukar det ju heta, och det stämde även här. Det går inte att ge Kerr samma typ av läge flera gånger – då smäller det. En elegant lyftning över Earps och 1-0 efter drygt 20 minuter.
Det går ju absolut att se den höga backlinjen som ett bevis för att United visade mod, men när man blev synad flera gånger – och dessutom blivit det tidigare av samma typ av bollar mot Chelsea – kanske det inte varit fel med vissa korrigeringar och att ändå uppvisa lite rädsla för just den spetskompetensen hos motståndarna. Det största problemet här ser jag på mittfältet. Hayley Ladd är stabil som ett defensivt ankare, Ella Toone är energisk och skicklig offensivt men är inte i toppform och Katie Zelem är bra med bollen vid fötterna men saknar snabbhet och brister ibland i beslutsfattande när tempot skruvas upp – som det ju gör mot de bästa.
Kanske att Lisa Naalsund kan bli svaret framöver på hur United ska bli skickligare i presspelet centralt, jag hoppas.
Önskar att jag kunde skriva hem om en seger i detta toppmöte, men det kan jag tyvärr inte. United försökte – fick inte heller med sig någon av de två straffsituationerna, nog borde båda varit straff – och skapade något halvfarligt läge. Den formstarka Leah Galton blev nedsparkad gång på gång och United saknade kvalitet i de avgörande momenten.
Summan av kardemumman är ändå att trots 64 procents bollinnehav var det Chelsea som uppvisade spets i avgörande lägen, och United lyckades inte låsa upp ett väloljat försvar.
Skinner testade formationsförändringar, sköt upp Ona Batlle – bäst i United – högre i plan men när bollen skulle in i straffområdet rensade Millie Bright boll efter boll långt ut från arenan, ett heltidsjobb för att hämta alla.
Förlust med 1-0 är resultatmässigt bättre än förlust med 6-1 och 3-1 som det varit mot Chelsea i närtid. Och det går att hävda att United närmar sig, men än är det en bit kvar för att kunna utmana hela vägen. Chelsea have been there and done that många gånger tidigare, det har inte United.
Askan är den bästa jorden, och från en förlust växer man. United får nu svårt att slåss om ligatiteln, men ligger tvåa och har fortsatt en CL-plats i egna händer – även om det är extremt jämnt. För att lyckas behöver man ta med sig det spelövertag man hade, men också hitta lösningar för att bli effektiva och utslagsgivande med boll.
Det är alltid en upplevelse att på plats få se Manchester United spela, och vi ska inte bli allt för nedslagna av en förlust borta mot de tre senaste säsongernas mästare. Men när vi åter landade på ett snöslaskigt Arlanda kunde jag inte släppa känslan av att detta var en missad möjlighet.
Efter matchen tog sig många av spelarna tid till att gå runt och hälsa på publiken. Närmre än en vinkning från Mary Earps kom jag inte United-spelarna, så då fick några ord, en lyckönskning inför sommarens VM och en bild med Chelsea-kaptenen Magdalena Eriksson vara gott nog. Fint att de tar sig den tiden.
Till sist…
… sedan förra artikeln har United spelat fyra matcher. Först blev det avancemang i FA-cupen via 5-0 mot Durham, därefter blev det fem nya mål och 5-1 seger mot Leicester i ligan. Förlusten med 1-0 mot Chelsea följdes upp av säkrad semifinalplats i FA-cupen efter 3-1 vinst mot Lewes.
… semifinalplatsen i FA-cupen är den första för United, tidigare har det som mest blivit kvartsfinal. United fick Brighton på hemmaplan i lottningen, och blir det avancemang till Wembley för första gången väntar Aston Villa eller Chelsea. Semin spelas den 16 april.
… vi fick äntligen se Lisa Naalsund göra debut mot Lewes efter att hon kom till United i januari. Norskan borde kunna bli en viktig pusselbit på det centrala mittfältet – men dessvärre tvingades hon utgå under första halvlek med känning i baksida lår, nu håller vi tummarna för att det inte är allt för illa.
… Ona Batlle – alltså vilken superstjärna hon är. Assist i var och varannan match och mer eller mindre alltid bäst på plan. Ge henne vad hon vill ha så hon skriver nytt kontrakt. En miljard på Antony? En miljard till Ona – det skulle inte vara ett enda bortkastat öre.
… Lucia Garcias energi och sprudlande personlighet kan ju lysa upp de mörkaste av dagar, kolla själv här och här.
… på tal om Naalsund så var det Uniteds norskor som stack ut i segern mot Lewes. Vilde Bøe Risa gjorde mål igen i cupspelet med en perfekt nick, lika kul blev det inte för Maria Thorisdottir. En underbar brytning förhindrade visserligen ett baklängesmål, men hon lämnade matchen på kryckor och vi håller tummarna för att det mest är en säkerhetsåtgärd.
… nästa match är mot West Ham, och den spelas på Old Trafford. 18.30 den 25 mars, matchen visas på Viaplay – så det är bara att bänka sig. Låt nu ett välfyllt Old Trafford bli språngbräda inför slutspurten. Därefter är det Brighton i ligan, landslagsuppehåll, Brighton i FA-cupen innan det är stormöte med Arsenal i ligan.
… Mary Earps är världens bästa målvakt, en utmärkelse hon fick på FIFA:s The Best-gala.
… värvningen av Nikita Parris har fått mycket kritik, och jag var inte övertygad. Men senaste tiden har hon varit riktigt bra och imponerat.
… för ett drygt år sedan drog Aoife Mannion korsbandet, men nu är hon tillbaka. Tre inhopp har det blivit, och hon har dessutom hunnit debutera i landslaget för Irland efter att ha spelat för England upp till U23 nivå. Men med irländska föräldrar är hon nu landslagsspelare, och kommer hon upp i nivån hon höll innan skadan ser jag gärna henne ackompanjera Le Tissier i mittförsvaret.
… Kirsty Hanson fortsätter gå som tåget i ett Aston Villa som imponerar, frågan om hennes plats i Uniteds trupp nästa säsong blir mer och mer aktuell. Och Grace Clinton har gjort fyra nya mål för Bristol i Championship, tuffare har Carrie Jones det i Leicester som ligger sist i WSL.
… vill ni ha mer av damlaget – det vill ni så klart – så går ni in och lyssnar på senaste avsnittet av UTD Podcast där Ella Toone gästar. Lyssna här, eller där poddar finns.
Månadens spelare: Ona Batlle
Månandes mål: Vilde Bøe Risas 1-0 mot Durham. Pick that out, helt magisk frispark som med både fart och precision sitter perfekt i krysset. Bøe Risa har inte fått så mycket speltid, men i cuperna briljerar hon och bjuder på läckerbitar som denna.
Manchester United förlorade mot Chelsea, men är i semifinal i FA-cupen. Vad tror ni, kommer det bli en lyckad säsongsavslutning med nådd CL-plats och kanske en cup-titel?
Dela mer er av era tankar i kommentarsfältet!
TV: Drömmål av Kerr när Cheslea besegrade Manchester United
