Liverpool - Burnley2 - 1
Arsenal 2 - 2 Portsmouth
En poäng borta mot Arsenal efter ledning med 0-2. Drömsäsongen fortsätter...
Ingenting talade för poäng för Portsmouth inför matchen. Som vanligt på bortaplan, alltså. Skador på forwards skulle hindra gästerna från att utgöra något hot framåt, därför var taktiken att hålla tätt bakåt. Med en sådan taktik kan man alltid hoppas på ett mål, kanske på en fast situation, men två? Nej, det fanns inte i min värld.
Så man sitter där i tv-soffan och hoppas på en tråkig match. En sådan där match som Aston Villa och Bolton genomförde strax efteråt. En sådan där match man minns för att det inte finns något att minnas, annat än den där David James hopplösa ursäkt till frisyr.
Redknapp hade ställt upp med en 4-5-1-uppställning oavsett om Benjani hade funnits tillgänglig eller ej. Överraskningen i startelvan var David Thompson. Hade Redknapp ansett att Manuel Fernandes var värd £12m (stod det inte £7m i avtalet?) hade han inte spelat ändå. Sliten tydligen.
Kanske var det ett klokt drag. Det behövs snabba spelare när man spelar 4-5-1. En Theo Walcott kanske, eller vad säger du, Noe Pamarot?
Man kunde ana en viss fransk arrogans bakom Arsenals laguppställning. På alla punkter utom en var den förvisso perfekt, men varför Aliadière? I mitt tycke är han inte bättre än James Keene. Rotationssystem var visst nyckelordet här.
Första halvlek gick precis som önskat, fast med en överraskande bortaledning som resultat. Bättre upp alltså. van Persie nickade tidigt, men James gjorde som han brukar göra. Han flaxade till lite grann och tog en boll som vilken målvakt som helst skulle släppa in. Sedan tappade han Fabregas skott varpå han räddade van Persies retur. Slarv eller ville han bara glänsa?
Portsmouth hade Glen Johnsons halvskott tidigt i matchen. I övrigt hade man inte mycket att komma med. Anfallsspelet var orörligt. Kanu, halvskadad förstås, gick omkring på samma tio kvadratmeter hela första halvlek. Han var så stillastående att man kunde säga att Portsmouth spelade 4-5-1 i försvarsspel och 4-6-0 i anfallsspel. Lehmann hade kunnat markera honom om han hade vågat.
Så kom den där frisparken när vi var så nöjda med att halvleken skulle sluta 0-0. Wenger tyckte att den lika gärna kunde gått till Clichy, och kanske hade han rätt den gången. Frisparken var perfekt, Thompson nickade i stolpen och Pamarot nickade in returen. Arsenals försvar hade tagit ut pausen i förskott, man hade glömt bort att Ljungberg legat skadad en stund och att Theo Walcott hoppat in. Det hade Pamarot också, för i första halvlek agerade han mest rundningsmärke, men det var glömt nu. Som före detta Tottenham-spelare hade han ju gett Portsmouth ledningen. Thomas Johanson hade kopplat greppet om Alexander Karelin, ungefär så kändes det.
Andra halvlek skulle inledas med en tung Arsenal-press, men istället tog gästerna tag i taktpinnen för första gången i matchen. Ett inlägg hamnade hos sköldpaddan David Thompson som tog en evighet på sig att skjuta. Skottet blockerades, men bollen hamnade hos Tottenham-supportern Taylor som elegant placerade in en volley från hörnet av straffområdet strax under det högra krysset.
Det är nu den neutrale åskådaren njuter, när underdogen är i ledning och favoriten måste satsa allt framåt. Och det var precis vad Arsenal gjorde. In med Adebayor, ut med Aliadière. Nu skulle hemmalaget äntligen utnyttja det halvnumerära överläge man haft hela matchen.
Det höll på att ge utdelning direkt. Adebayor bröt in i straffområdet med kraft. Johnson tacklade och träffade både boll och ben. Straff? Inte enligt Bennett. Reprisen, endast från en vinkel konstigt nog, fick det att se ut som straff. Jag ville ha en annan vinkel för att kunna ha en åsikt, men det fick jag minsann inte.
Det spelade dock inte så stor roll, för ytterligare några minuter senare stod det 1-2. Pamarot blev förbisprungen av Walcott på nytt, och den här gången satt inlägget perfekt. Adebayor kom med fart och mötte inspelet med en bredsida. Han placerade bollen retfullt nära James, ungefär där målvakten var placerad ögonblicket innan. James var chanslös och Emirates exploderade.
Två minuter senare var det dags igen. Portsmouth kunde inte få bollen ut från sin egen planhalva. Det såg ut som ett powerplay i hockey ungefär. Kolo Toure klev fram och fyrade av ett backskott från blålinjen, ett skott som James kunde styra undan. Men faran var inte över. Adebayor skickade in ett inlägg. Walcott fick felträff, men bollen hamnade hos Gilberto Silva som tryckte in 2-2 när tre backar agerade åskådare. Det stabila försvarsspelet hade rämnat.
Nu var det stämning på läktarna för en gångs skull. Det sjungs tydligen inte i motgång på alla arenor. Publiken hade visserligen inlett röststarkt, men ibland är den kanske lite väl bortskämd, om man ska uttrycka sig milt.
Resten av matchen innebar spel mot ett mål. Pompey höll undan, men både van Persie och Hleb kom nära. Thompson byttes äntligen ut och Kranjcar kunde hoppa in. Tiden gick. Kanu klev av och Portsmouth kunde äntligen spela elva mot elva. Kranjcar fick agera ensam forward medan allt fokus låg på att skicka undan bollen så långt som möjligt och att få tiden att gå.
Portsmouth red ut stormen. Det var en heroisk insats. Man gick på knäna. Till och med Taylor såg trött ut. Pamarot och Johnson ville helst byta på grund av skador, men när Andy O'Brien är enda back på bänken byter man inte i backlinjen. Det bara är så.
Efter Boltons seger mot Aston Villa ligger Portsmouth nu sexa i tabellen. Med 20 omgångar kvar att spela kanske det börjar bli dags att ta uppstickaren på allvar. Alla "omöjliga" bortamatcher är avklarade nu.
