West Bromwich 0 - 1 Portsmouth (FA-cup)
Det som såg ut att bli en fest på förhand höll på att förvandlas till ett antiklimax. Favoriten Portsmouth kom aldrig igång riktigt, men återigen räckte ett mål för avancemang. 1939 spelade Portsmouth final sist, den 17:e maj är det dags igen.
MATCHFAKTA
West Bromwich: Dean Kiely - Carl Hoefkens, Martin Albrechtsen, Neil Clement, Paul Robinson - Jonathan Greening, Robert Koren, Zoltan Gera (Do-Heon Kim, 75), James Morrison (Chris Brunt, 60) - Kevin Phillips, Roman Bednar (Ishmael Miller, 60)
Portsmouth: David James - Glen Johnson, Sol Campbell, Sylvain Distin, Hermann Hreidarsson - Papa Bouba Diop, Lassana Diarra, Sulley Muntari, Niko Kranjcar - Kanu (Sean Davis, 80), Milan Baros (David Nugent, 71)
Mål: 0-1 Kanu (54)
Varningar: Baros (Portsmouth)
Publik: 83583 (Wembley)
Domare: Howard Webb
MATCHRAPPORT
John Utaka hann inte bli återställd till den här matchen vilket gjorde valet lätt för Redknapp. Papa Bouba Diop har inte alls imponerat på högerkanten, men för lagets bästa fick han spela där. Det gav Portsmouth lite extra tyngd. I anfallet fick före detta West Bromwich-spelaren Kanu chansen i cupbundne Defoes frånvaro. Hos motståndarlaget fanns ett synnerligen bekant ansikte i Dean Kiely, målvakten som hade så stor del i Portsmouths great escape för två år sedan.
Förväntningarna var förstås väldigt stora på den här matchen. Två spelande lag med gott självförtroende och fullsatta läktare. Bägge klubbarna hade sålt ut sina andelar av sittplatserna vilka uppgick till 33000 var.
Men det var bara ett lag som startade matchen. Kevin Phillips hade första skottet, men detta gick en bra bit över. Strax därefter fick Zoltan Gera på ett skott som James kunde rädda. Det var klar övervikt för West Bromwich i inledningen.
Portsmouths på papperet starkare innermittfält hade förvånansvärt svårt att ta sig in i matchen. Under vissa stunder kunde inte Portsmouth komma över mittlinjen. Enda skottet på mål från de för dagen helt blåklädda var Sulley Muntaris 30-metersfrispark rakt i famnen på Kiely. Å andra sidan ska det också nämnas att West Bromwich knappt tilläts skapa någonting. Sol Campbell och Sylvain Distin var precis så stabila som man kan förvänta sig.
Första halvlek var frustrerande för alla Pompey-fans. Laget kom ingenvart, Baros blev konstant avblåst och Kevin Phillips såg ut som att han skulle göra mål om han bara fick de rätta bollarna. Lyckligtvis skedde inte det senare utan första halvlek slutade mållös. Redknapp fick därmed sin chans att skaka lite liv i laget, men det var ett svårt läge. Ett byte skulle kunna göra skillnad, men med tanke på att en förlängning kunde lura runt hörnet fanns det en klar poäng med att spara på bytena. Redknapp valde alternativ nummer två och lät sin startelva revanschera sig.
Några minuter in på andra halvlek skickade han upp David Nugent och Sean Davis för uppvärmning. Var ett byte på gång eller var det bara en signal till spelarna på planen att nu var det dags att visa varför man inte skulle bli utbytt?
Som en blixt från klar himmel kom Portsmouths ledningsmål. Baros hade äntligen lite flyt med domartrion när han såg ut att ta ner en långboll med armen innan han sköt ett skott rakt på Kiely. Målvakten kunde inte hålla bollen, men Gera lyckades fösa iväg den i kamp med Hreidarsson på mållinjen. Bollen hamnade hos Kanu som enkelt kunde slå bollen i mål. Portsmouths första målchans hade resulterat och nu gick laget för fler mål. Minuterna senare gav Muntari Kranjcar ett kanonläge, men kroaten sköt långt utanför.
Tony Mowbray agerade omedelbart. Chris Brunt och Ishmael Miller ersatte James Morrison och den anonyme Roman Bednar. Målet och bytena gjorde att matchen öppnade upp sig. Glen Johnson tog sig förbi på sin högerkant och slog ett näst intill perfekt inlägg som ingen av Kanu eller Baros kunde nå. Kranjcar frispelade sedan Baros som borde avgjort matchen, men istället avslutade han svagt och Kiely kunde enkelt styra undan farligheten. Det blev det sista tjecken gjorde, två minuter senare ersattes han av Nugent.
Efter tio, femton minuters dominans av Portsmouth kom West Bromwich in i matchen igen. Med kvarten kvar träffade Robert Koren ribban bakom James efter en fantastisk prestation av Carl Hoefkens. James hävdade dock i sin spalt i The Guardian att han hade koll på det skottet. Mowbray gjorde direkt efter detta sitt sista byte när han ersatte besvikelsen Gera med koreanen Kim.
Muntari sköt ett högerskott strax utanför innan inhoppande Miller presenterade sig på allvar. Efter en kraftfull löpning fick han chansen att slå ett inlägg till Kim som befann sig i ett bra läge, men han valde att söka Phillips istället och då kunde James bryta. West Bromwichs dominans gjorde att Redknapp kastade in mittfältaren Sean Davis istället för Kanu. Ett till synes ganska självklart val, men utan offensiva alternativ på bänken låg Portsmouth lite illa till inför en eventuell förlängning.
83 minuter var spelade när Portsmouth brände ytterligare en fin chans att avgöra matchen. Nugent frispelades av Kranjcar, men Kiely räddade på nytt. Irländaren gjorde en precis så bra match som man kunde förvänta sig mot sin gamle arbetsgivare, men ett mål hade han trots allt släppt in.
Hoefkens serverade sedan Miller som sköt utanför i ett bra läge. Hade sista chansen bränts? Portsmouth hade efter detta ganska bra kontroll och Nugent fick ytterligare ett läge när klockan hade tickat upp mot de tre stopptidsminuterna. Nugents skott gick dock över och Kiely kunde sätta igång en sista spelsekvens. Howard Webb skulle nu bara blåsa av matchen.
Men under de tre stopptidsminuterna lyckades han hitta ytterligare en minut att lägga till, och under denna minut skapade West Bromwich en hörna. Kiely rusade upp, men Kims hörna var svagt slagen och Portsmouth kunde rensa undan. Slutsignalen ljöd och Portsmouth hade bokat in en plats i finalen, för första gången sedan 1939.
Statistik säger mycket intressanta saker om en match, saker som inte alltid matchar upplevelsen man haft. Portsmouth skapade fler målchanser än sina motståndare, men när målet föll var det högst oväntat. Bollinnehavet var hela 62% för West Bromwich vilket delvis var ett resultat av Portsmouths ideliga felpass. West Bromwich var det bättre laget, medan Portsmouth var det farligare laget. Kanske var det den högre individuella skickligheten som blev avgörande?
Portsmouth har vunnit sina fem FA-cupmatcher med uddamålet, fyra av dem med matchens enda mål. Ingen av matcherna har man varit det bättre laget, men det är kanske ett sådant flyt som behövs för att vinna en cup. 1939 slog Portsmouth ut både Preston och West Bromwich, precis som i år. 17:e maj spelas finalen. Cardiff eller Barnsley står på andra sidan då.