Hamburger SV - Dortmund3 - 1
Fulham 1 - 3 Pompey
Ett fortsatt optimistiskt spel gav tre poäng mot Fulham. Poängen var inte på något sätt orättvisa, men Pompey hade en hel del flyt.
Missarna hemma mot Birmingham, Boltons offside-mål på Reebok, Shay Givens drömräddning på Taylors närskott, den tveksamt dömda straffen borta mot Tottenham. Det har varit en hel del oflyt under säsongen, till exempel har Pompey inte fått en enda straffspark.
Flyt. Det man har när man är i form men inte när man är ur form. Stolpe in istället för stolpe ut. Felträffar som går in istället för kanonträffar som inte går in. Seger istället för oavgjort eller oavgjort istället för seger.
Jag hade antagligen skrivit om stolpe ut, drömräddningar och offside-mål om inte Pedro Mendes hade stänkt dit det där segermålet mot Manchester City för några veckor sedan. Nu skriver jag om felträffar som går in och missar av motståndarna.
Det hela började i matchens första minut. Efter ett inkast hamnade bollen hos Benjani som vände upp och slog ett långt lågt inlägg mot den bortre ytan i straffområdet. Den enfotade Wayne Bridge försökte slå undan bollen med vänsterfoten i ett läge där träbenet hade fungerat bättre. Bollen hamnade hos Gary O'Neil som fick på en felträff som Mark Crossley inte kunde nå. Portsmouth hade fått en drömstart och O'Neil fick äntligen göra mål efter många missade lägen.
Men Fulham är starkt på hemmaplan och kvitteringen lät inte vänta på sig. Steed Malbranque vände och sköt ett fantastiskt snyggt skott från vänstra hörnet av straffområdet. Bollen slog i Dean Kielys vänstra stolpe innan den gick in. 1-1 och liten fördel för hemmalaget.
Det var dock gästerna som tog tag i taktpinnen. Anförda av en Andres D'Alessandro i form hotade man Fulhams backlinje. Farligast blev det när den argentinske vänsterbreddaren tunnlade sin back innan han fann Fulham-sonen Sean Davis med ett perfekt lågt inlägg, men Davis kunde inte hålla bollen nere och 1-1 stod sig.
Lomana Lua-Lua visade sedan varför han är så viktig för lagets anfallsspel. Efter lite tricks skapade han sig ett läge, men skottet räddades av Crossley. Två hörnor på raken följde och Pompey började bygga upp ett tryck mot hemmamålet.
Benjani nådde högst på ett inkast och skarvade bollen in bakom backlinjen. Lua-Lua visade styrka, kraft och skicklighet när han tog sig in bakom Zat Knight, vände inåt och elegant skruvade bollen i mål med en höger yttersida.
Fulham var ytterst nära en kvittering när Brian McBride nickade Bridges inlägg i undersidan av ribban. Med ett massivt stöd av nästan 5000 resande fans kunde Pompey hålla undan och gå till halvtidsvila med en 2-1-ledning.
Men försvarsspelet lämnade ofta en del i övrigt att önska. Lite för enkelt blev Collins John frispelad i början av andra halvlek, men han lyckades inte träffa målet. En nätt lyftning över Kiely smet någon decimeter utanför och strax därefter hade han ett skott som målvakten klistrade.
Så kom helt plötsligt 1-3. Gary O'Neil sköt en halvvolley med höger utsida i skallen på inhoppande Christianval. Bollen gick i en hög båge över en chanslös hemmamålvakt. Matchen kändes avgjord.
Än mer avgjord kändes matchen när Michael Brown fick syna det röda kortet. Efter att han fått bollen för långt ifrån sig satsade han våldsamt mot Sean Davis ben. Som tur var fick Davis undan benen och klarade sig med en lättare fotskada. Flyt igen. En annan dag hade hans säsong kunnat vara över. Brown, före detta lagkamrat med Davis i Tottenham, kom undan med tre matchers avstängning.
Heidar Helguson hade två kanonlägen att skapa spänning i matchen, men hemmalaget hade ett för dagen lika effektivt anfallsspel som Pompey haft större delen av säsongen. Första skottet gick över och det andra blockerades av Andy O'Brien.
Den stora supporterskaran skanderade "We are staying up" och sjöng även Harry Redknapps namn för första gången sedan hans avhopp för ett och ett halvt år sedan.
The great escape is on.
